När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg mig runt i skogen och kände mig lite gladare
"Mötte vi inte en björn här?" frågade jag undrande och gick runt skogen och stanande vid en glänta
"Jag gifte mig här" sa jag förvånat och såg mig runt omkring "med den där blonda killen" sa jag och såg på Laura

- Ja björnen var Kingsley i animagusform, sa jag och tänkte efter.
- Animagus, så häär, sajag och förvandlade mig till varg och tillbaka.
Jag såg på gläntan och nickade.
- Ja, här gifte du dig med Draco, sa jag lätt.

jag såg på henne och log
"kan jag det där med?" sa jag undrande och fick en bild av en snöleopard "jag kan bli en snöleopard va?" sa jag och såg på gläntan "hur var vi på den tiden? vi verkade, ja lyckliga men alla bilder jag får upp skriker vi på varandra och sånt" sa jag osäkert

Jag nickade till henne och log.
- Ja, du var en snöleopard, sa jag enkelt.
- Ni började att bråka med varandra när ni fick Fai.
Jag vet inte Cara, jag var inte där då, så jag kan inte berätta vad som hände, sa jag ursäktande.

"Jag vill få tillbaka alla mina minnen så jag kan göra sånt" sa jag bestämt och såg sen på henne "jag har märkt det, jag saknar en massa minnen med dig, bråkade vi med?" frågade jag försiktigt

Jag skakade på huvudet och försökte le.
- Nej, jag försvann i sex år, inte frivilligt, sa jag frånvarande.
Jag ville inte dra upp det igen, ville inte ha tillbaka minnerna.

jag såg på Laura "förlåt" sa jag och kramade om henne, jag såg att hon inte ville prata om det och jag tänkte inte tvinga henne
"Hur kommer det sig att jag inte umgås med alla som var med på bröllopet?" frågade jag undrande

- Det är lugnt, du visste inte, sa jag och kramade henne och såg på henne sedan.
- Ja, du tyckte att de begärde för mycket av dig och sådant, jag vet inte jag var som sagt inte där.
Men ja, jag håller på att få ihop er igen, för du saknar dem, sa jag vänligt till henne.

Jag la huvudet på sned "jag avskyr att inte minnas alls. Det är svart uppe i huvudet och jag hade kunnat gå fram till min värsta fiende utan att veta om det" sa jag irriterat "jag minns bara en massa hemska saker och det stör mig. Det är som om hela mitt liv är hemskt" sa jag sorgset men log sen

- Ja, jag förstår det, men jag hjälper dig.
Men jag minns eller vet inte om allt, jag var borta från dig i sex år, sa jag tröstande till henne.
- Hela ditt liv har inte vart hemskt, du har haft trevliga stunder med, som i skolan när ingen visste vem du var, sa jag lätt.