När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag så på Laura och al huvudet på sned
"jag vet inte varför. Men jag är bara glad, jag har di som underbar vän, en underbar son och man, de två som hatar mig o tydligen vill döda mig sitter i två små burar och jag har insett att jag har varit korkad" skrattade jag "de kanske beror på att jag inte minns så mycket som gör mig glad" sa jag och såg sen på Neville "är jag svår att tyda?" sa jag undrande

- Inte bara du som vart korkad utan alla, men jag är glad att du inser det.
Det är det jag försökt säga till er hela tiden, sa jag och skrattade.
Neville såg på henne och nickade.
- Ja, du visar inga kännslor liksom, man ser inte vad du tänker, sa han osäkert och log sedan.

"skönt att veta det" sa jag leende och skrattade lite och såg sen på Neville "verkligen? Jag tycker de syns jätte tydligt. Jag menar jag kan väll inte vara så svår att läsa. Eller är jag det? Var det därför alla blev så orolig när jag log och skrattade?" frågade jag

Neville nickade.
- Jo, det är faktiskt svårt, sa han lätt och alferna kom med vad vi skulle ha.
- Sen så är vällfolk inte vana att du skrattar och ler.
Plus att du har torterat folk, och verka tyckt att det var kul, sa jag och skakade på huvudet åt henne.
Ibland undrade jag vad hon hade tänkt med, medans jag var borta, ja inte var det hjärnan i alla fall.

jag bara la huvudet på sned "eller så är det ni som är dåliga på att läsa folk" skrattade jag men blev sen allvarlig "jag är egentligen förvånad över att jag skrattar nu med, eller jag är egentligen förvånad att jag lever" sa jag lite förvirrat och såg på Laura "jag minns inte det heller. men det måste väll ha funnits nån enledning" sa jag och ryckte på axlarna och tog en tugga av chokladkakan

Jag skakade på huvudet åt Cara.
- Nej, det finns ingen anledning till det.
Du torterade dem för att visa din makt och göra dem rädda.
Det är en sak om du vill få ut något av det, men att visa din makt och skrämmas, det är lågt, sa jag allvarligt till henne.
Det var faktiskt skönt att prata med henne om det här, och få henne att förstå allt.

jag bara såg på Laura "och hur vet du det? du var ju borta i sex år? du vet ju inte varför jag gjorde det" sa jag surt, inte för att jag själv visste det men jag antog att jag hade nån anledning "och om de nu ville döda mig var det kanske en bra anledning att skrämma dem" sa jag allvarligt

- Ja, om det hade vart någon annan, men inte när det gäller dig Cara.
Du är smartare än så, allt det ni gjorde mot varandra.
Ledde bara till att ni blev, ovänner och ledsna, ni var ganska olyckliga eller hur?, sa jag allvarligt och såg på henne.

jag bara såg på henne men sa inget "hur ska jag veta, jag minns inte! du kulle lika väl kunnat säga att jag brukade gå på lina på en cirkus och jag hade trott dig tills nån bevisade att det inte var sant. jag trodde jag hette Nikki innan du kom" sa jag allvarligt. hur skulle jag minnas om jag hade varit olycklig

Jag kunde inte låta pli att flina.
- Ja, det hade vart kul, att se dig gå på lina, flinade jag men blev sedan allvarlig.
- Nej, jag glämmer att du inte minns, men jag säger sanningen och jag säger vad jag tycker, sa jag allvarligt och Neville ställde sig upp och kysste mig.
- Måste gå till lektionen nu, hej då, sa han till ocss och gick och jag såg på Cara.
- Kanske hjälper dig att prata med Dumbledore, Hogwarts döde rektor?, sa jag leende.