Att skapa ett liv

Vilken julklapp! Precis vad jag behövde nu. Så vackert. Återkommer så klart! Men det finns så mycket i dessa båda nya kapitel att jag måste smälta det.

Kärlek ♥

EDIT - JULDAGEN

De här senaste kapitlens kommentar har behövt en del filande, som du förstår, och en del har vi pratat om. Men långt ifrån allt så här är kommentaren!

Håller med dig om Att-titlarna. Så snyggt. Och ryser när jag 'med facit i hand', efter att ha läst hela kapitlet, tänker på vad 'Att bli' kan betyda. Men det kan tolkas på många olika sätt, och blivandet fortsätter hela livet.

Tycker det är häftigt att du verkligen tagit in det här med Jessicas ocklumenering så otroligt centralt i berättandet. Det märks av hela tiden hur hennes murar fungerar. Hos Yaxley reser de sig av sig själva och verkar även fungera som ett skydd mot rädsla.

Framgången med elixiret. Hur vet de att det är framgångsrikt? Vilka experiment har utförts? Bävar för att det också ska avslöjas. Spoiler från Prinsen och Borgen:

Jessica följer med Yaxley. Får en känsla av att du menar 'hennes' far och inte 'sin', alltså att Yaxley på något sätt påminner om Jessicas far. Jag har ingen riktigt klar bild av faderns personlighet eller deras relation. Men säkerligen har den en inverkan på att Jessica nu accepterar situationen med Yaxley som mentor. Om någon är härdad och ärrad av strid, så är det han.

Visst har du ändrat hela kapitlet till tredjepersonsperspektiv? Bra val, tycker jag. Även om jag förstår att mitten av kapitlet blev extra effektiv i jagform. Men slutet är definitivt bäst i tredjeperson. Som att Jessica behöver gå utanför sig själv för att genomföra det här. Och jag tror också att hon gör det delvis som ett nödvändigt ont för att i en roll som spion kunna göra bättre val senare?

Jag tycker att slutet är något av det bästa du skrivit, rent berättartekniskt. Samtidigt som innehållet naturligtvis är något av det hemskaste.

Och jag är full av funderingar av hur den händelsen kommer att påverka framtiden.

Kapitel 9 har ju ett datum istället för en Att-titel. Och min symmetriskt besatta sida blir lite triggad av idén att ALLA kapitel skulle kunna ha Att-titlar ...

Men, det är ju inte vilket datum som helst! ♥ Jessica är nitton. Som Mirre var när allt började för henne ... men deras liv kunde inte vara mer olika. 1978 är Mirre en liten treåring i Sverige. Ett älskat ensambarn med en trygg uppväxt. Hur var treåriga Jessica? På herrgården? Fanns hennes far där? Han som Yaxley påminner om (?) Var Avery en gullig storebror? Det var han säkert.

Avery, som nu får bära hundhuvudet för dådet. Eller äran, beroende på sida och perspektiv. Men han är en del i det, liksom de andra. Det är ju absolut inte bara den som utför själva handlingen som är skyldig, utan lika mycket alla krafter som finns bakom. Inte minst den som skapade giftet och lät sin förmåga bli ett redskap i striden. Men som sagt - det finns många krafter bakom.

Åååååååh Jess:

Innerst inne hade olyckskorpen längtat efter sin födelsedag. Det var en barnslig längtan djupt i hennes inre, dold i ett hemligt skrin, låst med nyckeln bortslängd, som hon knappt kände av när dagen väl kom.
♥♥♥

Aha, det byter till jag-perspektiv när J är i duschen. Kan vara så att det var därför jag fick för mig att även kapitel 8 gjorde så. Jag skyller på julafton och Aquavit Förstår perspektiv-bytet men tycker att det ska markeras på något sätt, vad som helst. Några stjärnor/tecken innan eller kursiv stil på jag-texten, till exempel. Det är ju ett intensivt parti ...

Ensamheten. En likhet mellan Mirre och Jess. Fastän det rör sig om helt olika sorters ensamhet.

Alltså, jag älskar när du tar in normala detaljer i den här bisarra världen. Det gör att det blir levande och mänskligt. Som när de åt frukost i ett kapitel (det var då fil och müsli-Evan uppstod), och nu, födelsedagspresenter. Kan inte låta bli att dra en parallell mellan att Evan ger henne en vattentät mantel och regnet som faller fritt från åskmolnen i hennes ansikte när hon är med Sirius. Matchande underkläder ... haha. (Varför får jag en känsla av att Sirre INTE bryr sig om matchande underkläder)? Och presenterna från Lara är som vanligt gåtfulla. Hjälpsamma på ett mystiskt vis.

Självklart kommer Sirre med regnet. Det ska vara så. Regnet är alltid inblandat i deras möten. Jag måste säga att det är HELT rätt att han ligger där utsträckt på schäslongen. I deras inledande dialog tänkte jag hela tiden på hur du fångar Sirres personlighet till hundra procent.

”Du kan inte spatsera in i mitt hem som om du fick det, Sirius.”
”Ändå är det här jag är”, fnyser han dramatiskt och slänger sig i en av fåtöljerna vid den öppna spisen och med ett ryck från sin stav tänder han elden där.

Alltså JAAAAAAAAAAA. Precis så. Det är precis så de är.

Och murarna går såklart inte att bygga upp. Inte inför dessa ömsesidigt heta känslor!

Mina tankar om hur Lily är mugglarfödd och inte alls förtjänar det ödet – hur ingen förtjänar ett sådant öde. Idéer om hur vi kan stoppa det, förinta giftet.

Och jag hoppas så att Snape var en del av processen att förstöra det ...

Hela kärleksscenen är så vacker. Mer försiktig och ömsint än deras tidigare intima scener.

Regnet smattrar ihärdigt mot fönsterrutorna men kylan utifrån kan inte rå på värmen som Sirius nakna hy utstrålar mot mina forskande händer.

Det var alltså vid det här tillfället hon berättade för Sirius att det var Snape ... och det bekräftade såklart Sirius hat mot honom vilket är fullt förståeligt:

”Jess…” väser han och klumpen i hans hals hörs tydligt. Han vet redan svaret på sin fråga men kan inte låta bli att ifrågasätta det ändå. ”Vad är det för monster som gjort detta mot dig?”

Och visst är det fint hur kärleksakten för stunden suddar ut krig och annat mänskligt elände.

Som om vi befann oss på en plats där vi båda var säkra och där inget krig pågick. Där omständigheterna var helt olikt vad de egentligen är.

Även om kärleken alltid har funnits, får jag en delvis ny bild av Sirius i den här scenen. En mognare Sirius än innan.

Han är så försiktig och luktar så gott. Det här är ingen alkoholiserad Evan som försökt få mig på fall i mörkrets dunkel. Det är Sirius. Och när jag släpper hans läppar och ser upp i hans ögon är hans huvud omgiven av en gloria i ljusets sken.

