När folk blev stora och Voldemort vann.

- Eller hur, ni har levt i denna värld i år, och ändå blir ni förvånade för något sådant, taoch lär er någon gång, sa jag flinande.
- Så du gillar det?, sa Fred och jag himlade med ögonen.
- Självklart gör jag inte det, utom vissa delar, sa jag roat.

"men de kommer väll aldrig lära sig" skrattade jag
"men de är ju ändå Draco" sa Fred och jag suckade
"hade nån av er tagit Fai hade ni råkat ut för samma sak. Han är min son och han kommer först" sa jag och log lite och de bara såg förvånat på mig
"men nu får ni ge er. Skulle ni inte göra samma sak för era barn?" sa jag till dem

- Klart vi skulle jag skulle göra allt för lille Albus, sa Ginny och såg på vagnen där Albus låg.
- Ja, och vi skulle göra allt för Roxanne och Fred II, sa George.
- Som vi skulle göra för Victorie och vårt ofödda barn, sa Bill leende till Fleure.
Jag såg på dem och suckade, alla hade barn och familj, det ville jag också ha.
Varför var världen så orättvis?

"precis bli inte så förvånade då" sa jag och såg allvarligt på dem och såg bort mot Fai som lekte med de andra. Han var fortfarande mager och blekare än de andra, men jag tyckte han var vackrast av dem
"vad är det Laura? Varför ser du så dyster ut? Du har ju äntligen fått oss att prat med varandra" sa jag

Jag såg på Cara och skakade på huvudet.
- Nej, det är inget, sa jag och log mot dem alla.
- Jag är jätte glad att ni har tagit ert förnuft till fånga, sa jag glatt och flinade.
Jag log glatt och började prata med Ginny.
Jag tänkte inte göra dem dystra bara för att jag var det, lika bra att låtsas att allt var frid och fröjd.
Och de andra gick ju så lätt på det, inte för att jag kunde lura Cara, men de andra.

Jag såg på Laura men sa inget. Ville hon inte prata så skulle jag inte tvinga henne. Jag hörde ett hoande och såg Merlin komma flygande och jag tog imot brevet och log, det var från Blaise. Han hade varit den enda av mina gamla vänner som jag kunnat prata med. Jag läste igenom brevet och log. Han och Simon tänkte hälsa på och jag blev riktigt glad. Jag saknade dem verkligen och några besök per år var för lite. Jag skrev ner ett svar och skickade sen iväg det och såg Merlin försvinna

Jag såg efter ugglan ochsåg sedan på Cara.
- Från?, sa jag leende och hjälpte sedan Molly att duka av.
- Nej, nu börjar det bli sent, sa Ginny och hon, Victor och Albus lämnade oss.
En efter en följde folk deras exempel och Vilma kom fram till mig.
- Ska också hem nu, har en egen lägenhet, sa hon och vi kramades adjö.

"det är en hemlis" sa jag och log hemlighetsfullt och sa sen hejdå till de andra och lyfte upp Fai och Molly såg på mig
"var rädd om dig" sa hon och kramade om mig och jag såg förvånat på henne och besvarade sen kramen
"vi syns Laura" sa jag till henne innan vi transfererade oss hem och jag såg på Fai som hade somnat i min famn. Jag satte på honom pyjamas och la honom i sängen och gick sen själv och almmig

Jag log och transfererade mig hem strax efter dem.
Det var skönt att komma hem till min egna lägenhet.
Jag var glad för allas skull, att de kom överens och att de var vänner.
Men jag mådde inge bra, men vvem tusan brydde sig om det?
Jag tog en av böckerna, och läste, jag tänkte inte sova.
Men alla böcker innehöll familjer, något som jag inte hade och inte kunde jag få sova ordentligt heller.
Jag kasta illsket in boken i brasan, och såg lågorna slicka boken.
Nu verkar ju allt ordna sig, varför kan det inte göra det för mig heller?, jag orkade inte med det.

Jag vaknade av att någon skrek men när jag satte mig upp var det helt tyst. Jag gick fram till fönstret och undrade om jag inbillat mig. Jag undrade om Scabbiornoch Grårygg fanns där ute? Jag trollade fram en kopp te och satte mig i fönstret och såg ut över den tomma gatan