När folk blev stora och Voldemort vann.

( Det var Cormack, inte mobba hufflisar här D: )

Vi hörde Cara komma tillbaka och Fai tänkte gå till henne men jag stoppade honom.
Jag antog attt han inte bordese Cara ännu, och det ville jag inte heller.
- Jag vill till mamma, sa Fai och jag log.
- Inte än, jag ska berätta en saga för dig, sa jag leende och Fai såg på mig.
- Det handlar om en kille som heter Emil, han bodde i ett land som hette Sverige, för länge sedan.
Han var en mugglare, sa jag och berättade för honom om Emil i Lönneberga och ritade bilder till så han skulle förstå.

(sorry xD jag kan väll inte komma ihåg alla namn xD)

Jag klev ut ur duschen och stirrade på min spegelbild och undrade vad som egentligen hade hän med mig? Jag brukade nästan alltid vara glad och posetiv men nu, ja vad är jag nu? Vad hände mellan mig och Draco, vi hade varit bästa kompisar i sju år och gått genom eld och vatten för varandra och nu hade jag precis torterat honom, något jag aldrig trodde skulle hända. Hur blev det så att alla hatade mig och jag hatade dem? Varför kunde inte allt bara vara som vanligt? Jag rev ner allt från hyllan i ilska och lämnade sedan badrummet och gick in i sovrummet. Jag slängde på mig ett par svarta byxor och en svart tröja och lämnade sedan rummet och gick in till Fai och Laura
"mamma" sa han glatt och såg sen lite skrämt på mig
"förlåt, det var inte meningen att skrämma dig" sa jag och strök honom över håret
"men du är annorlunda. Du har en konstig mörkkraft runt dig" sa han
"man kan inte dölja något för sig" skrattade jag leende "men mamma måste gå ut en stund, men jag är snart tillbaka. Lek du en stund till med Laura och om hon åker hem leker säkert Jezebel med dig" sa jag leende
"okej, men kom snart tillbaka" sa han och jag nickade och lämnade rummet
"jag går ut en stund" sa jag till Jezebel som var på väg mot laboratoriet
"var försiktig bara" aa han och jag nickade. Jag drog på mig klackatövlarna och lämnade sedan lägenheten och började ströva omkring på gatan så som om jag skulle hitta mitt gamla jag. Jag svängde höger och krockade med Lupin och såg på honom, det syntes att han hatade mig. Vad hade hänt? Förr hade vi alltid kunnat prata och skratta
"men är det inte lilla prinsessan som är ute och strövar" sa han kallt och jag bara blängde på honom och tänkte resa mig upp när nån tog tag i mig
"du ska ingenstans" sa Bill och jag försökte sparka honom och komma åt min stav
"den här tar jag" sa Victor och tog min stav och gav mig ett elakt leende
"nu ska lilla prinsessan få uppleva helvetet. Du ska få se hur den riktiga världen är!" sa Seamus och jag såg på dem
"tror ni inte att jag redan är i helvetet? Tror ni verkligen jag är lycklig? Ja i så fall är ni inte särskilt bra på att tyda folk" sa jag kallt och kände sen ett slag mot huvudet och allt svartnade

( Hahaha, oki jag går väll med på det då men mobba inte mina Hufflisar )

Jag såg efter Cara och rös till, jag gillade inte det hon hade blivit.
Det var som Fai hade sagt, som ett mörker var om henne.
Jag undrade vad hon hade gjort med Draco, vad det än var så hade han inte förtjänat det.
Han var inte ensam skylldig att det blivit som det blivit.
Alla var skyldiga, men ingen ville inse det.
Jag suckade tungt och Fai kröp upp i mitt knä.
- Är du ledsen?, sa han tröstande och jag nickade.
- Ja, det är jag väll, jag lämnade världen och då var allt okej och när jag kommer tillbaka är allt ett helvette.
Din mor skrattar inte längre och hon har tappat alla sina vänner.

(nja okej då xD jag får väll vara snäll)

Jag vaknade och behövde ite ens öppna ögonen för att veta at jag var i en fängelsehåla, precis som förr. Enda skillnaden var att det var mina föredetta vänner som hade kidnappat mig nu. Jag måla mig så bekvämt jag kunde och plötsligt kom hela Azkaban vistelsen över mig och jag slog skrämt upp ögonen. Jag trodde jag hade glömt hela den händelsen. Jag hörde dörren öppnas
"så prinsessan har vaknat" sa Semaus och jag mötte inte hans blick. Allt jag såg framför mig var Grårygg och Scabbior och jag kröp ihop i ett hörn. Trots at det hade gått många år sedan jag dödade dem kunde de ändå skada mig.
"verkar som hon inte är lika kaxig längre" sa Cho
"låt mig vara! Ni är döda, jag dödade er" skrek jag och gömde huvudet i knät
"synd at göra dig besviken men vi lever" sa Seamus men jag hörde dem inte, utan huvudet ekade av samma hemska skratt som för många år sedan
"vi lämnar henne och så försöker vi få tag på Jezebel och Fai" sa Cho och låste dörren och jag hörde Fais namn långt bort. De skulle ta honom, och jag kunde inte göra något för att stoppa dem. Jag kände tårarna rinna
"vad har jag dragit in dig i Fai?" sa jag tyst för mig själv

