Spoiler:
Tryck här för att visa!Kaptiel 1
“It is better to be hated for what you are than to be loved for what you are not.”
Strövandes omkring bland tomma, färgglada muggar, flaskor och onyktra ungdomar, befann sig sjuttonåriga Casey Lohan. Hon hade absolut ingen aning om hur hon hade förts dit från första början eller varför hon ens hade låtit sig lämna den säkra gatan där hennes hus var placerad den sena fredagskvällen.
Ena stunden hade hon gått omkring på de fuktiga Londongatorna i ett försök att hitta ett café eftersom hennes pappa hade glömt att köpa filter till kaffekokaren och som en koffeinberoende tonåring så var hon bara tvungen att hitta en affär som sålde det som hon trånade efter. Nästa sekund hade hon krockat med ett gäng onyktra ungdomar, alla med flaskor i sina händer och ryggsäckar som det kom uppenbara klirrande ljud ifrån. Hon hade inte haft mycket annat väl än att hänga med dem nerför gatan och in i ett ruttnande egnahemshus fyllt med människor som dansade till de nyaste poplåtarna.
Förstås hade värden på festen blivit ytterst upprörd då gänget anlänt till det vita huset eftersom ungdomarna hade glömt att förhöra henne på den viktigaste frågan för deras sort; vad används flampulver till? Vanliga människor, även kallade mugglare, skulle troligen ha skrattat högt vid den frågan, medan andra människor, även kända som magiker, häxor och trollkarlar, skulle mycket stolt kunna förklara definitionen som ett magiskt pulver som tillåter dig att förflytta dig från en skorsten till en annan.
Efter fortsatta misslyckade försök att hitta någon att prata med i röran blivande sjundeårselever (då alla var upptagna med de senaste nyheterna som hon inte hade någonting alls med att göra och folk fortsatte att skrika om någon kille vid namn Potter), fann Casey sig vandra ut på baksidan, vidare längs poolen och ut genom grinden till en liten gränd kantad av höga buskar.
”Simone, enda sedan jag träffade dig för första ... Nej, nej ... Simone, första dagen som vi träffades var den bästa ... Hon kommer tycka att jag är en idiot ... Fan också ... Jag borde bara ha skrivit ner allting ... Simone, jag måste säga en sak åt dig, nämligen att jag är kär i dig och ... Nej FAN!”
”Vem pratar du med?”
Killen som stått och vankat fram och tillbaka från ena ändan till den andra i gränden snurrade runt för att möta Caseys förstummade blick. Han gjorde några tappra försök att förklara sig själv, men framstod endast som en gapande padda där små 'öm' och 'eh' var de enda ljuden som kom ur honom. Förutom förstås det skrämda 'jisses' då Casey hade lyckats skrämma honom.
”Du skrämde livet ur mig”, harklade han till sist fram. Händerna tryckte han ner i sina jeansfickor medan blicken flackade fram och tillbaka i gränden som om han vore rädd att nästa människa skulle hoppa fram bakom busken.
”Förlåt?” försökte Casey och ryckte uttryckslöst på sina axlar så att den färggranna axelväskan slog mot hennes lår. Det hade inte varit hennes val att köpa den väskan, men hennes kusin hade envisats med att den skulle vara perfekt för henne, så hon hade inte haft något annat val än att köpa den.
Killen log osäkert och trampade nervöst på stället. ”Eh ... Nej, det gör inget, jag trodde bara ... Jag trodde bara att jag var ensam här.”
Om det inte var för hans uppenbara nervositet och orolighet så skulle han se riktigt bra ut. Han var en medellång kille, med brunt rufsigt hår och ett ganska pojkaktigt ansikte som hade växt till sig mycket på en kort tid. Han verkade även vara vältränad för sin ålder och var bredaxlad, men det syntes inte så tydligt på grund av den lösa t-skjortan han hade på sig.
”Du går på Hogwarts va?” frågade Casey och sparkade omedvetet till en sten som flög genom luften och studsade mot buskarna.
Killen nickade. ”Ravenclaw. Och du?”
”Jag är nyinflyttad, ska gå sista året där”, svarade hon. ”Vet du vems fest det är förresten?” Hon gestikulerade mot byggnaden bakom sig varifrån ljudet från musiken fortfarande dunkade i hög volym.
”Nån tjej från Hufflepuff, men jag kommer inte ihåg vad hon heter.” Han tittade generat ner i marken och låtsades som om han hade något smuts på skorna som han försökte ta bort med den andra skon. Som endast resulterade till att hans sneakers blev ännu mer lortiga.
