What the shadows tell us [PRS]

Samuel slöt armarna hårt om Audrey och snart kände han hur hennes slingrade sig runt honom. Hon försäkrade att hon var okej och han borde ha blivit lättad, men det fanns något i hennes röst som fick honom att tvivla, något som avslöjade att allt inte stod rätt till. Han ville fråga, men just då backade hon undan och han såg den svaga rodnaden under hennes näsa. Hade hon blött näsblod? Igen? Samma sak hade hänt den där dagen när Michael dök upp i korridoren. Hon sa att hon behövde prata med honom och grep tag om hans hand. Samuel lät sig ledas från platsen, men hans blick drogs tillbaka mot dörren till skolsysterns rum. Han gissade att Edmund och Henry fanns där inne. Vad hade hänt under den korta stunden de varit ifrån varandra? Vad han hade missat?

Han följde Audrey genom korridoren, mot flickornas sovrum. Hela tiden rusade tankarna i hans huvud. Vad var det hon ville berätta? Hade hon insett något om honom? Kunde hon ha lagt ihop bitarna om Andrew? Hans mage knöt sig vid tanken. Om hon hade förstått… vad skulle hon tänka om honom då? Skulle hon se på honom annorlunda? Skulle hon dra sig undan? Han skakade nästan omärkligt på huvudet. Nej… nej, det här handlade inte om honom. Det här var något annat. Det här handlade om henne. Men ändå – oron satt kvar, som en tyngd över bröstet. Han visste att något var på väg att hända, och han var inte säker på om han var redo för det.
När de kom in i hennes rum och dörren stängdes bakom dem, drog Samuel med henne mot soffan. De satte sig tätt intill varandra och han höll kvar hennes hand i sin – strök långsamt med tummen över den.
”Jag lovar att inte berätta för någon,” sade han mjukt. ”Allt du säger stannar mellan oss.”
Han försökte le, ett milt och tryggt leende som han hoppades skulle lugna henne.