När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på Vera med höjda ögonbryn.
- Av polisen?, en sådan finns väll inte längre, i vilken värld lever ni?
Förr fanns det en sådan innan allt blev fel, men det var ju mer än sex år sedan, sa jag undrande.
- Nej, sluta ljug nu och säg som det är, är det några av de förbannade magikerna som gjort det?, sa jag med ilskai rösten.
Jag förundrade över mig själv så övertygande jag lät, men det kunde jag väll tacka mamma och pappa för de hade ju jämt jobbat med teater.
- Ni kanske känner igen mina föräldrar, Sandra och Gabriel Pevensie, de var ganska kända inom teatern innandem dom, sa jag och såg på dem.

jag visste att de hade ljugit om polisen, men varför visste jag inte. Vera och Victor gav varandra oroande blickar
"Magiker?" sa jag undrande. vadå magiker? finns det sånna, varför ljög alla och varför sa det en sån massa konstiga saker
"Vi har hört om dem" saVictor frånvarande och såg på mig och jag förstod inte alls vad som pågick

Av den spända tystnaden kunde jag mer änväl avläsa att det jag trodde stämde.
De visste var dottern var och hon var fången hos Caras far.
Jag såg med spelad förvåning på Cara.
- Vad har duvart de senaste åren om du inte känner till magiker?
De är de som är orsaken till att vi lever så här, att vi kan dö eller torteras när som helst, sa jagoch granskade henne förvånat.
Undra vad som hade hänt med Cara, varför hon inte mindes något.
- Så varför ber ni inte att få henne tillbaka, vad vill de ha?, sajag och ställde mig upp och såg på dem.

"Jag minns inte. jag vaknade upp hos dem igår och de var vänliga nog att ta hand om mig" sa jag och log lite och la huvudet på sned "men vi har väll inte gjort något fel?" sa jag och såg på de andra som inte svarade
"De vill inte byta henne" sa Victor

- Jasså det säger du?, sa jag ochhöjde ögonbrynen och såg på Viktor.
- Försökte ni byta ut henne mot hon där?, sa jag och nickade mot Cara och de såg förvånade på mig.
- Men snälla ni tror ni inte jag känner igen hanns dotter när jag ser henne?, sa jag med höjda ögonbryn till dem och såg på Cara.
- Nej vi har inte gjort något fel, de tycks tro det.
De tror att de är bättre än oss bara för att de har magiska krafter och stavar, sa jag vänligt.

jag såg oförstående på Laura
"Mig? varför vill han ha mig? och vem är Voldemort?" sa jag förvirrat men de andra två såg inte på mig och jag kände hur fröstrerad jag blev
"Nu vill jag veta sanningen" sa jag allvarligt och had eingen aning om vad som var snat eller vem av dem jag kunde lita på

- Jo Voldemort är din far, började jag innan jag kännde en stark hand tryckas mot min mun.
- Är du dum eller?, avslöja oss nu inte, morrade Viktor illsket och jag försökte få luft.
- Viktor släpp henne innan du kväver henne, sa Vera och han släpte mig ochjag föll handlöst ner på marken där jag drog efter andan och försökte lugna ner mig.

"Min far? vad gör jag då här?" sa jag och huvudet snurrade. och såg sen på de andra
"Avslöja vad? hallå om ni nu ska göra något emd mig kan ni i alla fall berätta vem jag är och vad ni ska göra med mig?" sa jag skrämt. jag gillade inte att folk sa en massa till mig som jag inte visste var sant eller inte

- Du heter Cara och är dotter till Voldemort mörkrets herre, du har en son och en man,sa jag snabbt innan Viktor han hindra mig.
- Nu är det du som är tyst annars, sa han hotfullt och jag ställdde migupp och såg påhonom.
- Annars vadå?, sa jag stridslystert och kände att staven var kvar i stöveln.

"Jag har en son? och en man?" sa jag förvirrat och kände mig som en unge som någon försökte lära en massa saker. jag fick upp en bild på en pojke
"Heter min son Fai?" sa jag försiktigt och försökte få ordning på alla bilder men jag fick ingen ordning på dem. jag såg på Victor och Vera som inte visste vad de skulle säga