När folk blev stora och Voldemort vann.

- Helt i sin ordning kära du, ditt namn brukar få de flesta att vilja tala, sa jag förnämnt till Cara och vände mig sedan till kvinnan.
- Okej, du kan med vänlighet berätta vad min dotter är, eller annars gör du det senare efter jag pressat ut informationen ur dig.
Du kan vara glad om du inte går samma öde till mötes som dina föräldrar och din bror, sa jag kallt åt henne.
- Jag vet att du har henne för de få gångerna jag fått se henne var hon med dig, så ljug inte nu, sa jag och stirrade på kvinnan.
- Döda mig inte, jag bara lydde under min bror, han hota med att döda min man, sa hon förskräckt.
- Jag bryr mig inte om vad han gjorde, ta hit min dotter så kan jag lyssna på din historia sen, sa jag lungt och kvinnan nickade och hastade ut ur rummet.

Jag skrattade inombords åt Laura men såg allvarlig ut utanpå, precis som min far lärt mig. Kvinnan försvann ut ur rummet och jag började se mig omkring. Undra om Lauras dotter ens visste vem hon var? Men det berodde nog på hur gammal hon hade varit när de skiljts åt. Fai hade varit två, nästan tre så det var inte konsigt att han kom ihåg mig. Jag gick fram till fönstret och såg ut över trädgården. Det var säkert ett fint ställe att bo på om det inte hade varit så dystert. Jag hörde steg utanför och vände mig mot dörren och undrade hur de skulle vara med hennes dotter

Jag såg efter kvinnan, jag hade som sagt träffat min dotter ett fåtal gånger men jag var inte vid mitt fulla medvetande då.
Kvinnan kom in med en ganska lång flicka i 6-årsåldern, hennes barnknubbighet hade försvunnit och hon såg lika gänglig ut som barn i den åldern brukade göra.
Hon hade långt svart vågigt hår och ljusbryn hy, någon blandning mellan Deans och mitt.
Men ögonen hade hon ärvt av mig, lika knallgröna som mina var de.
Hon såg ut att ändå haft det rätt så bra, kanske inte den lyckligaste barndommen, men kvinnan hade gjort mycket för att hon skulle ha det bra och all min vreda mot kvinnan försvann när jag såg min dotter.
- Xenia, sa jag glädjestrålande och föll ner på knä.
- Mamma, du har sluppit undan, det var som hon sa.
Vi skulle bli fria från hanns styre, sa hon och kastade sig i min famn och jag höll om henne, jag ville aldrig mer släppa henne.
Kvinnan såg osäkert på oss och jag log vänligt.
- Ledsen om jag skrämde dig, jag antar att du inte bär skulden för detta, sa jagvänligt och gav tillbaka henne staven.
- Nej, min man han är mugglarfödd och min bror ville inte veta av honom, han hotade med att döda honom om jag inte tog hand omXenia och jag har gjort det efter bästa förmåga.
Det var jag som såg till att nifick träffas ett par gånger i alla fall, sa hon lite nervöst.

Jag bestämde mig för att hålla mig i bakgrunden. Jag ville inte ha någon runt mig och Fai först och Laura förtjänade att vara själv med sin dotter. Kvinnan såg nervöst på mig
"oroa dig inte, jag tänker inte röra din man" sa jag enkelt och hon såg frågande på mig "jag är inte som folk tror" sa jag bara och såg ut genom fönster

(ska köra bil så jag skriver sen )

- Hej, gumman jag har saknat dig, sa jag ömt och såg in i hennes ögon och förstod vad folk pratade om.
Att mina ögon var så otroligt gröna.
Jag såg på kvinnan och log.
- Du behöver inte vara orolig Cara är inte som folk tror att hon är, sen tänker jag inte tillåta henne att döda er, sa jag lungt ocg ställde mig upp och tog Xenia i handen.
- Hur då?, sa kvinnan undrande.
- Be henne att inte skada er eller att ställa mig emellan, Cara har ett hjärta förstår du, sa jag leende och såg på kvinnan.
- Så bara så du vet är din bror död och ni och er man i säkerhet.
Ni borde flytta in i en lägenhet eller nått, för i det här rucklet kan ni inte bo, sa jag enklet.
- Och vad heter du föresten och var är er man?, och självklart ska ni få träffa Xenia när ni vill ni har trotts allt tagit hand om henne efter bästa förmåga, ni kan bli gudföräldrar, sa jag leende och kramade om min dotter av ren glädje.

( Oki, blir bra det )

Jag hörde Laura prata med henne och suckade. Måste hon alltid få mig att låta så där vänlig. Bara hon inte ber mig om en massa tjänster. Jag såg på Xenia och log svagt och ville åka tillbaka till Fai. Jag såg på ringen som jag hade på fingret och log. Jag undrade vad min far skulle säga
"är det sant?" sa kvinnan och jag vände mig om och nickade svagt "så vi är säkra?"
"ja det är ni" sa jag enkelt

- Bra, sa jag enkelt.
- Det är bara att söka upp mig om ni behöver hjälp eller om ni vill träffa Xenia. sa jag vänligt och vände mig till Cara.
- Hur länge ska det gå tills du tänker berätta det av egen fri vilja?, jag har väntat i evigheter, sa jag roat och såg på hennes ring.

Jag såg på Laura och ryckte på axlarna
"jag vet inte. Ingen av er gillar ju Jezebel så jag ville ite berätta" sa jag och undvek hennes blick och snurrade på ringen "det kändes inte som nån bra ide att berätta då och särskilt inte för min far" sa jag osäkert

- Nej, det kan jag väll tänka mig, men det kommer ut tids nog inte sant?, sa jag tålmodigt.
- Och det finns mycket jag inte gillar med den karln men jag säger det inte.
Och det finns vissa bra sider med han också, även om de inte uppväger de dåliga, men ändå, sa jag tröstande till henne.
- Och jag vet inte om det är så klokt att inte berätta för din far, han kommer att få reda på det på någotvis, sa jag ochlog lite och tog sedan Xenia i handen.
- Kom nu, så ska vi åka hem till mig, sa jag glatt och vi började att gå ut.

"det beror på, vi umgås inte med några och vem av oss skulle berätta?" sa jag och skrattade sen "jag vet inte jag vill inte se Jezebel dö. Tänk bara på hur han var med Draco och han hatade honom inte, inte som han gör med Jezebel" sa jag allvarligt och log sen "Jezebel har många bra sidor" sa jag och följde med dem ut ur huset
"jag antar att vi skiljs åt här" sa jag lite sorgset. Laura var den enda jag kunde prata med som hade varit med om allt från förr men jag förstod att hon ville vara ensam med Xenia