***

Jag synar de vita lakanen omkring oss, förnimmer doften av ek och regn och kaffe hos honom. Det hade kunnat vara så annorlunda. Det hade kunnat vara så här varje dag, varje morgon. Jag vill så gärna göra allt han ber mig om. Att han gör allt jag ber honom om.

Genialiskt förklarat i slutet varför hon väljer att stanna och inte följa med Sirius. Osjälviskt av Jess och även förståeligt. Att hon vill rättfärdiga sina handlingar. Kanske är det det hon kommer att syssla med resten av livet. I likhet med Snape.

Avis Fortunae



Kapitel 11.
Att ha en vän
1997 24 september


Jag har knappt hunnit få av mig morgonrocken och kaffet svalnar intill kitteln på skrivbordet. Det är redan rimfrost i högländerna och dimmorna över Svartsjön tycks falla isär i snöflingor och träffa den blanka isen. Trots det skiner solen och tanken slår mig att detta inte är en vanlig köldchock för Skottland så här års. Jag är fullt medveten om dementorerna som ständigt närvarar och vad deras närvaro gör med omvärlden. Gåshuden knottrar sig så jag spretar fingrarna mot eldstaden för ytterligare värme. De mugglarkläder jag bär, linnet och jeansen, för att hålla Sirius nära hjälper inte och jag är just i färd med att trä en klädnad om min varelse när någon vågar sig på att störa min fristad. Dörren slås upp och en iskall vind viner förbi inkräktaren och griper tag i mig. Får de fula ärren som aldrig lämnat mig att sticka ut som röda brännmärken mot min vita hy.

”CIVILISERADE MÄNNISKOR KNACKAR!” vrålar jag när jag snurrar runt på plats mot dörren med staven i högsta hugg. Fullt beredd på att det är en av mina, åh så kära, dödsätarkollegor som vill mig något. Men det är Metrimona som står där. ”Åh, är det bara du.”

Metrimona står som förstelnad i dörren, det svarta håret ett virrvarr kring henne, och ögonen håller på att ploppa ut innan de övergår i ren och skär förtvivlan. Hon är alltför lätt att läsa. Hon synar mig upp och ner, kors och tvärs, och jag är snabb med att dölja min kropp. ”Jag ber om ursäkt för att jag skrek åt dig. Jag är van vid sämre sällskap.”

”Men Jessica! Vad i all sin dar har hänt med dig?”

Jag suckar och skruvar på ringen jag fått av Sirius i examenspresent. ”Du kanske vill ha en kopp te, M?”

”Snälla, tala om för mig vad som hänt”, kräver hon och stänger efter sig. Genom det hårda kravet tycker jag mig se en oro. En oro för den förändring hon sett hos mig? En fruktan för vad det är jag ska berätta som kräver en mild personlighet och ton hos mig själv. Är det den mildheten hon ser igenom för lätt?

”Det är sedan länge glömt och förlåtet.”

”Min mamma sa alltid en bra sak; Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta”, nickar Metrimona men hon sätter sig ändå när jag visar henne till det enkla köksbordet med tre stolar.

”Låt ingen höra dig säga det, bara, är du snäll. Det låter inte direkt som att du är släkt med… Snape.”

”Du har rätt i det, Jessica. Men här är vi säkra.”

Jag himlar men nickar, ”så när som. Vi kan bara hoppas på det bästa. Det finns alltid fåglar som viskar och korpar som kraxar.”

Hon småler åt min kommentar om korpar. ”Vem har du förlåtit, Jessica?”

”Det tror jag du vet.”

Hon nickar och trots hennes förklädnad så syns det tydligt vem hon är, om en tittar riktigt noga. Eller är det för att jag ser alldeles för mycket? Hon påminner om en ren och ljus version av mig själv som ung. De livliga rosiga kinderna som ramas in av håret, fastän fäst bakom öronen, som hänger över axlarna. ”Berätta för mig, Jessica”, säger hon och när jag ställt två muggar på bordet, fyllda med te, som lämnar ringar i trät sätter jag mig ner framför henne. Det är en mycket liten stuga och lågt i tak, i utkanten av Hogsmeade, och den intima känslan som finns i själva byggnaden mångdubblas av att jag ska dela med mig av hemligheter för ytterligare en människa. Och det… Det är överväldigande. Utan att ha kunskapen i att läsa någon annan och den andres tankar så lägger M sin hand på min över bordet och nickar tryggt. Hon påminner om Lily, och Lily… Fick mig alltid att vara en bättre människa.

”Snape och jag hade just avslutat vårt sista år på Hogwarts”, berättar jag. ”Min svägerska, Lara, försökte hålla mig borta från hemskheterna men till sist hade jag inget annat val än att lyda Herren. Jag tog mitt märke ett par månader tidigare, under vårterminen, och efter att ha förlorat Sirius på grund av val jag inte hade något att säga till om… Ja, efter det så slukade mörkret mig.”

”Men du har honom vid din sida nu, jag har sett fotot han bär med sig.” Fotot ja… Fotot han tog av mig strax innan han fick se märket och uteslöt mig ur sitt liv.

Jag svarar till sist Metrimona. ”Du ser mer än vad du ska, M. Och ja, jag har Sirius vid min sida nu, även om jag inte förtjänar det. Men när jag behöver honom så är han där. Men vi måste vara försiktiga så alla ögonblick är flyktiga.”

”Vad vart det som skedde? Det som gav dig ärren?”

”Herren gav mig ett… Enkelt uppdrag”, fnyser jag och kramar tekoppen med händerna. Suger åt mig av värmen. ”Jag skulle stötta Severus i hans trolldrycksbryggande.”

Jag ger henne betänketid och bortom henne kryper sig imma uppå fönstrens glas. Det finns en värme i stugan, en värme jag inte räknat med. ”Snälla, fortsätt. Jag måste få veta vad det är för hemskt som hänt dig, Jessica.”

”Jag har som sagt, glömt och förlåtit för längesedan”, suckar jag men möter hennes blick, orolig men förstående. ”Severus behövde använda sig av mitt blod och… Vi tyckte oerhört illa om varandra. Så här i efterhand, även om Sirius inte håller med, tycker jag att jag förtjänade det. Jag var hemskt elak mot Severus under våra senare skolår.”

”Vad gjorde du mot honom?”

”Han hade ett öknamn, förr. Ett öknamn jag inte tänker berätta, för han har vuxit i mina ögon nu. Och jag gjorde allt för att passa in bland mina vänner. Ville inte dit jag är idag. En plats i livet jag hamnade på ändå, till sist. Vi gjorde narr av honom och mobbade honom.”

”Och vad gjorde han mot dig? Han behövde ditt blod?”