Jag hörde en smäll och sen Jezebels förbannade röst och inte nog med det.
Seamus och Chos och några till, vad gjorde de här.
Fai, kröp skrämmt ihop i min famn av smällen och jag reste mig upp och bar honom ut.
Där stod några ur Fenixorden och de hade övermannat Jezebel, och såg nu lystet på Fai.
- Ni skulle bara våga röra Fai, sa jag lugnt och slängde en blick på Jezebel.
- Släpp honom, och vad tror ni att ni håller på med?, sa jag trött till dem.
- Fångar in prinsessans, kärlek och son, sa Seamus och jag såg på dem.
- Fy, på er jag trodde ni inte kunde sjunka så lågt, att ni kan tänka er att ta ett barn.
Jag hade förväntat mig något annat utav er, sa jag med behärskad röst och Seamus höjde staven.
- Så, du hotar mig Seamus?, sa jag sarkastiskt till honom.
- Så vad hade du tänkt?, döda mig för att komma åt Fai?, för jag släpper honom inte, Fai får ni aldrig.
- Men kom igen Laura, jobba med oss, sa Bill bedjande och jag skakade på huvudet.
- Ni, gör det värst för er själv om ni arbetar mot den andra sidan.
Var tacksamma istället, fattar ni inte att jag försöker få det bättre för er, om ni jobbar med.
Till och med mugglarna kan få det bättre änvadde har nu, acceptera världen som den är ochgör det bästaav den.
De såg på mig och Ginny nickade.
-Visst vi tar inte Fai, sa hon och kastade en stoppförtrållning över oss och jag såg hjälplöst på när de förde bort Jezebel.

Jag hörde dörren öppnas men såg inte upp
"Cara" sa en välbekant röst och jag lyfte försiktig blicken och såg på Jezebel
"var är Fai?" sa jag förskräckt
"Laura har honom så oroa dig inte" sa han och jag såg på Seamus, Cho, Bill och Lupin men vek sen bort blicken
"jag trodde hon skulle kämpa imot mer" sa Seamus men jag hörde dem knappt. Grårygg och Scabbior var tillbaka
"kommer lämnar vi dem" sa Lupin och dörren låstes
"Cara vad är det?" sa Jezebel och höll om mig men jag backade undan från honom
"låt mig vara" skrek jag skrämt
"spöken från det förflutna?" sa han lugnt och tog upp ett piller och gav det till mig och jag lugnade ner mig och lutade mig trött mot honom

Förtrållningen släppte och jag satte mig ner på golvet och Fai kröp upp i min famn.
- Så, vad ska vi göra?, sa jag tungt mest för mig själv.
Jag kunde inte lämmna Fainågonstans, han skulle bli livrädd.
Och jag tänkte inte kontakta Voldemort, det skulle betyda döden för alla inblandade och det ville jag inte.
Jag var oerhört trött och ilsken på dem, kunde de bara inte acceptera att det var som det var och bli vänner som förr?
Suckande ställde jag mig upp ochsåg på Fai.
- Kom nu ska vi rädda din mamma och Jezebel, och resten utav allas liv.
De fattar verkligen inte vad de ger sig in på, de går mot en säker död om de inte sammarbetar, sa jag illsket och satte Fai på höften och transfererade mig efter dem.

"mår du bättre?" sa Jezebel och jag nickade svagt
"Fai?" var allt jag sa
"oroa dig inte Laura tar hand om honom" sa Jezebel vänligt och började sedan undersöka rummet
"om vi kommer ut här ifrån ska jag flytta långt bort från allt sär ingen kan hitta oss så Fai är säker" sa jag bestämt "jag kan inte tvinga dig att flytta med om du inte vill" sa jag
"klart jag följer med" sa Jezebel och jag log och slöt ögonen men slog skrämt upp dem. Grårygg och Scabior skulle alltid förfölja mig. Jag drog upp knäna till hakan och bara önskade att allt skulle bli som vanlgt

Jag och Fai transfererade oss till Changs herrgård, där jag förstod att de var.
Jag knackade på och Ginny öppnade.
- Hej, Ginny skulle alla vara villiga att samlas, jag måste snacka med er, sa jag lugnt och hon nickade.
Vi gick in i en stor matsal och alla samlades vid bordet.
- Okej, får jag fråga er varr era hjärnorhar tagit vägen.
Fattar ingen utav er att ni är så gott som döda om ni gör Cara något.
Voldemort kan när som helst märka att hon är försvunnen och då vet han att det är in som har gjort det.
Ni äventyrar era familjers liv, jag såg på var och en tav dem utan att visakänslor vilket jag visste att de inte gillade.

Jezebel satte sig bredvid mig
"det finns ingen väg ut, ite för at jag väntat mig det direkt" sa han och jag nickade "vad är det som skrämmer dig så?" sa han
"Grårygg och Scabbior" sa jag bara och ville inte prata om det. Jag önskade alla minnen med dem kunde försvinna. Jag hörde röster ovanifrån och undrade vad de planerade
"vad tror de att de ska vinna med att kidnappa oss?" sa Jezebel
"jag vet inte. Men de har väll inte tänkt alls. De tror att de kan få min far att göra som de vill. Men antingen dödar han dem eller så bryr han sig inte" sa jag trött
"vad sägs om att bo på shettlands öarna?" sa jag till Jezebel
"det låter som en lugn plats" sa han och jag nickade och slöt ögonen
"väldigt lugn" mumlade jag och somnade