När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg förskräckt på Cara och visade Jezebel som bar henne upp på mitt gamla rum, där han la Cara i sängen.
- Så de har alltså gjort horrocruxer?, sa jag oroligt men Jezebel ryckte på axlarna ochvi väntade på att Cara skulle vakna.

"Tydligen" sa Jezebel och jag hörde dem prata och vaknade snart
"Det börjar bli en dålig vana" sa jag trött och satte mig upp darrade till lite "jag är rädd" sa jag lågt
"Vad har de egentligen gjort som skrämmer dig? du bruakr inte vara sån här" sa Jezebel
"De har gjort en massa saker" sa jag lågt och ville inte prata om det jag såg ut genom fönstret
"Jag måste hitta nån stans där de inte får tag på mig" sa jag lågt

- De kröp in i hennes huve typ, sa en massa saker som inte var sant.
Plus att desatte henne i Azkaban innan jag fick ut henne, sa jag förklarande till Jezebel och skakade på huvudet åt Cara.
- Gömmer du dig blir du aldrig av med dem, bättre att leta upp dem och döda dem, döda de horrokruxer de har, sa jag alvarligt till henne.

Jezebel ställde sig bredvid mig och kramade om mig
"Jag är ledsen att du fick uppleva det" sa han
"det är inte ditt fel" sa jag bara lugnt och såg på Laura
"Lätt för dig att säga. jag tänker inte ge mig på jakt efter dem, det kommer bli min död och jag tänker inte lämna Fai" sa jag och lyfte upp honom. jag visste att Laura egentligen hade rätt men just nu var jag fr skärrad för att tänka klart

Jag såg på henne men sa inget.
Just nu var jag på fruktansvärt dåligt humör och jag orkade inte med fler motgångar idag.
- Du gör som du vill, men flyr du nu måste du leva på flykt hela ditt liv.
Och det är inget liv för ett barn, du flyr från din egen rädsla istället för att möta den, sa jag med behärskat lugn och lämnade sedan rummet och gick ut i trädgården.

Jag hörde Lauras röst eka i huvudet, inget liv för ett barn. jag visste det mycket väl men just nu visste jag inte vad som var bäst. jag såg på de andra två
"Gå ni ner så kommer jag sen" sa jag och de nickade och försvann. jag såg ut genom fönstret och undrade vart jag ens skulle börja om jag nu ville ha dem ur vägen. deras horrukrucer kunde vara vad som helst. jag suckade lite och hörde en knackning på dörren och vände mig om och såg Lupin stå där
"Hej Cara" sa han försiktigt och jag log svagt
"hej Remus" sa jag och såg sen ut genom fönstret och han gick nervöst in i rummet och jag väntade på att han skulle säga något

Jag lämnade trädgården bakom mig, jag behövde vara för mig själv.
Just nu så irrererade jag mig otroligt på alla, att de lät det gå såhär långt innan de ville bli vänner.
När jag kommit upp på kullen la jag mig på rygg och såg upp i den oändligt blåa himelen.
Tänk om allt kunde vara som förr, men det kunde det tydligen inte.
Jag suckade och la mig på mage, huvudet värkte och jag ville sova men jag ville det ändå inte, jag ville inte drömma.

"JAg ville bara be om ursäkt för hur jag har uppfört mig" sa Remus och jag vände mig om
"JAg har inte varit bättre" sa jag ursäktande utan att se på honom
"JAg är ledsen i fall vi väkte gamla minnen" sa han
"Det är inte ert fel" sa jag bara
"Jo det är de, vi borde inte gått så långt. jag är verkligen ledsen för allt" sa han och ajg såg på honom
"Jag är ledsen för allt jag med" sa jag och log mot Remus och kramade om honom och han stelnade till först och kramade sedan tillbaks
"Du kommer klara allt oroa dig inte, du har dödat dem en gång och kan göra det igen" sa han och jag nickade

En snigel kröp förbi framför mitt ansikte.
Tänk så fridfullt att vara en snigel, eller en fågel.
Bara behöva bekymra sig om mat, till sig och sina ungar.
Jag slöt mina ögon men öppnade dem när jag höll på att sommn, jag ville inte sova.

jag såg på Remus
"Vi kanske ska gå enr till de andra" sa jag och han nickade och vi gick ner till de andra och de såg oroligt på mig men jag sa inget utan bara satte mig vid bordet och lyfte upp Fai och började äta. de fick ta första steget