”Han skapade ett gift, jag borde förstått det direkt för mitt är färskt och han sa så här till mig ’ditt blod är gift’, och han visste väl inte riktigt hur han skulle få blodet ur mig och … Var väldigt kreativ i sitt sätt.”

”Han…”

”Det var förr, M.”

”Och du har förlåtit honom?”

”Sedan länge.”

”Har du förlåtit dig själv?”

”Aldrig.”

”Liksom Severus då, befarar jag”, avslöjar hon och suckar uppgivet.

”Vi är två sidor av ett mynt.”

”Kan en person älska ett monster?” undrar flickan i förklädnad. Jag ser på henne länge innan jag svarar. Vad tänker hon på? Har jag satt fel tankar i spinn hos henne? Vad i hela friden har jag gjort? Från vad jag bevittnat så är hennes kärlek till Severus ovillkorlig. Detta kan väl inte ha förändrat något? Jag tillåter mig själv att bita mig hårt i kinden. Tillåter mig själv att visa känslor för madamen framför mig.

”Sirius älskar mig och jag är ett monster. Förneka det inte - för jag vet vad jag gjort, och det står jag för. Även om det är mycket mörka saker, kanske värre än vad Snape någonsin gjort.”

”Jag älskar honom, trots att han gjort mycket dumt.”

”Det är sådana ni är, våra klippor i livet, och du delar mycket av din godhet med Sirius.”

Hon nickar och kramar muggen hårdare. Vi sitter i det lilla köket, spisen är uråldrig men gör det den ska, i bortre änden, två meter från oss, står ett par skåp. Det finns ett fönster i vardera änden av rummet, det vi sitter intill, och ett på andra. Som liksom i vardagsrummet, där mitt skrivbord står, vetter mot Svartsjön.

”Du kom hit av en anledning, Metrimona.”

”Ja… Severus. Han är försvunnen.”

”Oroa dig inte, M. Han är på ett uppdrag. Han återvänder i eftermiddag.”

Hon flämtar och jag tvingas se på henne igen, noga med att inte försöka läsa av henne, men trots det avslöjar hennes minspel så mycket. ”Uppdrag?”

”Det är ingen fara, inget farligt. Ett gäng med dödsätare behöver ledning, bara. Han klarar sig.”

”Vad är det för uppdrag, Jessica?”

”Det är inte min sak att berätta.”

”Men det du berättade om precis…”

”Det var min sak att berätta, det är min historia, mina ärr. Han råkar bara vara en del av den historian, tyvärr.”

”Jag är så trött på att aldrig få veta någonting, att hållas i mörkret! Jag kan också hjälpa till.”

”Du är så värdefull M, för både honom och just nu – för mig. Du är Severus stöttepelare och utan dig hade han inte orkat. Jag kan avslöja så mycket som att anledningen till hans plötsliga försvinnande så här på morgonkvisten har att göra med att det inte var planerat. Jag är säker på att han berättar för dig, om han kan, om du berättar för honom hur du känner.”

Hon tittar länge ner i koppen, djupt sänkt i tankar, innan hon ser på mig med ett bländande leende. ”Tack, Jessica.”

”Alla kan inte strida vid fronten, vi måste ha någonstans att landa i helvetet vi lever i. Jag önskar du kunde tala med Sirius om detta, men tyvärr är han en glappkäft utan dess like, för han känner sig inte så behövd heller.”

”Jag kan åtminstone röra mig litegrann”, instämmer hon och någonstans inom mig tror jag att det är bra att hon har någon annan att jämföra med. Någon som kanske till och med har det sämre än vad hon har.

”Du har en begränsad frihet. Han är inlåst, tacka Merlin för att han åtminstone tog sig från Azkaban.”

”Men han återfick ju sin frihet.”

”De tror att han är en måltavla för dödsätarna, M. Fenixordern låter honom inte röra sig utanför högkvarteret. De vägrar utsätta honom för fara och det gör honom helt galen.”

Det är en höstmorgon i kyla och dystra grå toner men inne i den lilla stugan trivs vi i varandras sällskap. Metrimona tvingar till sist mig till att äta lunch med henne. Hon är sannerligen en person att glädjas av. När hon ger sig av för att söka Severus så lämnar hon mig med en känsla av lycka. Inte den lyckan jag har av att få se och träffa Sirius. Nej, detta är en annan lycka. Att ha en vän.

TACK för bästa nyårshelgen i "författar-köket!"

Så bra att du lade ut det här kapitlet nu. Jag har ju gått igenom det grundligt eftersom det finns en version ur Metrimonas perspektiv. Ibland går vårt skrivande in i vartannat så pass att jag inte vet vem som skrivit vad Tänkte på det när jag läste igenom den gemensamt skrivna texten som kommer.

Vi får verkligen hoppas att framgången med giftet tar slut i Richmond - för alla våra karaktärers skull.

Jag har verkligen alltid uppfattat Yaxley som en mestadels ond karaktär så det ska bli intressant att se om du kommer att skildra honom annorlunda och lyfta fram andra sidor.

Ja tack, väldigt gärna en tillbakablick med Jessica och hennes far! Sådant gör alltid att det är ännu lättare att förstå huvudkaraktären.

Och mer Lara! Ja tack! Hur creepy hon än är blir det ett tomrum när hon inte är med, haha.

Jessica har verkligen en fot i vart läger nu, i dåtiden, och fortsätter ju i praktiken att leva dubbellivet även i nutiden. M har börjat fästa sig vid henne, vilket vi ju tydligt ser i det här kapitlet. Och Jessica har positiva känslor för M också. Vad fint att hon tycker att M påminner om Lily; det tar jag som en stor komplimang. Och att Jessica vill bli en bättre människa i M's sällskap. Så är det nog med all sann vänskap ♥ Blev oerhört glad över detta kapitels Att-titel och har även ändrat titeln på mitt kapitel 7.

när Jessica sänker sina murar(jag-form) ... Det här kapitlet är ju i jagform. Hon sänker murarna med M! I och för sig kan M inte läsa av, men ändå ...

Det känns så omtänksamt av Jessica när hon tänker att M är alltför lätt att läsa. Att hon absolut inte vill utsätta M för läsförmågan hos en del av personerna i Dödsätarnas krets … och så sorgligt att J tycker att hon inte förtjänar Sirius. Hon och Snape är lika där, betalar av på en evig skuld. Det är känslan jag får med dem. Hoppas att de ska finna någon form av frid i det, så småningom.

M får veta en pusselbit här, men inte allt. En tillräckligt vidrig pusselbit ändå kan jag tycka, och ångra att jag inte har lagt in ännu fler reflektioner kring det. M vet att Severus i det förflutna har skadat ett antal människor, men jag är rädd att hon ibland förtränger det. Hon vill se honom som han är nu ... och det är naturligtvis också rätt tänkt. Det är en svår fråga tycker jag - och bävar för det vi vet ska komma.

