När folk blev stora och Voldemort vann.

Neville såg sig om i trädgården.
- Här ska jag göra ordning efter vi fått det fint inne, sa han.
- Ja, sen måste vi måla huset, jag vill ha det i rött, sa jag lätt.

Jag vände Fairfax och red tillbaka till huset och gjorde i ordning honom och släppte ut han i hagen och gick sen ner till kyrkogården och började vandra mellan gravarna och tänkte på hur många liv som låg här

Neville log och knuffade omkull mig på gräsmattan.
- Där fick du allt för att jag blev blöt i morse, skrattade Neville.

Jag stannade vid farfars grav och såg på den. Jag hade aldrig sätt en bild på honom. Undra vad som hade hänt i fall han inte övergivit min far eller om min far inte dödat honom. Jag satte mig ner och betraktade graven som så många andra gånger

- Det var Xenia inte jag, sa jag fick fram min stav och efter en stund hängde han upp och ner i luften.

"sitter du här igen?" sa en röst och jag vände mig om och log mot min far
"ja jag gör ju det, jag behövde tänka" sa jag leende
"jag antog det. Kommer du fram till nått då?" sa han
"nej inte just" sa jag leende och reste mig och vi gick upp till huset och jag log när jag såg att de dukat för picknick. Jag satte mig ner och vi började äta

Xenia skrattade så hon for omkull.
- Ååå mamma du måste lära mig det där när jag får en stav, skrattade Xenia och Neville instämde i skrattet.

"jag kan göra en chokladdryck nu" sa Fai glatt och jag log
"ramla inte i för då blir du choklad" sa jag roat och tog en bulle ich la mig ner i gräset och bara njöt

Jag släppte ner Neville och flinade.
- Ge dig inte på mig, flinade jag ochNeville slog armarna om mig.
- Nej, jag märker det min älskade, sa han och kysste mig.

Vi gjorde sånt här allt för sällan. Fai la sig bredvid mig
"mamma?" sa han och jag vände mig mot honom "varför blev du osams med alla andra? Sev har sagt att du hade en massa vänner" sa han och jag log lite
"ja jag hade en massa vänner men vi blev osams över en massa saker. De tyckte att det var mitt fel att världen är som den är och jag tyckte det var orättvist" sa jag bara och slöt ögonen