När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag såg på dem och suckade.
- Ja,ni flyger inte på varandra vilket är ytterst trevligt, sa jag roat.
- Ni har vart vänner och ni borde vara det eller hur?
Ni har båda haft det svårt och det är bådas fel, så skärp er nu, sa jag uppfodrande och såg på dem.

Jag såg på Neville och suckade
"ja vi borde väll försöka på nytt" sa jag
"jag vet inte" sa Neville
"vad vill du att jag ska göra? Be om ursäkt? Det var ni som försöte mörda mig" sa jag kallt
"det hade varit bra" sa Neville och jag såg argt påhonom
"inte en chans ndet här är varför jag inte pratar med dem Laura. Prata du med Neville så går jag en bit" sa jag och tog med mig Fai ut och Jezebel följde efter och vi gick mot matsalen

Jag himlade med ögonen och såg efter Cara när hon gick ut.
- Felet med er alla är att ni inte inser att det är alla som borde be om ursäkt, inte bara den andra, sa jag och suckade och såg på Neville.
- Så trivs du här?, härligt att jobba på Hogwarts va?, sa jag leende.
- Jo, älskar den här skolan, sa han och log.
- Är glad att du är tillbaka Laura, det är inte samma sak utan dig, sa han leende och jag log glatt mot honom.
- Nej, det är väll inte det, jag är glad att vara tillbaka, sa jag och log mot honom.

"De har himlen inomhus" skrattade Fai och jag log
"Ja visst är det fint" sa jag leende
"Sånt tak vill jag med ha" sa han och jag log
"Vi får se vad vi kan fixa" sa Jezebel och vi började gå ner mot Slytherins uppehållsrum
"Salazar" sa jag och poträttet åkte upp
"Hur visste du lösenordet?" sa Jezebel
"Min far bestämmer det" sa jag och vi steg in och allt såg lika dant ut som det hade gjort på min tid. eleverna såg nervöst på oss och jag släppte ner Fai på golvet och han såg förundrat på sjön men sa inget.
"Vad vill ni?" frågade en tjej försiktigt

Sev försvann och jag och Neville lämnades ensamma.
- Laura, sa Neville och blev röd i ansiktet,nästan så röd som Ron brukade bli, men det passade bättre på Neville eftersom han inte var rödhårig.
- Ja, vad är det Neville?, sa jag och såg upp på honom.
- Jo, ja, nä jag vet inte, sa han och undvek min blick.
- Neville bor du med Hanna nu?, sa jag med neutral röst och såg på honom med mina gröna ögon.
- Nej, vi blev aldrig mer än ett par i skolan hon jobbar på läckande kitteln nu, sa han trevande.
- Så då är du själv med andra ord?, sa jag leende och undrade om det jag trodde Neville ville säga stämde.

"inget, vi vill bara se oss omkring" sa jag utan att se på dem
"vem är barnet? Vems är det?" sa en kille
"varför tror alla att jag snott honom? Han är min" sa jag skarpt och Fai såg på mig och log och såg sig sen omkring och jag log roat
"kom Fai så låter vi dem vara" sa jag och lyfte upp honom och vi gick ut ur sälskapsrummet och började gå mot Sevs kontor

- Ja, så är det, Laura du ska veta hur mycket jag sörjde när jag trodde att du var död, sa han med tårar i ögonen.
- Gjorde du?, men nu är jag ju inte det längre, sa jag leende och det pirrade till inom mig.
Neville hade verkligen blivit snygg, hans kropp hade liksom växt i kapp honom och han var lång med underbart svart hår.
- Ja, och jag är så otroligt glad att du är vid liv, det är något jag ville säga till dig, men jag förstår om du inte vill.
Jag sa aldrig nått när du hade Dean och jag förstår om du inte vill nu när du misst Dean så nyligen, rabblade Neville fram.
- Snälla Neville jag misste Dean för sex år sedan jag har kommit över det, sa jag leende och nickade.
- Men ja, säger ja till dig Neville och var inte så nervös, du är en storslagen trollkarl, det tycker till och med Voldemort även om han inte vill erkänna det.

Fai såg på allt runt omkring och pekade och skrattade. Vi kom fram till rektorns kontor
"lösenordet då?" sa Jezebel
"jag vet inte. Det bestämmer Sev själv" sa jag fundersamt
"pröva med Cara" sa han bakom oss och jag log när statyn åkte upp
"är jag ett lösenord nu med?" skrattade jag
"ja" sa han och vi gick in och Fai såg på alla tavlor
"vilka är de?" frågade han
"de som har varit rektorer på Hogwarts innan" sa jag leende "hej Dumbledore" sa jag och log mot tavlan

- Gör han?, sa Neville förvirrat.
- Men självklart gör han det.
Du kommer från renblodig familj, plus att dina föräldrar var otroliga magiker lika som du själv, sa jag och tog hanns hand.
Han böjde sig försiktigt ner och kyste mig och jag rös utav välbehag.
Jag hade länge sett Neville som en vän, men på senaste tiden när jag såg honom, så kände jag mer än så.

"nej men Cara dig har jag inte sätt på väldigt länge" sa han leende och jag log svagt, Dumbledore kunde alltid få mig glad
"nej jag har inte varit här på sex år" sa jag leende
"vilka är det här då?" sa han och såg på de andra
"det här är min son Fai och min fästman Jezebel. Jag och Dracogick skilda vägar för några år sedan" sa jag när han höjde ett ögonbryn
"konstig tavla som pratar" sa Fai och jag log roat
"tavlorna gör det" sa jag leende
"gör de?" frågade han och jag nickade
"vad har hänt här då?" sa jag och såg på Dumbledore