Och där är det igen. Jess försöker att inte läsa av, men ser så mycket ändå.

Och Sirius som blivit inlåst igen … när han äntligen är rentvådd har han blivit en måltavla för Dödsätarna. Liksom Miriam. De två börjar onekligen få en del gemensamt.

Sedan, när du blivit en känd författare och gett ut böcker, kan jag skryta med att du satt och skrev i mitt fridfulla kök

Ja... Det enda jag skriver Avis Fortunae är ju om Jessica... Nästan! Så det dröjer nog innan det blir bok av det hela.

Efter två års tid så kan jag väl posta ett litet kapitel...

Kapitel 12. Att smida planer i Eldwhiskey
30 November 1978

Jessica har flytt från sin våning med Evan och har de senaste veckorna sovit i korpkåkens högsta torn i en framtrollad säng. Inte bara för att Evan totalt brutit ner förtroendet hon kände för honom utan även för att hon är rädd för att murarna ska rämna om hon kommer att tänka på vad som skedde i himmelsängen med någon som absolut inte var Evan. Lara hade inte varit sen med att påpeka att hon hörde att de äntligen rullat runt i halmen och Jessica ville inte ens veta hur Lara hade lyckats ta reda på det. Att sova i korptornets högsta punkt är dessutom en perfekt ursäkt till att få flyga närhelst hon vill. Priset är dock att hon är tvungen att sova med dubbla sockor om nätterna. Till en början håller hennes formler tornet varmt men de avtar under natten och stör hennes sömn. Och hon behöver sömnen. En rimlig lösning är alltså yllesockor.

I den mörka existensen hon befinner sig i tycks de mörka åskhimlarna, de mörka humören, den mörka magin och de mörka kläderna vara ständigt återkommande. När hon synar sig själv i spegeln innan hon klär sig i drakstövlar, klädnader och sin vattentäta mantel, är det som att Herrens märke blott är en påklistrad del av henne. Bland polkagrishyn och taniga armar ser den alldeles för stor och främmande ut. Ormen slingrar sig ur skallens grepp och hon nickar stilla innan hon klär sig. Fönstret ställer hon på vid gavel innan hon slänger sig ut i vinden som hade kunnat kasta henne rakt in i stenväggen om hon inte parerat den skickligt som hon lärt sig. När hon landar sekunder senare vänder hon sig och riktar staven mot fönstret som stänger sig. Ett par steg till och suget i magen slungar henne in i transferens till Yaxleys våning i Svartvändargränden

Hon har redan haft i åtanke precis hur och när hon ska sätta sina planer i rullning. De planer hon talat med Sirius om. Men när orkanen slår till mot London och hon står insvept i sen vattentäta mantel fnyser hon bort regnet som envetet klistrar sig fast i hela hennes ansikte. Hon vet inte ens om Snape är mottaglig för idéerna hon har. Om han är alldeles för djupt innästlad i mörker. Rädd för att han ska avväpna henne totalt och att hennes tid ska vara över. Med en djup och något blöt inandning sväljer hon och knackar på dörren. Genast öppnas den och hon går in i den alltför bekanta våningen. Röster hörs ovanifrån och hon följer dem som i en trans samtidigt som hon vecklar ner huvan.

Dörren till rummet står öppen och människor väller in där som om de vore en flodvåg. Yaxley nickar godkännande mot henne då hon stiger in i rummet. Alla är där. De båda grupperna, eller är det tre? Men alla är där nu. Redo för mötet. Snape, Bellatrix, hennes man och hans bror, Evan, Lara och Jessicas egen bror; Avery. Yaxley stänger dörren bakom henne och sätter sig mittemot Herren i en position som utstrålar att han är likvärdig. Men ingen är egentligen likvärdig med Herren. Han är det högsta hönset. Trots det så finns en respekt från Herren gentemot Yaxley – det är en sak Jessica är säker på. Herren står fortfarande upp, väntar säkerligen på att de ska sätta sig och Snape sitter redan vid hans högra sida, när han möter Jessicas blick och hon hans. Hon nickar artigt när han sträcker ut en hand mot henne.

”Raven. Du har bevisat att allt inte måste vinnas med våld – att det går att göras taktiskt. Enastående. Sätt dig”, Herren gestikulerar åt den vänstra stolen och korpflickan tar sin plats. Osäker på vad det betyder för framtiden.

”Bah, det var över på en kvart”, säger en röst och flera flämtningar hörs i rummet. Hon förstår direkt att han är upprörd över placeringen när hon tittar upp mot honom men ett illmarigt grin får henne att inse – han hade hellre sett dem plågas.

”Det här handlar inte om utgången i just denna strid. Det handlar om att visa att vi har övertaget och att vi tänker strategiskt. Ett ord till från dig, Travers, och jag är dig inte nådig.”

Hans grin rinner bort och han nickar besvärat innan han sätter sig ner långt borta, åtta stolar från Jessica för att vara exakt.

”Lucius”, noterar Herren och pekar intill Snape, ”här.”

Hon vet inte ännu om placeringarna är tillämpade efter nyliga prestationer eller om det är så här det ska vara – men med Travers placering i närminnet uppfattar hon att det säkert är så. Herren gör ytterligare ett par justeringar innan de alla satt sig och sätter sig sedan ner. En tung tystnad faller över rummet medan han observerar dem.

”Välkommen hit idag, så trevligt att ni alla kunde komma.” Jessica och många av de andra, inte Yaxley märker hon men det finns nog en anledning till det, nickar hövligt åt orden. ”Hittills har vi vunnit många strider men som ni säkert vet är det inte nog. Det är en lång väg kvar och det finns ingen tid för vila. Vi måste agera innan oppositionen hunnit vila upp sig, innan de hinner bekämpa oss.”

Och innan hon vet ordet av det är de djupt inne i att formulera och planera strider, slagfält, och nya mål. Någon gång vänder Herren blicken mot Snape och berömmer, ja faktiskt berömmer, honom över framgångarna som giftet han framställt haft. Att det varit just den kraft de behövt för att få övertaget. Sedan återvänder bordet till diskussioner om framtida planer. Hon är uppriktigt förvånad över sig själv när hon gör egna anföranden som Herren nickar gillande åt. Emellanåt är det som att bara hon, Yaxley, Nott den äldre, och Herren diskuterar hur de ska gå vidare. Men Lucius Malfoy och Bellatrix Lestrange har också yttranden som Herren håller av yttersta vikt.

Vinden skriker utanför fönstren och timmarna avvecklar sig själva som om de vore sekunder och när mörkret faller över världen och brasans sken bakom henne lyser upp rummet alltmer står det klart för henne vilken den vinnande sidan är. Hur illa till mods det än gör henne. De har övertaget. De kommer alltid att ha övertaget. Det krävs ett mirakel för att någon annan än Herren och hans armé ska vinna. Till sist verkar varenda detalj vara planerad och en lång tystnad bryter ut i rummet. Någon kväver ilsket en gäspning och skyller tyst och irriterat, över dem själva förstås – aldrig över Herren, på sena patrulleringar.

