När folk blev stora och Voldemort vann.

"Jag hade säkert klarat det på något sätt" sa jag och log lite roat och la sen huvudet "jag litar på dig annars hade jag redan gått här ifrån och inte lyssnat på dig" sa jag och såg på Neville och log innan han försvann och jag vände mig mot Laura
"Ja kanske det, de kan ju knappast skada" sa jag leende

Vi gick upp för trapporna fram till stenstatyn.
- Cara, sa jag och han inte förtsätta meningen "vet du lösenordet" då statyn började röra på sig.
- Ja, det var ju också ett lösenord, sa jag roat och vi gick upp för trappan in i rektorns kontor och jag pekade på tavlan som tillhörde Dumbledore.

Jag såg på statyn när den flyttade på sig
"är det något magi inte kan göra?" sa jag undrande och såg på tavlan med en gamal man i.
"Hej" sa jag nervöst till tavlan
"Nej men Cara och Laura" sa han leende och jag såg på honom
"Har du tappat minnet?" frågade han och jag bara stirrade förvånat på honom och sen på Laura

- Få igång mobiltelefoner och TV apparater, skrattade jag roat och sasedan förklarande.
- Mugglarsaker, jag såg på rektorn och log.
- Hej, hej Dumbledor, jagg Cara har tappat minnet och jag tänkte att prata meddig borde hjälpa, sa jag glatt och Dumbledore nickade och kliade sig på näsan.
- Så, vad ska vi prata om då?
Att du gick i Gryffindor, inte följde reglerna och var allmänt Slyttherinaktig, skrockade han roat.

jag bara åg förvånat på henne och sen tavlan och sen på Laura igen
"Det hjälper inte" skrattade jag
"vad sägs om att använda minnesålet" sa han och pekade på en skål och jag såg på honom och sen på skålen
"Laura hjälper dig nog, även om du inte minns alla dina minnen så finns de kvar" sa han och jag såg på dem båda utan att riktigt förstå

Jagsåg på Dumbledore och sen på minnessållet, jag hade aldrig gjort det förr.
Varken användet eller dragit ut minnen på någon, även om jag visste tekniskt sett hur man gjorde, jag hade läst om det.
Jag tog min stav och såg på Cara.
- Måste dra ut ditt minne först, inget farligt, sa jag och satte staven mot hennes tinning och drog ut en silverfärgadsubstans och la det i sållet.
- Ja, bara att hoppa i, sa jag och tog tag i henne och stack handen i sållet och vi slungades iväg, in i minnet.

jag kände en konstig känsla och vi landade hemma hos min far fast allt såg annorlunda ut och jag stirrade förvånat på min far när han gick igenom mig
"Är vi döda?" frågade jag Laura och såg på min far som höll ett barn i famnen
"Är det jag?" frågade jag Laura

- Nej, vi är inte döda, vi är i ett minne och vi är inte del av det minnet, så vi existerar helt enkelt inte för dem, sa jag och såg facinerat på Voldemort, att han kunde se så männsklig ut, att kunna hålla ett barn sådär.
- Ja, jag tror att det är du, det borde vara du, sa jag till henne.

"ja det var ju skönt att höra" sa jag leende och såg på barnet "vad liten jag är" skrattade jag och följde efter Voldemort in i huset som såg ganska fallfärdigt ut. Voldemort gick till konotoret och la ner mig i en vagga och fixade sen rummet
"Han ser så annorlunda ut" sa jag och log lite när jag började skrika och han såg förskräckt på mig och en kvinna kom in, nån jag inte alls kände igen, inte nån jag sätt nu i alla fall. hon var blond och såg ut som jag och hon plockade upp mig och gav sen Voldmort en kyss och jag bara stirrade på henne
"vem är hon?" frågade jag Laura

Jag såg på kvinnan och funderade enstund.
- Alltså vet inte Cara, antar att det är din mor.
Jag vet inte mycket om din barndom, det var inte något vi pratade så mycket om, sa jag och såg på kvinnan.
- Men hon är lik dig, så det kan säkert stämma, vad lyckliga ni ser ut att vara, sa jag leende och såg på den nuvarande Cara och sedan på den lilla barnet i kvinnans armar.