När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på Laura "nej, jag förväntar mi inte att nån ska göra det" sa jag och såg på de andra två och de skrattade
"och vad ska du göra? Vi kan inte dö" skrattade den ena mannen elakt och jag slog händerna för öronen och mindes de hemska skrattet

- Vet jag väll, men ni kan skadas, sa jag och tog min arm mot Cara.
Ta din stav, peka på märket och tillkalla din far, sa jag lugnt och höll männen nder uppsikt, de skulle inte få komma härifrån.

Jag såg på Laura och nickade och tog staven och tryckte den på märket och såg sen på min far
"jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu" sa jag till dem och Voldemort såg argt på menen och jag backade lite, jag var inte säker på vad han skulle göra

Jag kände smärtan i armen och bet mig i läppen för att inte skrika.
Men Voldemort kom, det var huvudsaken.
Voldemort såg argt på dem och höjde sin stav.
- Så vi möts igen, sa han ilsket och kastade crusio över dem, de föll skrikande ner på marken.

Jag såg på dem och min far och log lite, han visste vad han gjorde och även om jag inte mindes vad de andra två gjort förtjänade det de säkert.
"förlåt oss herre" sa den ena och Voldemort skrattade
"tror ni verkligen jag förlåter er?" sa han
"vi är dina trognaste" sa den andra och jag såg på dem
"är de korkade?" frågade jag

Jag skrattade och nickade åt Cara.
- Ja, de är korkade, riktigt korkade, att de fortfarande kör med att de är de trognaste, sa jag och såg på dem.
- Du ska inte skratta åt oss, smuttskalle, väste Grårygg fram.
- Jag tror inte det är rätta tillfället att hota mig nu, sen tar jag inte order fråndig, sa jag ljuvt och såg på honom.
- Fängelset, sa Voldemort argt och pekade på dem två.

"jag märker det. De verkar inte särskilt trogna" sa jag och log roat och såg på min far och fick upp ett minne
"de låste in mig i en lite bur" sa jag argt
"vi gör det samma med dem" sa min far och tog med oss till ett fängelse på en ö och jag såg mig omkring, det kändes bekant

Vi landade utanför Azkaban och jag rös till, jag gillade inte det här stället.
Och Cara gjorde det väll ännu mindre, det var ju hon som var instängd här inte jag.

Voldemort tog tag i de båda männen och drog med dem in i fängelset och jag såg mig runt och en massa minnen kom upp i huvudet och jag sjunk ner på knä och skrek till och Voldemort gav männen till några dödsätare och gick fram till mig
"det är okej, de kan inte skada dig" sa han och jag slog armarna runt honom och bara grät. Allt hade kommit över mig som en chock. Tillslut slutade tårarna rinna och jag reste mig upp och Voldemort gick fram till Scabbior och Grårygg
"ni kommer önska ni aldrig fötts" sa han och trollade fram två små burar och tryckte ner dem i burarna och jag log elakt

Jag såg på de båda männen i burarna, att de aldrig gav sig, att de fortsatte.
De borde vart döda förlänge sedan.
Jag tog Caras hand och log.
- Är det okej?, sa jag vänligt till henne och flinande åt männen i burarna.