När folk blev stora och Voldemort vann.

Neville släppte mig och jag blev alldeles varm inombords.
Det var längesedan jag hade kännt mig så Lycklig.
- Jag älskar dig, Neville, sa jag dovt.
- Och jag dig, sa han och tog min hand.
- Kom så går vi till Sev, jag ska få minnet tillbaka, sa jag och vi gick ut ur kontoret och elevernastirrade på oss.

"inte så mycket egentligen. Det är precis som det var när Voldemort tog över skolan." suckade Dumbldore och jag såg på honom men sa inget
"jag är hungrig" sa Fai
"klart du är. Du ser ju ut som ett skelet" sa Jezebel och rufsade om hans här och jag log och dörren öppnades och jag såg på Laura och Neville, men sa inget. Vad skulle jag säga?

- Hej Dumbledore, trevligt att ses igen, sa jag glatt till tavlan.
Jag mötte Caras blick men sa inget, vad skulle jag säga till henne?
- Har ni sett Sev, jag vill ha mitt minne tillbaks, sa jag lätt mot dem.

"nej men Laura, vad trevligt och du blev entligen tillsammans med Neville" sa han och log hemligt "ja ha det så bra" sa han och försvann från tavlan och jag såg på Laura
"han är i sovrummet" sa jag och gav Fai till Jezebel och gick in efter Sev som satt vid fönstret och såg fundersam ut
"hej" sa jag leende och han så upp "Laura undrar om du har den där drycken" sa jag och han nickade och hämtade en orange dryck och gick ut till de andra och jag så ut genom fönstre. Jag borde kanske flytta nån annan stans med Fai och Jezebel. Jag vill inte förlora nån av dem

Jag bara gapade åt Dumbledore.
- Äntligen! hur länge har du tyckt det?, sa jag förvånat.
Sev kom ut med drycken och gav mig den och jag blev plötsligt nervös.
Vad skulle jag minnas?, Ville jag verkligen minnas det?
Jag tog flaskan och svalde innehållet, plötsligt var allt tillbaka.
Alla minnen, allt jag upplevt under sex år och det var inte trevliga minnen.
Jag slöt ögonen för att slippa minnas men minnerna kom över mig ändå.
Jag darrade utav skräck och Neville höll om mig för att ge mig stöd.

"jag vet allt" höde jag Dumbldore säga hemlighetsfullt. Jag gick uttill de andra och såg på Laura. Jag suckade lite, det var inte rättvist att hon skulle ha behövt gå igenom allt det där. Fai såg policy på henne och jag tog i mot honom från Jezebel och vände bort hans blick.
"hur är det Laura?" frågade jag försikigt

Jag skakade på huvudet och såg på Cara.
- Han slog mig, crusio, dödade mugglare jag kände framför mina ögon, sa jag hackigt och höll krampaktigt tag i Neville.
- Han dödade Dean och tvingade mig döda Max och Peter, sa jag och tårarna började rinna.
- De är alla döda,mummlade jag och tryckta ansiktet mot Nevilles axel.

Jag såg sorgset på Laura och kände hur ledsen jag blev
"varför är du ledsen mamma?" frågade Fai
"alla som Laura sa var döda kände jag" sa jag sorgset och Jezebel la en arm runt mina axlar och tröstade mig. Och jag såg på Laura
"jag är verkligen ledsen. Hade jag vetat att du levt hade jag letat efter dig" sa jag

Jag nickade och försökte lugna ner mig.
Jag tog djupa andetag och kände hur jag blev lugnare.
Förmodligen skulle jag få mardrömmar i natt, men det var inget skäl att bryta ihop nu.
Jag såg på dem och log svagt.
- Jag vet att du hade gjort det Cara, men frågan är om du hade kunnat det, sa jag trött.

Jag såg på Laura och fnös lite "tror du inte jag skulle kunnat?" sa jag lugnt och sa sen allvarligt "du vet att jag skulle dött medans jag försökte. Du vet att jag aldrig skulle gett upp" sa jag bestämt och såg på henne
"mamma inte försvinna" sa Fai och jag kramade om honom
"nej jag lovar att inte försvinna" sa jag och strök honom över kinden "nå ska vi äta?"