What the shadows tell us [PRS]

Flera dagar senare…

Ellis stirrade tankfull ut genom klassrumsfönstret, mot den stora skogen bakom skolan. Någonting hade förändrats sedan han och Wesley varit där ute. Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad, men varje gång han blev arg, nervös eller lite för glad kände han en märklig känsla i kroppen. Och ju starkare känslorna blev, desto mer växte det underliga trycket inom honom, som om något försökte bryta sig ut. Kanske höll han på att tappa förståndet? En doktor hade tillkallats när han vaknat i skolsysterns rum, men mannen hade bara ryckt på axlarna. Ellis var fullt frisk. Ändå kunde han inte skaka av sig känslan av att något var fel.
Han hade velat prata med Edmund om det, men vännen verkade ha dragit sig undan. Ingen öppnade när Ellis knackade på hans dörr. I matsalen satte han sig hellre vid ett annat bord tillsammans med Henry, och efter lektionerna verkade han alltid ha bråttom iväg. Det kändes nästan som att Edmund undvek honom. Och Ellis gillade det inte. Inte alls... De hade kommit varandra så nära, och nu gapade tomrummet efter Edmund större för varje dag. Han hade försökt be om ursäkt – för att han hade övertalat Edmund att stanna i hans rum medan han själv smög ut. Men chansen kom aldrig. Och kanske fanns det inget att säga som kunde ställa allt till rätta. Edmunds studier betydde allt för honom, det visste Ellis, och ändå hade han dragit in honom i sina egna dumheter. Fan. Han hade varit så självisk, bara tänkt på ritualen och på hur mycket han ville vara ensam med Wes.
”Mr. Beuford”. Jonathan Archers röst bröt igenom Ellis tankar och sättet den yngre läraren tittade på honom tydde på att detta inte var första gången han försökt få hans uppmärksamhet. ”Jag beklagar att min lektion uttråkar dig så mycket, men kanske kan du göra dig besväret att koncentrera dig i tio minuter till?” Utan att vänta på svar lät Jonathan blicken glida vidare genom klassrummet. ”Och samma gäller dig, Mr. Abbot.”

Även om Edmund önskat att det skulle bli lätt, så har det varit svårt att ta avstånd från Ellis. Varje fiber av honom saknar vännen, men han vet att det här på något sätt är bäst för honom i längden. Att umgås med honom och påminnas varje gång om hur hans önskan aldrig kommer bli sann är för jobbig. På något sätt har det blivit så att han tagit avstånd från de flesta i sitt liv.. inte medvetet, men när han hänger mer med Henry så blir det så. Han umgås inte lika mycket med Cecilia eller Wesley heller. Och även om han försöker hålla kvar sin starka kontakt med sin tvillingsyster så är det svårt, så går det nästan inte. Hans mående har sjunkit drastiskt de senaste veckorna. Audrey har märkt det och envist försökt få honom att prata med henne, försökt hålla kontakten med honom och dra med honom ut för att hitta på någonting. Men nästintill all hans ork har försvunnit. Sen så har han fått en dålig känsla från Samuel, ända sedan den där kvällen som han varit i Ellis rum och täckt för honom. Samuel hade betett sig annorlunda, och det går inte direkt att undvika honom och vara med sin syster samtidigt. De verkar helt betagna av varandra.
Samtidigt så har hans förhållande med Henry blivit mer seriöst, han hade aldrig gjort det med någon tidigare, Henry hade varit hans första, och även om Edmund verkligen hoppats på att han skulle njuta av det hela.. så hade en viss annan person kommit in i hans tankar, och han kunde inte undgå att det varit någon annan han är nära. Han har märkt en annan sida av sin pojkvän.. en sida som han aldrig anat skulle finnas där. Henry har fått reda på Edmunds känslor för Ellis, och han kan inte undgå att tro att det varit Samuel som berättat det. Men det skulle han väl ändå inte ha gjort? Han har tagit hårt i Edmunds armar, så pass att det blivit blåmärken. Henry har börjat säga nedvärderande saker till honom, svurit åt honom, skällt på honom över små saker. En del av honom har en känsla av vad det hela kan leda till, tänk om han blir våldsam? Men majoriteten av honom kan inte tänka sig att Henry skulle göra något sådant. Samtidigt så vet han hur det varit med Audrey och Andrew.. hur han skickligt manipulerat henne, hur hon som är självständig och oftast står upp för sig själv, plötsligt förlorade allt det i händerna på honom.

Edmund stirrar ut genom fönstret, han får inte in ett enda ord av det deras lärare, Jonathan Archers säger och lär ut. Ibland kan han se hur människor rör sig omkring i klassrummet, hur de pratar, de syns inte lika klart som hans klasskamrater eller deras lärare.. de är som moln formade som människor. Med tiden har han börjat se och höra fler spöken.. eller vad det nu är. Men ingen är lika klar som William. Personen som han pratat mest med, som visat sig framför honom ända sedan morgonen efter ritualen. Han vet inte om han håller på att bli galen, eller om de faktiskt befinner sig framför honom.
Snart väcks han upp från sitt stirrande, och hans blick glider upp mot läraren längst fram i klassrummet. Det är någonting som börjar ske oftare också, att han blir tillsagd på lektionerna. Att han måste fokusera mer. Innan ritualen så hände det aldrig, han släppte aldrig fokus.
”Förlåt..” Mumlar han till Mr Archers och ser ner i sitt block. Han har skrivit ner en del anteckningar iallafall, men långt ifrån allt. Han tar ett djupt andetag, gnuggar sig lätt om ögonen innan han tar tag i pennan igen. Han kan känna sin tvillingsysters oroliga blick på sig, men han försöker att inte tänka på det.

