1700 talets England (prs)

Privat rollspel mellan mig och Medi.

Ett rollspel om 1700 talets England, om adelskvinnan Ellinore (Elli), adelsmannen Edward och den blodtörstiga greven Adrien de Montclair

Edward lyfte på gardinen och såg ut medan vagnen drog dem framåt. Han suckade. Detta var bara en bal… nej, inte vilken bal som helst. En förlovningsbal mellan honom själv och Ellinore. Något inom honom sa att det skulle ge honom huvudvärk. Inte att gifta sig, men allt runtomkring. Han lutade sig tillbaka, lockarna som smugit sig fria kring ansiktet rörde sig lätt när han vände blicken mot sin far.

”Edward, min son… världen väntar på dig med både skönhet och prövningar. Kom, låt oss tala om det ansvar som en Ravenscroft alltid burit i sitt hjärta.”

Den svarta vagnen rullade vidare längs den breda allén, hjulen knarrade mjukt mot den fuktiga grusgången. Kusken höll tömmarna stramt, och de två höga bruna hästarna glänste i kvällsskenet. Vagnen själv var en praktpjäs: sidorna mörkt lackerade och polerade så att ekarna längs vägen speglade sig i ytan. På dörrarna syntes familjens vapensköld i guld, diskret men omisskännlig.

När den stannade framför herrgårdens höga porttrappa med sina vita stenpelare, hördes en sista klang från metallbeslagen. Kusken hoppade ned för att öppna, och luften var stilla, nästan högtidlig, som om själva huset väntat på detta ögonblick.

--


Richard Cavendish, Ellinores far, stod en stund i tystnad och betraktade sin dotter. Hon rörde sig rastlöst, som om klänningens sidenband och de tunga smyckena inte riktigt hörde hemma på henne. Fingrarna flätades ihop, gled isär, fann varandra igen. Utanför hördes dova röster från tjänarna som förberedde den stora kvällen, och längre bort klingade metall när någon justerade ljuskronorna i balsalen.

Rummet de befann sig i var Ellinores kammare, upplyst av ett par höga kandelabrar vars lågor kastade gyllene skiftningar mot väggarnas bleknade tapeter. På bordet låg ett halvt utslaget smyckeskrin, några pärlor hade rullat ut och glänste svagt på den mörka träytan. Den stilla spänningen i luften fick till och med de tunga gardinerna att kännas som om de väntade på att röra sig.

Richard gick långsamt fram, och varje steg tycktes väga av omtanke snarare än tyngd. När han stannade framför sin dotter lade han varsamt sina händer på hennes axlar, som för att förankra henne i nuet. Sedan förde han en hand under hennes haka, lyfte hennes ansikte mot sitt.

”Ellinore,” sade han mjukt, men med den fasta röst som alltid fått människor att lyssna, ”det är inget att oroa sig över. Ravenscroft är en god och hedervärd familj, och du har känt Edward sedan barnsben. Han är inte en främling, utan en del av ditt liv sedan länge. Du är starkare än du anar — och du går in i detta med hela familjens stöd bakom dig.”

Ellienore tittar upp mot sin far med sina blåa ögon, nästan lite sorg i blicken. ”Far.. det handlar inte om att jag ska bli gift med en person som jag känner”.

Hon suckar och vänder sorgset bort blicken från honom en kort sekund och sen mot honom igen. ”Det är mer… det har gått så fort.. sen är det något som inte står rätt till.. det känns som det i alla fall”. Ellienore suckar igen och tittar skamset ner i marken.

Richard såg in i sin dotters blå ögon. Han kunde inte undgå att märka den sorgsna tonen som vilade där, nästan dold men inte för honom. Hennes ord fick honom att dra efter andan, och han insåg hur snabbt åren hade runnit iväg – från barndomens dagar till denna kväll, som skulle sätta ett nytt märke i hennes liv.

