Rollspel med egna karaktärer

Jag ryckte på axlarna och suckade "inte som hemma. Det är inget fel på England men det är inte som Japan!" sa jag till Roxanne-san "jag menar ni förstår inte hälften av vad jag menar eller säger och ingen av er förstår egentligen min kultur. Ni är jätte snälla och jätte trevliga det är inte det...men det är ändå inte samma sak" sa jag och fastnade med bli en långt bort "men jag kanske bara behöver tid" sa jag tyst

- Nej, det är väll klart jag fattar det och det måste vara jättejobbigt för dig, sa jag och log lätt.
- Kanske, annars får du åka tillbaka, varför inte hällsa på under julen?, sa jag leende till henne.

Jag log tacksamt mot Roxanne-san "ja men det är ingen menig att klaga, det tar mi inte närmare Japan." sa jag bestämt och log sen olyckligt "det kommer jag aldrig få. Mina föräldrar tog ju mig där ifrån av en anledning och de lär inte ta mig tillbaka för att jag inte gillar skolan. Och jag tvivlar på att jag kommer få åka dit under julen. Nej om jag ska ta mi dit måste jag göra det själv!" sa jag fundersamt och tänkte åter på de där metall lådorna som som mugglarna åker i. Jag vände mig mo Roxanne-san
"saknar du aldrig Australien?" sa jag undrande

Jag nickade och flinade.
- Tror man måste vara myndig för att resa själv i en sådan metallgrej, sa hon flinande.
- Nej, faktiskt inte, jag gillar att vara här och vara okänd och ingen alls.
Är jag i Australien måste jag ju bara lära mig en massa grejer eftersom jag ska ta över sen, sa jag och ryckte på axlarna.

Jag nickade fundersamt "man måste ju kunna flyga i en sån där låda om man inte är myndig, jag menar folk som måste flyga då?" sa jag undrande "det är ju i och för sig sant, men jag har inget i mot det, jag gillar att lära mi och jag gillar folk som springer runt mig det är lite roligt och jag saknar och kunna göra massa bus med Kaname" sa jag och log lite

- Vet inte man måste väll ha med sig en myndig lkanske, sa jag och ryckte på axlarna.
- Ja, då har vi ju olika uppfattning, fast visst saknar jag alla mina kusiner med, jag har en hel skock, sa jag flinande och började gå sakta.

"jag får kolla upp det, nått sätt måste jag väll komma till Japan" sa jag fundersamt och nickade sedan "ja förstår det. Nej jag hoppas verkligen Kaname-pu svarar, jag bet inte vad jag gör annars" sa jag lite sorgset och tittade upp i skyn som om Ryuk skulle komma

- Det tar ett tag Japan är långt borta, sa jag och kramade om henne.
- Nej, ska vi ta och bada i prefekternas badrum?, Marcus berättade för mig hur man skulle komma dit, du behöver lite uppmuntran, sa jag glatt till henne och tillade sedan.
- Det är inte så djupt tror jag så du kan sitta, sa jag menade åt henne.

"jag vet det Roxanne-san men jag vill di om jag så måste gå" sa jag allvarligt och nickade sedan "okej, ja varför inte och om jag kan sitta är det igen fara sen är det ingen fara sa jag, det är värst när nån kastar i mig och jag inte är berörd på det" sa jag leende "visa vägen Roxanne-san"

Jag gick in i sällskapsrummet. De flesta gjorde sina läxor.
Jag suckade. Jag hade inte en enda vän. Inte för att jag hade varit så öppen, jag hade ju bara gått runt och varit blyg, men det skulle vara lite roligare om jag ändå hade träffat någon på tåget. Jag hade bara suttit helt själv.
Samma sak var det vid sorteringen. Jag hamnade i Ravenclaw, vilket pappa skulle ha blivit galen för om han visste, och när jag satte mig vid bordet hade jag bara blivit ignorerad... - kändes det som.
Jag fick nästan lust att gråta, men jag höll tårarna tillbaka och slog mig ner i en ledig fåtölj. Läxorna var gjorde sedan länge, vilket var tur, för just nu hade det blivit stressigt.
Jag lutade huvudet bakåt, tittade upp i taket och funderade på vad som skulle hända i morgon. Jag såg verkligen fram emot lektionerna. Skolan var verkligen otroligt kul.