När folk blev stora och Voldemort vann.

När vi hade ätit fortsatte vi med att städa undervåningen och frächa upp den.

Jag såg mig runt på personerna och kände att det var något som inte stämde men jag visste inte vad. Jag åt upp soppan och ställde ner skålen
"vart är vi?" frågade jag vänligt
"vi är i foolur skogen" sa Vera och jag nickade, namne verkade bekant.
"vi går nu och borde vara tillbaka om några timmar" sa Victor och reste sig och försvann med några andra och jag såg undrande på dem
"de ska jobba lite" sa Vera "hjälper du mig att städa?" sa hon och jag nickade och började hjälpa henne städa

Snart var hela huset i ordning och vi bestämde oss för att åka och hölsa på Molly.
Hon var ju så ensam nu förtiden.

"hur hittade jag er?" frågade jag Vera som såg oförstående på mig "ja, vart kommer jag ifrån?"
"o det vet jag inte kära du. Du kom in här igår och försökte stjäla mat" sa hon bara och torkade av tallrikarna
"hur visste ni vad jag hette då?" frågade jag misstänksamt
"du sa det när du var medvetslös så vi antog att det var sitt namn. Vi kan så klart ha fel" sa Vera och jag nickade
"jag går en bit" sa jag leende
"gå inte för långt bara. Du förlorade en del blod" sa hon och jag nickade och började vandra längs en stig

De kom fram till Kråkboet och Molly stod färdig med maten.
Hon kramade om oss glatt och skrek av lycka när hon såg ringen.
- Grattis, sa hon glädjestrålande och slängde Xenia högt upp i luften utav glädje.

Jag såg på skogen och kände mig lugn, jag vet inte varför men det kändes som jag hörde ihop med skogen och som jag varit med om en massa här. Jag satte mig ner vid en bäck och såg på mig spegelbild.
"varför känner jag mig inte som en Nikki?" sa jag till mig själv

Vi satte oss ner i Kråkboets välkända och myxiga kök.
Allt såg ut som det brukade göra, även om Arthur fattades.
Det gjorde mig ont att han hade dött, jag gillade honom.

"Nikki?" ropade Vera och jag reste mig upp och gick bort till henne "jag tänkte att jag kunde visa dig hur man lagar kläder. Det kan vara bra att veta" sa hon och jag nickade och satte mig ner bredvid henne och hon visade mig hur man gjorde. Jag gjorde som hon sa och lo lite. Men det kändes fortfarande fel som om jag saknade något eller någon

Bäst som vi satt där och åt hörde vi en smäll och en dödsätare blev synlig på gårdsplanen.
- Ochvadvill handå?, fräste Molly och vi följde med henne ut på gårdsplanen.
- Herren vill tala med dig, Cara är försvunnen, sa han ochnickade åt mig.
- Jasså det vill han, sa jag trött och såg på dem andra.
- Neville ta hand om Xenia, och jag kommer snart, sa jag och kramade om dem.

De andra kom tillbaka
"lyckades ni?" frågade Vera
"vi fick inte prata med honom och jag vet inte om budbäraren kommer framföra meddelandet" sa Victor och jag såg undrande på dem. De dolde något de kände jag på mig, men vad?
"behöver ni hjälp med vad ni nu gör?" sa jag vänligt
"nej" sa Victor skarpt och jag ryggade tillbaka
"han ville inte skrämma dig Nikki, men det är så att vårt barn är borta och han försöker få tag på polisen" sa Vera och jag visste direkt att hon ljög, men jag nickade. Jag visste inte om vad hon ljög men något i den meningen var en lögn