Han sträckte ut armarna och drog henne in i en varsam omfamning, höll henne nära en stund som för att ge henne styrka.
”Du har rätt,” sade han lågt. ”Allt har gått fort. Men denna kväll är till för lycka, min kära. Och jag vill att du möter den med mod.”

Han kysste henne på huvudet och lutade sig sedan tillbaka, fortfarande med händerna vilande på hennes axlar. Ett varmt leende spred sig över hans ansikte, ett sådant som bar både trygghet och lekfullhet.
”Kom nu,” tillade han, lättare i tonen. ”Vi har en bal att vara på… och jag misstänker starkt att om vi dröjer längre, så hinner någon annan norpa de bästa bakelserna.”

Med glimten i ögat höjde han ena ögonbrynet, som för att locka fram åtminstone ett litet skratt eller ett leende hos henne.

Ellienore tittar mot sin far skakandes på huvudet men ler. ”Haha, det är sant! Vem tackar nej till bakverk egentligen?” Ett leende sprider sig långsamt över henne samtidigt som hon tar försiktigt tag i hans hand och tittar mot dörren. ”Ska vi gå då?” säger hon glatt men smått osäkert och dystert fortfarande i rösten.

Richard lät hennes skratt sjunka in, ett ljud som fick honom att minnas hennes barndomsår, när allt ännu varit enkelt. Leendet på hennes läppar var skört, men för honom var det som en strimma sol genom ett molntäcke. Han såg ner på hennes hand som sökt hans, och istället för att släppa den lade han sin andra hand varsamt om hennes arm. Greppet var stadigt, tryggt, och han drog henne närmare sin sida så hon kunde vila i hans närvaro.

”Ja, min flicka,” sade han mjukt, men med den värdighet som alltid omgav honom. ”Vi ska gå. Det är dags att möta kvällen.” Han kastade en blick mot dörren, som stod där tyst och väntande, som en port till allt det som låg framför henne.

Med handen kvar om hennes arm ledsagade han henne bort mot trappan. När dörren öppnades vällde musikens mjuka stråkar och sorlet av röster ut i korridoren. Ljuskronornas sken dansade över väggarna och fyllde hallen med ett nästan drömlikt skimmer.

Samtidigt hade en vagn just stannat vid herrgårdens port. Hovarnas sista klang dog bort, och kort därefter klev Lord Ravenscroft in med sin resliga hållning. Vid hans sida gick Edward, vars mörkbruna hår bundits tillbaka men vars trotsiga lockar ändå inramade hans ansikte. De bruna ögonen bar både värme och en dold tvekan, och profilen var så stilig att flera gäster omedvetet följde honom med blicken.

Richard saktade in stegen och mötte Ravenscrofts ögon. En kort nick byttes mellan dem – ett erkännande, en stilla respekt.

Edward tog då ett steg framåt, skild från faderns sida för att på egen hand närma sig Ellinore. Han rörde sig med den behärskning som förväntades, men det fanns en spänning i hans hållning som blott de allra närmaste kunde ana.

När han stod framför henne bugade han sig med en elegant rörelse. Ljuset från ljuskronorna fångade det mörkbruna i hans hår, lockarna som trotsat bandet och ringlade sig kring ansiktet. Med en lätt men säker gest tog han hennes hand.

För ett ögonblick dröjde hans bruna ögon vid hennes, innan han förde handen mot sina läppar och kysste den med samma värdighet som han sett sin far göra vid högtidliga tillfällen. Ett sorl av förväntan spred sig bland de närvarande gästerna – det var ögonblicket de alla väntat på.

Ellienore tittar bort mot lorden och sen på Edward med ett leende. ”Ah.. lord Ravenscroft… Edward, ni är här väldigt tidigt” säger hon och niger mot Edward.


”Hoppas resan gick bra?” Frågar hon och tittar snabbt bort mot sin far, lite mer lugn och säker än innan innan hon tittar bort mot Edward och hans far igen med ett leende. En värme sveptes över henne när hon såg på Edward.