När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag transfererade mig till Voldemorts hus och gick in på hanns kontor.
- Bra, vår mugglar kännare är här, saVoldemort och jag höjde ögonbrynen.
Vad ville han nu då.
- Cara har blivit kidnappad avmugglare, hon tog derasdotter, saVoldemort ilsket och stegade fram och tillbaka över rummet.
- Varför bara inte lämna tillbaka mugglarnas dotter då?, enkelt, sa jag undrande.

"Vi bör flytta på vårt läger, jag såg en björn i närheten" sa Victor och jag undrade varför de ljög hela tiden och inte sa som det var. men om jag hade försökt stjäla från dem och de nu tog i mot mig med öppna armar tänkte jag inte ifråga sätta dem, de hade nog nån anledning. vi packade ihop grejerna och örjade röra oss bort från skogen

- För att dåvet de att vi ger med oss, sa Voldemort ilsket.
- Ja, men det var väll himla korkat att ta ett barnsom hade en familj, när det finns så många föräldrarlösa som ändå inte kommer att överlleva.
Tänk er för nästagång, sa jag ilsket och Voldemort vände sig mot mig.
- Jag tänkte skicka ut dig att hämta henne, du vet ju hur mugglare fungerar, sa Voldemort ochjag nickade.
- Visst det kanjag göra, sa jag lätt ochhan nickade.

vi slog läger i en grotta och den kändes bekant så som om jag varit här innan med nån annan och det hände något då. jag såg några bilder av en kille i min ålder, fast detvar en massa år sedan. jag fick en bild av ett fängelse men det hörde inte ihop med vem jag var nu. kanske hade jag snott från kille och sen hamnat i fängelse? jag satte mig vid elden och bakade lite bröd

Jag tog kvasten och flög dit Cara befann sig,som tur var hade hondet förträffliga halsbandet på sig så att man kunde leta reda på henne.
Jag landade enbit från deras läger och gömde undan kvasten, jag stoppade undan staven i min stövel så att den inte syntes och la mobilen i fickan allt för att se ut som en mugglare.
Sedan började jaggåmot lägret och människorna som befann sig där.

jag såg upp när en kvinna kom in i lägret och på något sätt verkade hon bekant men jag kunde inte palcera henne. jag la huvudet på sned och betraktade henne och såg på de andra men de verkade inte känna igen henne heller
"Kan vi hjälpa dig?" frågade Vera

Jag såg mig om i lägret och log, Cara verkade inte känna igen mig konstigt nog.
Men bäst att spela med att jag inte känner henne heller.
- Nej, jag var påväg här förbi, jag letar efter min systersbarn, vi komifrån varandra och hon är den enda släkting jag har kvar, sa jag leende.
- Sen hörde jag er och kännde lukten av bröd och upptäckte att jag var hungrig, jag heter Laura föresten, sa jag och log lätt mot dem.

"Du är välkommen, vi måste hålla ihop" sa Victor och jag såg på Laura, något var bekant med det namnet
"Hur gamal är han eller hon?" frågade Vera vänligt och gav henne lite mat "Vi letar själv efter vårt barn" sa hon och jag fick känslan av att de ljög även den där Laura

- Han är fem år han heter Fai, sajag leende och slängde en blick på Cara men sa inget.
- Tack, sa jag vänligt till de båda och tog emot maten.
- Jasså, är barnet ert försvunnet?, sa jag undrande.
- Kan det ha blivit taget eller är det bara borta?, sa jag och såg på dem och åt maten.
- Tack, det var jättegott, sa jag vänligt.

jag såg på den där tjejen Laura, varrför kändes Fai bekant? jag såg undrande på henne. det kände som jag verkligen borde veta vilka de är, men jag visste det inte
"Vi vet inte. vi tror att hon är tagen men polisen vill inte göra något" sa Vera och jag såg på henne igen, av nån anledning så tvivlade jag på att det fanns någon polis