När folk blev stora och Voldemort vann.

- Ja, jag vet och jag är tacksam över det Cara, sa jag leende och nickade.
- Kan vi inte äta i storasalen?, det var evigheter sedan, sa jag leende.

Jag nickade "du skulle ju göra det samma för mig" sa jag leende och log
"ja det kan vi göra" sa jag och vigick ner till stora salen och så på borden
"vart ska vi sitta då?" frågade Jezebel

- Klart jag skulle, sa jag leende och såg sedan på borden.
- Vet inte vad ni säger men jag bara längtar att sätta mig vid Hufflepuff bordet, sa jag muntert och såg på dem.
- Vi kan ju alltid dela upp oss annars, sa jag och log lätt.

Jag nickade och funderade sen "varför inte" sa jag och tog med mig Jezebel och Fai til Slytherinbordet och eleverna såg skrämt på mig men jag igronerade dem
"härskarinna, hur är det att vara hans dotter?" sa en kille och jag såg på honom
"inget särskilt, för mig är han en normal far" sa jag lätt och började äta

Jag satte mig vid Hufflepuffbordet med Neville.
- Laura, lever du?, sa en ung kille och jag log.
- Kewin du har minsan vuxit, du var bara en förstis vi sist sågs, sa jag leende och nickade.
- Japp, det är klart jag lever kunde ju inte överge er, sa jag lätt och tog för mig av maten och ett par tjejer fnissade och såg på mig och Neville och jag himlade med ögonen.
- Ja, jag dejtar professorn, vi gick i samma årskur på Hogwarts sa jag glatt.
- Så du kände Harry?, sa en förstaårselev.
- Självklart kännde jag Harry, sa jag och log.
- Du är en Hufflare va?, sa en annan.
- Ja, det är klart jag är en Hufflare, sa jag oförstående.
- Men, Hufflare är så, ja, sa hon svagt.
- Hufflare är underbara och ni kan mer än vad ni tror.
Låt inte folk fra ner er för ni tillhör Hufflepuff, glöm inte Tonks eller Cedrik, de var Hufflare de med och det är jag också, ni kan göra allt, sa jag uppmuntrande till dem.
- Till exempel kan ni slå de andra i Quidditch, jag vill se er träna hårt Quidditchen är tillbaka oxh ska bli lika stor som förr, sa jag bestämt och flinade mot dem.

"min syster kände dig när hon gick på Hogwarts, Lavender" sa en tjej och jag nickade "hon säger att du inte alltid har varit sån här! Hon sa at du brukade skratta och vara glad jämt, tills erat sista år" sa tjejen och jag stirrade rakt fram och mindes min skoltid med glädje, skratt, spratt, kärlek, vänskap. Sen hade det dumma kriget kommit och allt gått åt helsike
"jag har me hört det. Nott sa att du alltid brukade hjälpa folk. Du var den de kunde vända sig till" sa en kille leende
"ja jag var det tills de aldrig blev nöjda och jag inte orkade mer" sa ja vasst och de tystnade. "tar du Fai en stund?" sa jag till Jezebel
"självklart" sa han och kysste mig och tog min son. Jag reste mig upp och förvandlade mig till snöleopard och sprang där ifrån och ner till sjön. De var nästan igen växt och jag undrade om så många fler ön jag och mina vänner hade vetat om platsen. Jag la mig vid vattnet och såg olika scener från min skoltid framför mig och i många av dem var Draco med. Jag skvätte argt till vattnet. Jag var inte den enda som hade ändrats. Även om jag kanske var den som hade ändrats mäst. Jag undrade om jag valt rätt väg

Jag såg efter snöleoparden och undrade om jag skulle följa efter.
Ville ens Cara ha mig där?
Så mycket hade förändrats och jag visste inte vad hon tyckte om mig längre.
Jag suckade och reste mig upp, jag kunde åtmindstonde försöka.
Ville hon inte ha mig där så kunde jag lika gärna gå.
- Kommer snart, sa jag leende till Neville och förvandlade mig till varg.
Jag gick dit jag visste att Cara hade begett sig, till utkanten av sjön.
Det var verkligen inte som den hade vart när Hagrid skötte om den, undra var han nu var?
Jag la mig vid Cara och såg på henne.
- Du är olycklig, vad är det?, sa jag frågande även om jag visste svaret.
Ja, eller hoppades jag visste svaret på min fråga.

Jag hörde välbekanta steg och såg upp när Laura kom. Det var precis som förr, fast ändå inte
"jag saknar den gamla tiden, innan kriget" suckade jag och la huvudet i vattnet "den när allt var roligt och det inte fanns några bekymmer. Innan alla hatade mig och trodde jag snodde barn" suckade jag och slöt ögonen

- Det var skönt att höra trodde du aldrig skulle erkänna det, sa jag lugnt och såg på henne.
- Men nu är det inte så och man får göra det bästa utav situationen.
De fel som alla har begått går att rätta till, och alla är skyldiga till det som hänt på ett eller ett annat sätt, sa jag med ett leende.
- Folk trodde illa om dig förr och du rättade till deras uppfattning, det är bara att göra det igen.
Inte ens din far gillar när du beter dig som du gör, och han vill också ha tillbaka tiden då du var vän med alla, så rätta till allt, jag hjälper dig, det hjälps inte att ligga här och tycka synd om sig själv och världen, sa jag alvarligt och såg på henne.

Jag såg på Laura och fnös
"jag bryr mig väll inte om vad min far tycker" sa jag vasst "det har jag inte gjort på flera år" sa jag allvarligt och suckade sedan
"klart de bara är att ställa allt till rätta men folk vill inte prata med mig och jag orkar inte bråka med dem. Jag är bara den världen jag gjort mig till" sa jag lugnt och stirrade sen ut över sjön
"men jag vill inte att Fai ska behöva uppleva samma sak. Jag vill inte att folk ska hata honom för att han har mig som mor och Voldemort som morfar" sa jag