”Så, kommer du ofta ut hit och pratar för dig själv?” Casey tog ett steg närmare trästaketet intill buskaget och lutade ryggen mot det.
Han skrattade nervöst till. ”Lustigt. Jag behövde bara en paus från ... du vet, allt därinne.”
”Förbereda talet för att stöta på en tjej med låg självkänsla?” föreslog Casey mer som ett skämt än något annat.
”Egentligen är det en speciell tjej som jag är intresserad av.”
”Vad heter hon?”
”Du känner henne inte.”
”Hur kan du vara så säker på det? Kanske har jag en förmåga att känna folk utan att de känner mig och veta vem som är vem utan att de vet vem de är”, sa Casey med dramatiskt vis stämma och rotade i sin väska. ”Lakritsstav?”
Killen skakade på huvudet med ett flin på läpparna. ”Du är annorlunda.”
Casey ryckte på axlarna och stoppade en stor tugga av lakritsstaven i munnen. Det var ofta som hon hörde såna påståenden, men kunde man faktiskt kalla sig själv för annorlunda om man vågade vara sig själv? Vad betyder 'normal' egentligen? Att vara en normal tonåring, vara en av alla andra, lät väldigt tråkigt i hennes öron.
”Det är inte jag som gömmer mig i en mörk gränd och pratar för mig själv.”
Killen skrattade lätt till. ”Sant.”
”Så, tänker du berätta om den där tjejen eller inte?” frågade hon sedan och satte sig ner på asfalten med ryggen fortfarande mot trästaketet. ”Åtminstone kunde du dela med dig av ditt namn så att jag har något att kalla dig.”
Casey tittade intensivt in i killens bruna ögon då hon korsade sina ben under sig och flätade händerna i knäet. På sätt och vis var det här det mest spontana hon någonsin gjort. Förstås brukade hon ofta påbörja konversationer med vilt främmande människor, på grund av kulturen som hon påverkats av under sin tid i USA.
”Mitt namn är Derek, och du?”
”Casey.”
”Så, Casey”, Derek förflyttade sig från andra sidan om gränden och slog sig ner bredvid henne,”varför är du så intresserad av mitt kärleksliv?”
”Det är jag inte”, svarade hon simpelt. ”Men du behöver uppenbarligen någon som kan ge dig råd.”
Derek fnyste lätt till och lutade huvudet tillbaka följt av en stund oavbruten tystnad där endast rop från huset, plask från poolen och syrsorna som spelade sin återkommande kvällsmelodi. Det var en perfekt näst sista kväll innan skolan skulle börja igen, vilket påminde Casey om att hon fortfarande hade lite shopping kvar att ta hand om.
”Hon är säkert upptagen med att hångla med Ace ändå, precis som alla andra horor på klassen”, sa Derek med en min som såg ut att han nyss hade bitit i en extra sur citron.
”Ouch, stora ord från en liten kille på jorden”, analyserade Casey. Det var ganska uppenbart vad det var som Derek höll på med. Han ville ha uppmärksamhet av en tjej som troligen inte visste att han existerade. ”Åh, jag älskar den här sången.”
Casey lutade huvudet tillbaka och slöt ögonen för att i ett ögonblick svepas iväg med takten av den lugna musiken som vagt ekade från husets väggar. Weird Sisters hade inte många lugna ballader, men de som existerade träffade vilken människa som helst mitt i hjärtat.
”Det är en bra sång.”
”Det är en otrolig sång.”
”Otrolig”, upprepade han instämmande. Deras ögon möttes precis som han andades ut ordet och Casey kunde känna hans andedräkt mot hennes ansikte, en lukt blandat med alkohol och något som påminde henne om pizza. ”Vill du dansa?”
Casey harklade ur sig ett nervöst skratt, för att vara ärlig var den frågat det som hon minst hade anat från honom. Än en gång hade hon fått en smäll på käften för att fördöma folk för deras första intryck och utseende.
Hon skakade genast på huvudet och bröt ögonkontakten. ”Nej ... Nej.”
”Nej?” sa Derek med en dramatiskt höjning på sina breda ögonbryn. ”Vilket sätt att bryta ner en killes självförtroende på. 'Nej'.”
”Alltså, jag gillar inte att dansa offentligt, ärligt talat förstår jag mig inte på folk som kan hålla på då andra människor är i närheten, som hallå, alla människor uppskattar inte att ni sitter och hånglar precis framför näsan på oss!”
Derek såg sig långsamt omkring med en oberörd blick. ”Vi är ensamma här.”
