När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på dem och kände mig helt snurrig. Jag hade ingen aning om vart vi gick. Jag såg mig runt på kontoret och sen på Neville och nickade svagt. Jag hade ingen aning om vem Harry var, jag mindes honom inte alls.
"jag är ledsen men det hjälpte mig inte alls" sa jag och satte mig på golvet "varför kan jag bara inte minnas. I alla fall något posetivt?" sa jag sorgset

- Det här är Harry, sa Neville och trollade fram en bild av honom.
Jag såg på Cara och log svagt.
- Jag vet inte gumman, men minnerna bör komma tillbaka snart, sa jag och kramade om henne.
- Det är väll så att man minns det man inte vill minna seftersom att de minnerna är starkare än de minnerna man vill minnas, sa jag enkelt och log.
- Det där lät invecklat, men jag tror du har rätt, Laura, skrattade Neville.

Jag såg på bilden och nickade, hans bild sa mig inget och jag hatadeatt jag inte kunde minnas de som varit mina vänner
"jag antar det. Men det får hela mitt liv att verka som ett hemskt liv och som jag bara har gjort hemska saker. Jag ser en massa hemska saker jag gjort mot er" sa jag sorgset "jag ber om ursäkt för det" sa jag

- Men snälla gumman, du har inte gjort nått hemskt mot mig, sa jag och kramade om henne men Neville sa inget.
- Ja, jag godtar din ursäkt Cara, det är skönt att du sa det.
Kan du då förlåta det vi har gjort, sa Neville vänligt.

Jag såg på henne "men jag övergav dig" sa jag sorgset och kramade om henne och log sen mot Neville "jag är glad att du förlåter mig" sa jag och la sen huvudet på sned "jag minns inte vad ni har gjort men de kan inte vara hemskare än det jag gjort mot er."sa jag sorgset "men jag godkänner ursäkten" sa jag leende

- Det vet du inte ännu, sa jag leende och Neville nickade.
- Vi försökte döda dig, men det var efter du övergav oss, sa han enkelt och log sedan.
- Nej, vi har missat maten, vad sägs som att äta i köket?, sa han glatt och log.

Jag log mot Laura "jag är glad att du litar på mig" sa jag och reste mig upp och såg på Neville "vad har vi hällt på med? Varför övergav jag er och varför ville ni döda mig? Vi låter som småbarn" sa jag förvirrat och följde med dem till köket

- Det är precis vad jag ansett sen jag kom tillbaka, ni har betett er som dagisbarn, sa jag roat och kliade sedan på päronet och vi kom in i köket.
Flera husalfer kom fram och bugade.
- Jag vill ha ett stort glas juise, och jag antar att du vill ha chockladkakam sa jag leende och såg på Cara.

Jag såg på henne "ja antagligen" sa jag och skrattade leende och eleverna såg skrämt på mig men jag var gladare än på länge även om jag inte mindes något. Jag såg mig runt i köket
"ja tack" sa jag till alfen och slog mig ner, det kändes som om jag var en elev igen även om jag inte mindes så mycket från skoltiden måste det varit under set att gå här

Jag och Neville slog oss ner vid Cara och jag såg på henne.
- Du ser glad ut, gladare än du varit på länge.
Hur kommer det sig, när du inte minns något?, sa jag förvånat till henne och Neville stirrade på mig.
- Hur kan du se något, hon visar ju inga kännslor alls, sa Neville och jag skrattade.
- Man får lära sig se bakom masken, sa jag glatt och såg på Cara.