När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på henne och log "jag är verkligen ledsen att jag inte hjälpte dig" sa jag och log mot henne och försökte minnas saker från skoltiden "men jag kände inte dig då va?" sa jag och la huvudet på sned

- Det gör inget, du hade väll andra saker för dig, sa jag lätt och log.
Egentligen undrade jag om hon hade letat efter mig alls, honverkade ju gett upp när hon inte hittade min döda kropp.
Men sammtidigt, borde hon ha hittat mig.
Jag såg på henne och skakade på huvudet.
- Nej, då kännde du inte mig, men du var lycklig och alla var omedvetna om din far, sa jag leende.

Jag log "ja han verkar vara ett problem" skrattade jag och la huvudet på sned och försökte minnas. "men jag är glad att jag känner dig nu" sa jag och kramade om henne. Jag undrade vad jag skulle gjort utan henne? Laura verkade alltid finnas där för mig och jag undrade varför jag inte letat efter henne mer? Eller hade jag det?

- Han är ett stort problem, hade det inte vart för honom hade världen sett annorlunda ut idag, sa jag lätt och log mot henne.
- Jag är glad att jag känner dig med, livet är så mycket enklare när man är vän med mörkrets härskarinna.
Det är skönt att slippa följa alla regler som gäller för de andra, sa jag flinande åt henne.

"så ingen kan stoppa honom?" sa jag undrande och hatade att jag inte kom ihåg något
"är de därför vi är kompisar?" frågade jag undrande

- Jo, det kan man, dödar man Nagini ormen, harsönder Slytherins halsband och Ravenclaws diadem, då kan man döda honom sedan, sa jag lätt och önskade att det bara var så lätt, jag såg på henne och log.
- Klart att det inte är, vi ställer upp för varanda eller hur?
Och du har alltid funnits där för mig, liksom jag alltid kommer finas för dig, sa jag leende men jag visste att det var lögn, Cara hade inte funnits därför mig under de sex åren jag var instängd.

Jag nickade "det låter inte så svårt, om ni är så missnöjda kan ni väll bara göra det?" sa jag men kände att jag egentligen inte ville det "men snälla gör inte det" bad jag sen och log "ja jag finns alltid här för dig så länge du finns här för mig" sa jag och såg sen på henne att nått var fel "vad är fel? Har jag gjort nått fel?" sa jag orologt

- Cara, ingen av oss vill dö, man får helt engelt acceptera att det är som det är.
Sen så vet ingen var diademet är, även om jag tror att det ligger i Vid- Behov-Rummet.
Nagini är jämt runt din far, och du har halsbandet, vi skulle dö om vi skulle försöka, sa jag uppgivet och såg på Cara.
- Nej, inget egentligen, inget du kan svara på nu.
Det är bara det att du säger att du alltid finns här för mig, men det gjorde du inte, inte på sex år, sa jag och såg granskande på henne.

Jag såg på henne och nickade. Det lät inte så svårt, men jag antar att jag skulle förstå det när jag mindes allt
"så medaljongen jag har är en del av min far?" sa jag lite oförstående och ville dunka huvudet i ett träd för att jag kände mig så korkad. Jag såg sorgset på henne
"det var inte meningen att inte finnas där. Jag önskar jag kunde svara på varför men jag minns helt enkelt inte." s jag och satte mig ner på marken "jag känner mig jätte elak för att jag inte fanns där för dig när du behövde mig. Särskilt eftersom du finns här för mig nu" sa jag och vek ner blicken. Varför hade jag inte hjälpt henne när jag kunnat?

- Ja, det är en horrokrux, en bit av din fars själ, han hade flera förr men de är förstörda, sa jag och såg ner på henne där hon satt.
- Nej jag vet att du inte minns, sa jag deltagande och log.
- Jag har inte sagt något, men jag har undrat.
Om du inte ville vara min vän eller så?, sa jag och satte mig vid henne.