Casey drog in en djup suck på samma gång som hon stängde ögonen för några minuter. Sedan reste hon sig upp innan hon dammade av sig osynligt damm som kunde ha fastnat på bakdelen av hennes jeans. Hon tog några raka steg framåt tills hon nådde fram till mitten av gränden. Där snurrade hon runt på stället på hälarna av sina slitna sneakers för att möta Dereks blick.
”Nå? Hur blir det?” frågade hon uppmanande.
Derek snärtade med huvudet och stirrade på henne innan han hoppade upp på fötter och tog några försiktiga steg mot henne. Han harklade sig osäkert då han lade händerna omkring hennes höft och Casey höjde armarna för att fläta dem omkring hans nacke.
”Jösses, du är verkligen kort”, utbrast han med blicken som träffade hennes.
”Du har känt mig i tre minuter och redan förlöjligar du mitt utseende”, påpekade Casey.
Fast hon kunde inte dra ut på sanningen att hon faktiskt var kort. Väldigt kort, i alla fall i jämförelse med resten av flickorna i hennes ålder. Derek, som var en kille i genomsnittet, var huvudet längre än henne. Ibland kunde hon känna sig illa till mods över det, men ärligt talat hade hon nog kommit över det värsta av den fasen.
För att vara riktigt ärlig hade hon aldrig egentligen givit så stort intresse för sitt utseende, kanske var det på grund av att hennes pappa var den enda som alltid funnits där för henne. Eller för att hon alltid hade varit en jordnära människa med värderingar högre än såna saker man kunde objektivera med ögonen.
Förutom möjligtvis nagellack som alltid klädde hennes naglar på de små händerna hon hade, eller den tunna ytan mascara som dansade på hennes naturligt långa ögonfransar. Men det var bara småsaker som hörde till då man var sjutton år och försökte hitta sin inre identitet.
Hon hade relativt stora ögon för sitt lilla, hjärtformade huvud. De liknade något på en husalfs med ljusblå ögonnyans. Vid det högra ögat gömde sig ett födelsemärke som täcktes över med hennes mörkblonda pannlugg som snett drogs till sidan. Resten av hennes hår lockade sig naturligt nerför axlarna ända ner till skulderbladen och i rätt sken kunde det se ut som om hon hade mörkbruna slingor i hårbottnet.
Annars hade hon en liten näsa, smått fräknar som kunde visa sig efter sommarens sol och en slank kropp utan några vidare feminina former. Mestadels kunde man inte ens tro att hon hade bröst om hon inte hade en riktigt tajt topp på sig. Förstås får man inte glömma de irriterande, små skrattgroparna som hon så gärna skulle vilja spränga bort.
”Förlåt”, mumlade Derek med skamset uttryck.
Casey bet sig i läppen på samma gång som hon skruvade på sig för att få en bekvämare ställning. ”Vet du vad problemet med dig och den där tjejen är?”
Derek höjde uppmanande på ögonbrynen som tecken på att han ville veta mer.
”Du är för snäll. Tjejer i vår ålder söker endast efter killar som är farliga och mystiska, sådana killar som i slutändan bara vill ha dig för en uppenbar sak och sedan lämnar dig med ditt brustna hjärta. Du har ingen chans med henne och med tanke på att du nämnde killen, vad hette han? Lace? Case?”
”Ace.”
”Ace, som jag förmodar är en kille som har övertaget hos tjejer med låg självrespekt, så betyder det att även hon är ute efter något som inte du kan ge henne.”
”Det var ju uppmuntrande.”
”Men du kommer ändå ha större chans till framgång än någon av dem, fast det kommer fortfarande ta några år innan tjejerna inser att det är sådana som dig som de borde satsa på för att inte få sitt hjärta brustet.”
”Så det är din stora livsfilosofi?” skrockade Derek.
”Nej, min stora livsfilosofi är att få så mycket utav livet som möjligt innan det är för sent och du sitter fast med röven i gropen”, förklarade Casey och log nöjt över sig själv. ”Och att ... ”
”Kan du inte bara vara tyst och låta dig dras med det?” Derek suckade kort därefter och gav henne en trött blick. Han hade troligen rätt, hon pratade alldeles för mycket och glömde bort att njuta av den stillsamma låten som fortfarande spelades i bakgrunden.
Vid det här laget borde Casey inte bli förvånad över hur karman kunde spela ett fult spel utan någon större orsak, eftersom deras intima, lite obekväma dans förstördes i samma ögonblick som en fnittrande tjej i följe av en riktigt snygg kille dunsade ut genom grinden som hon passerat några minuter tidigare.
Med ens hoppade Derek och Casey så långt ifrån varandra som möjligt.