”Ni kan gå”, säger Herren till sist med en handgest och alla i rummet, inklusive korpen, ställer sig upp utan att skrap från stolar hörs. De har gjort detta förr. ”Inte du.”

Hon möter hans blick och inser att han menar just henne. Med en nick sätter hon sig ner igen och de håller kvar varandras blickar tills de hör att dörren stängs. Han knyter ihop sina händer framför sig på bordet och hon korsar knäna under händerna hon har på låren.

”Vad kan jag stå till tjänst med, Tom?” undrar hon då hon minns att han velat att hon skulle använda hans namn.

”Fröken Raven”, säger han utdraget och tar ett djupt andetag, ”jag undrar hur det går för dig med det särskilda uppdraget.”

Hon nickar. Har förberett sig för denna frågeställning många gånger i sitt huvud och är inte sen med att svara. ”Herre, om du tillåter mig att tala fritt – ofiltrerat?”

Han gör en gest i luften med sin hand innan han knyter samman dem igen. Bjuder in henne till att säga vad hon vill.

”Jag borde ha talat om för dig om mitt tillstånd innan jag fick straffet. När detta händer kan en kvinna ha svårt att, hmm.” Hon letar efter ordet men viker inte från hans ögon. Det bruna lyser mer rött än hassel noterar hon. ”Det kan bli svårt att reproducera”, beslutar hon sig för att säga och han nickar.

”Nåja. Jag bär ansvaret för det, måste jag säga”, säger han men det är kalla ord och han verkar aningen irriterad. Över sig själv eller henne? Hon vet inte. ”Du kan gå. Yaxley har ställt till med festligheter men jag har annat att stå i.”

I bankettsalen är det sannerligen festligheter. Avery står flinandes och klinkar ringbeprydda fingrar mot glaset fyllt med eldwhiskey och Lara håller ett sockersött grepp om hans arm. En melankolisk visa spelas på piano och fiol. Yaxley själv – dricker espresso. De flesta är där. Mulciber, Travers, Dolohov, bröderna Lestrange, Bellatrix och många fler hon kunnat namnet på sedan barnsben. Rummet är dränkt i ett dunkelt ljus och lågorna från stearinljus i takkronor och på spismanteln skapar skuggor över de mörkklädda, grönt och lila, figurerna som talar med varandra. Liksom varenda rum i hela våningen finns det växter i varenda vrå, några har skyltar med ”RÖR EJ” hängandes från en kvist, och andra skriker fara helt på egen hand. Ingen kan undgå att Yaxley är mycket intresserad av botanik. Intill Yaxley, också drickandes på kaffe och inte något starkare, står Snape. Hon känner en måttlig irritation över faktumet. Yaxley är ju hennes mentor. Snabbt tar hon sig en kopp med kaffe, nej en mugg, och lirkar sin väg mellan människor och dödsätare. Intar en plats i deras sällskap.

”Ah, Jessica. Du känner ju Severus”, säger Yaxley och höjer koppen menande mot Snape. Hon nickar stelt och möter de svarta ögonen. Kyliga som en mörk klippa. Nej, nej. Hon behöver något starkare än kaffe om hon ska lyckas diskutera sina planer. Nej, idéer med Sev-Snape. Hon inser att tystnaden hänger på henne och svär högt inombords innan hon inser att hon låtit sina tankar bombadera muren.

”Ja. Severus”, svarar hon uttråkat. Han höjer ett undrande ögonbryn och hon vänder blicken mot Yaxleys hårda ansikte. Men det verkar som om kaffe mjuknat upp honom litegrann.

”Ni gick i samma klass. Inte sant?”

”Ja, herr Yaxley,” skyndar hon att säga, ”Severus var en mycket stor tillgång till mig när Evan rycktes från studierna i våras. Han hjälpte mig med mitt elixir. Han är en naturbegåvning.”

”Det förvånar mig inte att två naturbegåvningar som ni lyckats göra vår Herre så nöjd. Bravo till er båda”, berömmer han och Snape nickar kort men ler tajt. Jessica ler brett åt Yaxley och slurpar på kaffet lite väl högljutt för att vara kvinnligt.

”Herren höll dig kvar?” undrar Snape och iakttar henne nyfiket. Som om det hon nyss sagt gjort dem till bästa kompisar. Hon ska just svara när Yaxley placerar en tung hand på Snapes axel.

”Det är deras ensak, unge pojk”, brummar han men avbryter sig själv när någon säger hans namn och pockar på hans uppmärksamhet. Han klämmer en hand om Jessicas axel och ler smått, ett leende som får ögonen att gnistra gillande över den lilla korpflickan, när han går. Hon fylls av stolthet och trots sin irritation över att han går står han åtminstone inte kvar vid Snape. De hade sett alltför bekväma ut i varandras sällskap för hennes tycke.

”Vad i hela friden var det där, Raven?” snäser Snape kallt men skrockar som om han inte riktigt trott att det ägt rum. Han har inte undgått svartsjukan hon osat av.

”Äh, klaffen.”

De står tysta med ett nästan skrikande gap mellan dem, platsen där Yaxley stått och låtsas vara mycket upptagna med sitt kaffe. Ingen av dem vill söka någon annan att tala med, inte ödsla energi på meningslösa konversationer. Severus är givetvis nyfiken på det underliga sättet Jessica nyss betett sig på men han säger inget. Nej det är hon som bryter tystnaden på grund av sin egen nyfikenhet.

”Vad talade du med Yaxley om?” undrar hon och läppjar på sin mugg.

”Botanik.” Svaret är kort men hon hade inte förväntat att han tänkte spela snäll efter hennes skiftande trevligheter. Hon tar sig ett dubbelt glas eldwhiskey från ett förbipasserade serveringsfat. Inte förrän hon bestämt placerat blicken i hans ögon och bevarat den där alldeles för länge för att verka normalt tittar han tillbaka. ”Ville du något, Raven?”

”Ett ord?” frågar hon och tittar menande mot balkongen som har utsikt över svartvändargränden. Han höjer frågvist på ögonbrynet men när hon muttrar ett snälla nickar han. Vad annat kan han göra än att gå med på det när hon ber honom? Det är förmodligen nyfikenheten hos honom. Jessica Raven har aldrig varit snäll mot honom. När han följer henne ut i det avtagande regnet drar han för gardinen. Hon vecklar upp huvan över huvudet. Det känns som att det är något viktigt hon tänker berätta. Innan hon sluter dörren efter dem fångas de av Evans oläsbara blick.

