När folk blev stora och Voldemort vann.

- Nej, det tror jag inte heller, men vem vet, sa jag och ryckte på axlarna.
- Eller hur, jag hoppas hon väljer någon annan som föreblid, vet inte vad som flygit i henne, sa jag roat och såg sedan tvillingarna komma.
- Överaskning, skrek allihopa och började sjunga.

"Ja vem vet egentligen, är de där två farmitden går ingen säker" skrattade jag roat och log sen "Ja jag med, Bella kan vara snäll men jag rekomenderar henne ändå inte" sa jag roat och vi sjung sen för tvillingarna som såg riktigt glada ut

Vi satte oss kring långbordet och det var härligt att se allaigen och att så många var här.
Jag och Xenia sattte oss vid Neville och började prata när Molly kom ut med den gigantiska tårtan till tvillingarna.

vi satte oss ner och jag såg på alla, men de visste inte riktigt om de skulle rpata med mig, så jag var glad när Remus satte sig bredvid mig och började prata med mig och Fai

Alla tog för sig utav tårtan och skrattade och pratade med varandra.
Det var härligt, precis som förr så här skulle det vara.
Xenia hälsade på alla och snart satt hon i Mollys knä och åt tårta från hennes fat och Molly såg överlycklig ut.

Jag såg på dem allihop och det var nästan som om kriget aldrig funnits. Fai såg undrande på dem och jag presenterade dem allihop och han nickade. Och hoppade sen ner från mitt knä och började se sig runt i huset och jag log roat, ja hans nyfikenhet var det iget fel på

Jag och Neville gick iväg fårn de andra, det var skönt att vara själv och komma bort från alla nyfikna blickar.
Vi gick iväg bort över kullarna och gick tyst invid varandra.

Jag såg Laura och Neville försvinna och jag log lite. jag lutade mig mot Jezebel och såg Fai leka med de andra barnen. jag var glad att han inte var allt för skrämd, men sen var han min son och jag var ju inte helt normal när det gällde sånt så då skulle han väll inte bli det heller

- Laura?, sa Neville och jag såg på honom.
- Jag hoppas du inte tycker det här går för fort fram, men vi har ju ändå känt varandra länge, sa han och stannade upp och såg på mig.
- När du försvann, ja jag har aldrig varit så ledsen i hela mitt liv, jag tänkte säga upp mig som lärare, men fick inte, sa Neville och jag såg förvånat på honom.
- Redan då?, sajag förvånat och hannickade långsamt.

Jag reste mig upp
"nej nu tror jag att vi ska åka hem" sa jag och de andra såg på mig
"redan?" sa tvillingarna lite sorgset
"ja tyvärr jag har något jag måste ta hand om" sa jag och ögonen glimmade till i rött en sekund men blev sen blåa och jag log "sen vet jag en krabat som behöver sova" sa jag leende när Fai kom fram till oss
"tack för inbjudan" sa jag och de log och vi transfererade oss hem och jag gick upp och la Fai i sängen och sen ner till biblioteket
"okej, då behöver vi skaffa enhörningsblod, och ett barn" sa jag till Jezebel
"jag fixar blodet" sa han och jag lonoch han försvann och jag försvann till mugglare staden