”Tja, Glasgow. Lika patetisk som vanligt, ser jag”, uttryckte den snygga killen hånfullt och lade armen om den fnittrande tjejen som tittade ännu mer beundrande på honom.
Derek skrattade nervöst till och gömde sin ena hand i byxfickan medan han använde den andra till att klia sig i nacken. ”Lustigt, Malfoy. Har du inte hittat någon tredjeklassare att trakassera?”
Killen Malfoy skrattade glädjelöst och vinglade ostadigt till. Resultatet efter en eller två eldwhiskeys för mycket.
”Kom igen, Draco, du lovade att ta med mig till det där hemliga stället”, gnällde tjejen som Casey bestämt sig för att kalla för 'fnittertippan'. Det var alldeles för uppenbart att fnittertippan egentligen bara låtsades vara alkoholpåverkad och med tanke på vilka efterlängtade blickar hon kastade på killen, så hade hon strävat länge efter att få bli ensam med honom.
”Snart, jag måste byta några ord med Glasgow först”, sa Malfoy med vagt sluddrande röst och vände sig mot Derek. ”Satt på den där Lisin-tjejen redan? Åh nej, det påminner mig, hon sprang iväg med Atherton på övervåningen och låste dörren efter sig.”
Malfoy-killen höjde retligt ögonbrynen innan han drog fnittertippan närmare sig och ledde vägen mot höger där det långt bort kunde urskiljas gatulyktor. För ett ögonblick skiftade Dereks ögon i ett smärtfyllt uttryck, tydligen var det tjejen som han ville imponera på.
”Bra gjort, Malfoy, riktigt moget av dig”, sa Derek och gjorde en uppgiven gest framför sig. ”Varför går du inte och hackar på en stubbe istället som är mer på din nivå.”
Killen snurrade runt och tappade greppet om fnittertippan som såg ytterst sur ut. Om det var möjligt hade hon nog skjutit blixtar från ögonen och bränt både Casey och Derek till döds.
”Försöker du vara stor på dig, Glasgow? Du kommer väl ihåg vad som hände förra året? Eller måste jag ge dig en liten påminnelse?” Malfoy-killen var nu framme vid Derek, precis framför honom med spänd blick och en knuten näve.
Derek svalde hårt men lät sig inte backa ur i första taget, det var först då Malfoy upptäckte Casey som skyggt stod och kramade om sig själv.
”Vem är det?” Malfoy-killen nickade mot Casey.
Derek flackade blicken bakåt mot henne. ”Öh ... Hon är nyinflyttad.”
”Det förstår jag väl, jag är inte en idiot som dig”, snäste Malfoy och knuffade lätt till Derek i bröstet så att han tog några snubblande steg tillbaka. ”Hon är säkert lika smutsskallig som resten av er.”
Malfoy gav henne en äcklad blick och gick sedan tillbaka till fnittertippan. Hon såg väldigt tillfredsställd ut då han lade armen om hennes axlar igen för att leda bort henne från platsen. Derek stod kvar på stället och stirrade efter dem tills man inte längre kunde höra deras röster.
Casey väntade med att uttrycka sig ända tills killen Malfoy med tjejen hade försvunnit ur deras åsyn helt och hållet. Hon ville inte vara den som sa något helt opassande i en situation där det kunde bli obekvämt. Vilket det ändå hade växt sig till att bli på några få sekunder.
Till sist hade hon ändå hittat tillräckligt med mod för att bryta isen. ”Han hade i alla fall druckit tillräckligt för att kunna däcka i ett dike på vägen.”
”Malfoy är en idiot”, var allting Casey fick till svar. Han vände sig bort från henne, och med axlarna höjda och händerna gömda i fickorna sparkade han till en sten som flög flera meter och svaldes av mörkret.
Casey tog ett djupt andetag. ”Jag måste nog gå hemåt, pappa börjar säkert bli orolig för mig och jag ska tidigt upp i morgon.” Hon tog steg bakåt för varje ord hon uttalade. ”Men vi ses väl nån gång?”
Derek drog på munnen, försökte göra klart för sig själv vad som hade gått snett och vad han skulle göra med situationen. För han hade egentligen bara tre val, antingen kunde han be henne att stanna en stund till, erbjuda sig att följa henne hem eller bara låta henne gå.
Efter en stunds betänketid verkade han ha kommit fram till sitt svar. ”Visst, vi ses väl på tåget till Hogwarts.”
De utbytte ett svagt leende innan Casey vände ryggen åt honom och började vandra nerför gatan.
(click and drag)
Mugglarportalen