”Muffliato” väser hon riktat mot dörren och böjer sig ner för att stoppa in staven innanför drakstöveln.

”Jag antar att”, börjar han efter att ha dragit klädnaderna hårdare kring honom och muttrat en formel som ska hålla honom varm, ”det är något hemligt du tänkt tala med mig om?”

”Åh du har ingen aning, Snape”, säger hon irriterat.

”Jag skulle kunna påstå att det här är helt fel ställe att göra så på men det är klart. Ingen skulle någonsin få för sig att tro att det är fel sorts hemlighet. Inte efter vad vi lyckats åstadkomma. Nej, jag tror att det här är helt rätt plats, Raven. Intressant val – att dela hemligheter i det öppna.”

”Av allt att döma tror min käre make att vi gör allt annat än pratar här ute”, säger hon äcklat och möts av en hopskrynklad grimas från Snapes sida som får henne att flina. ”Nää, jag tänkte väl att du inte var så sugen på det heller.”

”Så – vad vill du?”

”Vad vi lyckats åstadkomma säger du”, och hon dricker girigt från whiskeyn för att våga, ”vad vi misslyckats med säger jag.”

Han fnyser högt men hon är trygg i att hon behärskar förtrollningar så pass bra att ingen kan höra varken henne eller honom. ”Misslyckats?”

De mörka ringarna under ögonen framhäver de blå ögonen, som i stormens öga ser svarta ut, när hon kikar ut under huvan och särar på läpparna.

”Det är en balansgång Snape. Det är en variation som inte får brytas. Har du någonsin sett Fru Justitia med svärdet och vågskålen?” Han nickar och påminner henne om att de båda läst historia.

”Förklara din tankegång, Korp, för du gör dig inte förstådd.”

”Det här giftet är för starkt”, säger hon mekaniskt och tar två giriga klunkar av eldwhiskeyn och hostar när den bränner till i halsen. Hans näsa rynkas av lukten – men det är det enda hon kan läsa av honom. Och hon hinner inte stoppa sig själv innan hon är den som fortsätter tala. ”Det måste försvinna.”

Han fortsätter vara tyst och hon slås av att hon är alldeles för impulsiv och han för eftertänksam. Att det är varför de aldrig kommit överens. Hon är tyst och dricker alldeles för mycket av sin eldwhiskey, bryter inte ögonkontakten med honom, även om vinden rycker i hennes hår och tvingar fram det i ansiktet på henne.

”Du tycker inte att det är rättvist”, konstaterar han och om hon inte visste bättre hade hon slagit till honom för att inte tänka fortare.

”Nej”, svarar hon omedelbart.

”Det har aldrig slagit dig att livet inte är rättvist?” snäser han omedelbart efteråt. ”Eller har ditt priviligierade liv aldrig fått dig att känna på riktigt rättvisa? Bortskämda, rika, lilla flicka. Vad vet du om rättvisa?”

Ilskan hotar att ta över men med en mördande blick riktad mot honom kyler hon sedan ner sitt inre känsloliv. ”Jag skiter i vad du tycker om mig, Snape, jag bryr mig faktiskt inte. Men jag vet vad rättvisa är. Och du”, hon höjer ett hotande finger mot honom, ”du vet lika lite om mig som jag vet om dig, så passa dig.”

”Allt i ditt liv har väl serverats på silverfat”, fnyser han och korsar armarna.

”Det var inte det här jag tänkt att diskutera med dig”, säger hon irriterat och dricker mer. Hela tiden mer. ”Tycker du att det är rättvist? Ja om vi talar om din syn på rättvisa då.”

”Det är inte rättvist”, säger han till sist. Och om hon ändå visste vad han drömt om och vad som plågat hans sömn sedan Lara kallblodigt mördat kvinnan i Ravens våning i London så hade hon vetat att hon inte behövt vara nervös för att fråga honom. Men han avslöjar ingenting. Är bara överens om att det är fel.

”Så vad gör vi?” säger hon men han skakar på huvudet.

”Det finns inget vi kan göra.” Han tittar ut över trollkarls-Londons hustak och sedan mot balkongdörren. ”Ja, såvida du inte vill bli torterad och dö en plågsam död.”

”Om jag ber dig om en sak, Snape?” säger hon tyst och huttrar i vinden hon inte riktigt känt av förrän hon slappnat av. Säker på att de tycker samma nu. ”Kan du göra det då?”

”Det beror förstås på vad du ber mig om, Korp.”

”Motgift. Ge mig ett motgift så att jag kan neutralisera giftet nästa gång jag distribuerar det.”

”Och hur ska du förklara det för Herren?” undrar han varpå hon skakar på axlarna.

”Inte en jävla aning.”

”De la förstås in alla resurser i att förhindra ytterligare en katastrof efter händelsen vid Richmond”, lägger Snape eftertänksamt fram. Hans bortförklaring förenklar allt. ”Vilket resulterar i att giftet inte fungerar längre.”

”Du är ett geni”, flämtar hon och om det handlade om vilken annan situation som helst, vilken annan människa som helst, hade hon kunnat kyssa honom mitt på pannan. Men det är som att han ser henne tänka tanken och han spärrar vilt upp ögonen. Lika vilt som hon spärrat upp sina?

Plötsligt slås dörren upp och hennes ansikte är återigen sten. Det är Dolohov som står i dörröppningen och hans ögonbryn flaxar upp och ner när han synar dem med ett brett och illvilligt flin.

”Så det är här ni gömmer er”, säger han, uppenbart påverkad, ”Travers letar efter dig, Raven.”

Och just som hon går in.
”Raven!” flinar Travers och lägger en arm om henne när hon kommer in från balkongen där hon lämnat Snape. ”Ska du med till den Läckande Kitteln?”

”Diagongränden?” svarar hon med avsmak och tittar upp på honom och tar ett glas med eldwhiskey från ett flygande serveringsfat och dumpar innehållet djupt i halsen.

”Vi ska dit och ställa till med en scen. Herren godkände det”, säger Mulciber och skålar med glaset hon håller. Hon trasslar sig ur greppet Travers har om henne men han blinkar flörtigt med ena ögat åt henne när han fundersamt tar en klunk.

”Vad händer på den Läckande Kitteln?”

”Festligheter”, säger Dolohov bakom henne, ”och vi är inte bjudna så vi får väl krascha partyt.”

Hon skakar på axlarna, himlar och hummar ett varför inte just som hon ser Snape smita iväg. När de förbereder sig för avfärd mot gränden diagonalt från platsen de infinner sig på skjuter intoxikationen genom henne och alkoholen bubblar i hennes sinne. Vågar hon lite på sig själv? Men när Travers återigen flörtigt lägger armen om henne ser hon Evans mörka blick och beslutar sig för att hon inte bryr sig.

Hennes vingar breder ut sig över Diagongränden och i kvällen, där regnet har avtagit, rör sig människor nerför gatan från den Läckande Kitteln. Några tittar upp mot himlen när de hör ljudet av flaxande och när hon byter skepnad till sitt vanliga jag, höljd i dödsätarklädnader och matchande mask, till spöktransferens för att landa säkert på gatan hörs redan skriken. Det är som att den potenta eldwhiskeyn hon fått i sig är det som tänder fyr på elden. Travers och Mulciber landar bakom henne. Skorna smätter hårt mot den våta kullerstensgatan. Snart är Evan där, liksom Avery, Dolohov, bröderna Lestrange och den kyligt skrattande madamen med det lockiga håret. Formler sprutar genom kvällens mörker, facklor och lyktor den enda, tidigare, källan till ljus har nu fått sig en match. Jessicas eldklot flyger från hennes vänsterhand och staven i högerhanden, där den samlat kraft sedan hon landat, rakt in i Florean Fortescues glassbar så att gränden vibrerar av explosionen och glassplittret flyger åt alla håll och kanter. En del av henne dör tillsammans med glassbaren. Hon hade suttit där många gånger och njutit av päronglass tillsammans med Lily. Men tanken försvinner snabbt när flammorna som sätter fyr på närstående byggnader reflekteras i hennes ögon. Röken virvlar ilsket och mörkt omkring henne och de andra. Människor, civila häxor och trollkarlar, skriker. Några duellerar tillbaka och det är först när de gröna ljusen börjar svischa mellan husen som hon fullkomligt barrikerar sitt sinne bakom murarna och låter sig själv framstå som den galna generalen hon tillskrivits som i tidningarna. Sitt alter-ego.

Vinden är inte nådig och flammorna sprider sig fort. Men ingenting mindre hade förväntats, antar hon, av djävulseld. En svartkonst hon aldrig tidigare använt. En medelåldersman kastar en förhäxning mot henne men hon är snabb med att parera.

”Confringo!” vrålar hon men han dyker undan från formeln och en soptunna bakom honom exploderar.

”Diffindo!” han parerar och försöker avväpna henne men hon lutar sig slött mot sidan och känner formelns kraft passera förbi hennes öra.

”Du mördade min systerdotter!” fräser han och kastar en tyst förbannelse mot henne som hon återigen parerar. ”Hemska man!”

Hon skrattar och hans ansikte stelnar genast. ”Jag är ingen man, gamle man.”

”Expulso!” skriker han och när hon lyfter en försvarsformel vacklar hon ett steg bakåt.

”En hemsk formel, må jag säga”, pikar hon och innan han hunnit reagera kastar hon nästa.

”Crucio”, väser hon ilsket och han faller mot backen. Av ljudet att döma slår han i bakhuvudet som splittras. Skriken hade varit öronbedövande om det inte vore för tumultet omkring henne. När han efter ett par sekunder blir medvetslös vänder hon sin uppmärksamhet nerför gatan. Flera höga smällar, som hon känner igen som ljudet från transferens, hörs och snart står inga andra än Fenixorden där. Det har talats om dem innan – men hon har aldrig mött dem i strid. Hon förväntar sig nästan att se Dumbledore bland dem – men han har väl viktigare saker att stå i.

Många av dem känner hon igen. Särskilt en viss blond madam som inte är sen med att ställa sig i försvarsposition. Inte minst Frank Longbottom och Alice Prewett. Flera av de äldre vet hon inte ens efternamnet på. De andra dödsätarna sluter upp vid hennes sida och snart strider de mot motståndare av en helt annan kaliber än de påverkade människor som lämnat den Läckande Kitteln. Jessica duellerar flitigt mot en man i trettioårsåldern som har attribut hon känner igen. Kanske har hon mött ett syskon till honom under sina år på Hogwarts? Snart har hon lamslått honom – tack vare ett par knep som Yaxley lärt henne under deras hårda träning under oktober månad.

Marlene har lyckats slå ut Evan och vänder sig nu mot henne. Hennes stav är höjd och det blonda håret är fastklistrat i ansiktet, hon andas häftigt, och när Jessica viftar sin stav är hon aningen snabbare och kastar en formel och parerar den Jess kastat på en och samma gång. Äntligen, tänker Jessica och ställer sig i försvarsposition med ena klacken bakom den andra och kastar flera formler efter varandra mot blondinen. Hon duellerar lika skickligt tillbaka och Jessica ilsknar till.

Jessica är någon helt annan i stridens hetta men fastän många av de tankar hon gömt undan håller sig precis där de ska bortanför murarna så är det andra som inte gör det. Hon vet att hon avskyr Marlene. Ser framför sig hur hon skrattar och lekfullt flörtar med Sirius under examensfesten. Får en bild av hur Sirius räddat henne, såsom James beskrivit det. Och innan Jessica vet ordet av det har hennes förbannelse landat rakt i bröstet på Marlene. Men hon är snart på fötter igen när mannen intill henne drar upp henne.

Sirius. Sirius drar upp henne. Stödjer henne och riktar sin stav mot Jessica innan han nästan, och Jessicas hjärta hoppar upp i halsgropen, slås av den dödande formeln men det är Marlene som parerar den så att den flyger rakt upp i himlen. Sirius skyndar in i striden med mannen, nej kvinnan - det är Bellatrix intill henne, och skickligt, nästan uttråkat, duellerar henne.

”Blodsförrädare!” väser Bellatrix och Sirius skrattar – ja han skrattar faktiskt.

”Hej, kusin”, svarar han och innan hon vet ordet av det, för hon är själv upptagen med att återigen duellera Marlene, slungar Sirius och Bellatrix formler och förhäxningar i en takt som är alldeles för snabb att hänga med i.

Det är nästan en dans, inser hon, och de distanserar sig – hon och Marlene – från paret som duellerar intill sig allteftersom de blockerar varandras attacker. Men snart har Jessica övertaget igen och Marlene kastas ner i backen med skrajsna ögon fästa i korpgeneralen.

”Crucio.” Jessica hade fått smak av förbannelsen redan innan, när hon kastat den mot den äldre mannen, och den potenta magin hade redan fått ett sådant fäst i henne att hon inte kunde hjälpa sig själv från att använda den igen. Särskilt inte mot henne. Nej, tankarna är alltför nära och minnesbilderna likaså. Hon avskyr Marlene. Hatar henne. Skriken hon ger ifrån sig påminner om när Jessica själv blivit utsatt för förbannelsen och ökar på tillfredsställelsen. Hon vet exakt vilken smärta hon utsätter henne för. Mitt i njutningen stoppas hon av en hand på hennes axel.

”Raven, vi måste sticka”, väser rösten hon känner igen som Dolohov och hon ser det omkring dem. Aurorer överallt. ”Ta tag i Evan och stick.”

Hon tvekar. ”NU!” fräser Dolohov och hon tvingas släppa förbannelsen över Marlene. I periferin ser hon Sirius skynda till hennes sida. ”NU! Innan de sätter upp anti-transferensskydd!”

Hon lokaliserar honom snabbt eftersom hon känner igen hans mask, är nästan beredd på att lämna honom där, och kastar sig ner över honom innan de slungas iväg i mörker och virrvarr.

Transferensen kastar ner henne på gräsmattan under sig och hon häver sig upp på alla fyra innan hon trollar bort masken för hennes ansikte. Evan är medvetslös och hon lämnar kvar honom där i mörkret. Bryr sig inte. Alkoholen i hennes blod är alldeles för påtaglig efter transferensen och när hon reser sig är det en vinglig gång som följer. Hon vacklar men tar bestämda steg mot och genom entréporten till korpherrgården och tar nittiofem steg uppför den alltför välbekanta trappan. Hon smäller dörren bakom sig och tycker sig höra kristallkronan vibrerar och klinga ovanför henne. Ett par steg till och hon spyr eldwhiskey och galla över schäslongen.

Jessicas eldklot flyger från hennes vänsterhand och staven i högerhanden, där den samlat kraft sedan hon landat, rakt in i Florean Fortescues glassbar så att gränden vibrerar av explosionen och glassplittret flyger åt alla håll och kanter. En del av henne dör tillsammans med glassbaren. Hon hade suttit där många gånger och njutit av päronglass tillsammans med Lily.

Det ligger nära till hands att dra paralleller med en annan kraftig eld, längre fram i tiden. Samma potenta magi som får den oemotståndliga, medryckande effekten ... men minnena av glassbaren finns där. Minnena av den andra tiden, den andra sidan, håller hela tiden en del av Jessica kvar.

Tack för att du lade upp ett kapitel här igen, var med och blåste liv i forumet. ♥

Efter mycket om och men har jag tagit mig i kragen och börjat läsa din berättelse. Ja, eller i alla fall de kapitel jag har missat. (Går du tillbaka till kapitel 46 i "Tårar från himlen", så ser du i noteringen varför. Vi kan även uggla, om du vill.)

Kapitel 4: Oj, det här var ett mäktigt avsnitt! Jag ryser riktigt när jag läser det, och det är positivt menat. : ) Undrar vad som ska hända nu. Får se i nästa kapitel.
Gillade denna del:


Just som hon ska vända och söka skydd inomhus igen faller tunga regndroppar från skyn och målar hennes hy kall.

Det är som poesi i mina öron. Känns kusligt men ändå vackert på samma gång.

Kapitel 5: Ännu ett makalöst avsnitt, som trollbinder mig från början till slut! Den kursiva delen känns spännande. Går inte beskriva bättre. Känslorna är omtumlande. Och Jess är hemma. Måste kännas skönt för henne.

Kapitel 6: Oj, Jessica är irriterad på James för att använder stenen. Förstår henne. Även om hon känner sig lite sviken, så vill hon att stenen ska tillhöra Sirius.
Går det att lära sig att älska någon?

Den frågan är verkligen mäktig och sorglig på samma gång. Det får mig att tänka på Disneys ”Skönheten & Odjuret”. Går inte att beskriva bättre. Superbra jobbat med detta kapitel! Håller med Avis Fortunae att du beskriver vädret jättebra!

Kapitel 7: Här är det ilska som spelar en liten roll, känns det som! I alla fall på slutet. (Men så är det i ”Tårar från himlen” också! Hehe! Alla känslor ska få plats!) Men det finns även oro och rädsla. Det går inte beskriva mina egna känslor. Annat än att jag förtrollas.

Kapitel 8: Oj, ett känsligt samtal om bröllop mellan Jessica och Evan kommer fram och hon blir kylig! Och Evan har inte berättat om sin pappa, som är död. Hur ska detta sluta?
Lite tips:

”Jag hade hoppats på…” börjar han men avbryter sig själv. Jessica borstar bort luggen från pannan och låter handen ligga längs hans kind.

”Jessica…” börjar han och närmar sig henne genom att sätta sig upp intill hennes knän. De svarta strecken är fortfarande målade över hans kropp.

Om du ser de röda delarna: Lägg till ett komma-tecken. (Sorry om jag är tjatig om det, men jag har sett att de gör så i andra böcker. Alltså lägger till ett komma-tecken även om det är tre punkter.)

”Jag hade hoppats på…”, börjar han men avbryter sig själv. Jessica borstar bort luggen från pannan och låter handen ligga längs hans kind.

”Jessica…”, börjar han och närmar sig henne genom att sätta sig upp intill hennes knän.

Åh, vad slutet blev en nagelbitare när hon mötte Voldemort! Spänningen stiger!

Kapitel 9: Huu! Som jag skrev, så stiger spänningen en del. Yaxley verkar läskig! Varje mening förtrollar mig på ett sätt. Vet inte hur jag ska förklara bättre.
Jessica är tuff på många sätt!

Kapitel 10: Vad trevligt med födelsedag! Men Sirius och Jessica kommer lite på kant med varandra i mitten.
OJ! Och Sirius ber henne att inte dö! Himmel och pannkaka!

Kapitel 11:
Här blev det ett besök av… Metrimona! Eller rättare sagt Miriam! Och hon är orolig för Snape, som är borta. Men Jessica lugnar henne så gott hon kan.

”CIVILISERADE MÄNNISKOR KNACKAR!” vrålar jag när jag snurrar runt på plats mot dörren med staven i högsta hugg.

Om du ser delen i fet stil: Hehe! Gillar att hon har humör! Bra att hon säger till!
Spoiler från ”Tårar från himlen”:



Kapitel 12:

OJ! Ännu ett spännande kapitel med intriger! Och Bellatrix är med! Kusligt värre! (Hon är helt galen!)
Denna del gillade jag:
”Diffindo!” han parerar och försöker avväpna henne men hon lutar sig slött mot sidan och känner formelns kraft passera förbi hennes öra.

”Du mördade min systerdotter!” fräser han och kastar en tyst förbannelse mot henne som hon återigen parerar. ”Hemska man!”

Hon skrattar och hans ansikte stelnar genast. ”Jag är ingen man, gamle man.”

”Expulso!” skriker han och när hon lyfter en försvarsformel vacklar hon ett steg bakåt.
Det känns som luften blir laddad med elektricitet! Blir spännande att läsa vidare.

Hej igen älskade vän, tusen tack för helgen och inte minst alla fantastiska gestaltningar till högläsningen!

Nu tar jag mig friheten att göra lite reklam för den fantastiska fortsättningen på den här storyn.

Kapitel 13 och framåt hittar ni här !

Reverus
Elzyii
Mintygirl89
Leoney 
Refren

Jag längtar efter kapitel 41! ♥♥♥