Från sin plats längst bak i klassrummet hade Samuel full överblick över salen. Nu vilade hans ögon på Edmund som, precis som de senaste lektionerna, inte alls verkade uppmärksam på vad läraren sa. Det förvånade honom inte. Vid det här laget hade Henry säkert listat ut att hans pojkvän hade känslor för någon annan.
Den där natten, utanför Ellis rum, hade Edmund frågat honom om han tänkte säga något. Samuel hade svarat nej – och menat det. Han hade aldrig gått till Henry och avslöjat Edmunds känslor för sin vän. Det hade inte behövts. Henry var skarpsynt nog att själv lägga ihop bitarna. Allt Samuel gjort var att ge honom en liten knuff i rätt riktning: nämnt i förbifarten hur oskiljaktiga Edmund och Ellis var, hur ofta Edmund sökte sig till honom. Små kommentarer, oskyldiga på ytan men tillräckliga för att skapa sprickor i Henrys tillit. Resten skötte sig självt...
När han och Edmund sedan skiljdes åt den natten hade Samuel inte gått tillbaka till sitt rum. Istället hade han vikit av mot flickornas korridor och knackat på Audreys dörr. När hon öppnade hade man bara mött hennes blick i en kort sekund innan han dragit henne till sig och kysst henne längre. De föll in i rummet tillsammans och dörren slog igen bakom dem.
Minnet fick Samuel att le. Det var riskabelt, ändå hade han smugit till hennes rum flera gånger sedan dess, och hon till hans. För numera kändes sängen för stor när hon inte låg där bredvid honom, när han inte hörde hennes lugna andetag och kände värmen från hennes hud. Var det normalt att falla så hårt för någon på så kort tid? Han visste inte. Han hade inget att jämföra med. Men han visste att känslorna var äkta, och för varje dag som gick blev han också alltmer övertygad om att han hade gjort det rätta. Han ångrade ingenting. Inte ett enda ögonblick. Tvärtom. Det kändes snarare… befriande. Som om världen blivit bättre nu när Andrew försvunnit ur den.
Men Andrew hade inte varit den värsta. Det fanns fortfarande en man där ute som gjort Audrey mer illa än någon annan. Bara tanken på honom fick det att koka i Samuel. Han hade försökt hitta honom. Följt rykten, letat efter spår som gång på gång upplöstes i tomma intet. Till skillnad från Andrew var den här mannen svår att hitta. Men Samuel skulle inte ge upp. Förr eller senare skulle han finna honom...


När lektionen närmade sig sitt slut rörde sig Jonathan mellan bänkraderna och lade ner betygsatta uppsatser framför varje elev. Vid Edmunds plats gjorde han dock en avvikelse. I stället för en uppsats placerade han ett enkelt pappersark framför honom. På det stod inte några kommentarer, inga betyg, bara ett kort meddelande, skrivet i en elegant handstil;
Stanna kvar efter lektionen.
Deras ögon möttes och läraren lät blicken hårdna en aning innan han gick vidare till nästa bord.

Det är mycket som förändrats för Audrey, både för det bättre och det sämre. Faktumet att Samuel har känslor för henne tillbaka är någonting hon trott varit omöjligt för drygt en månad sedan, men nu? Nu kan de två nästintill inte slita sig från varandra. Hon kan knappt förstå hur snabbt hennes crush på Samuel lett till att hon är stört förälskad i honom, hon har fallit pladask för den jämnåriga killen, och det känns nästan läskigt. Han vet saker om henne som nästintill ingen annan vet, om hennes bakgrund. Den enda som vet det annars är hennes tvillingbror, och hennes förövare.. varav en utav dem är död. Mördad. Det känns fortfarande galet när hon tänker på det, men hon är lättad.. och om hon ska vara ärlig så är hon glad över att Andrew dött på det sättet. Det är som han förtjänat. Även om Samuel är den personen hon litar mest på, så har hon inte berättat för honom den känsla hon har.. det faktumet att hon tagit död på Andrews äldre bror. Hon har ingen aning om hur, men hon vet att det är sant.
Det här hade varit den bästa tiden i hela hennes liv, om inte faktumet att hennes tvillingbror sakta men säkert glider ifrån henne. Det är någonting hon aldrig trott att hon skulle uppleva. Edmund har ju varit hennes bästa vän hela hennes liv. Hon vet att någonting är fel, han bär på någonting som smärtar honom grovt. Det är så uppenbart, men han vägrar berätta för henne. Flera gånger har hon stått utanför hans dörr och knackat på, försökt få honom att öppna dörren och prata med henne, men alltid får hon samma svar, ingenting. Det är alltid tyst på den andra änden av dörren. Den enda han verkar prata med nu är Henry, och hon har fått en dålig känsla från honom den senaste tiden. Sättet han beter sig på känns allt för bekant. Allt bekant från vad hon själv har varit med om tidigare.
Hennes blick glider mot Edmund där de sitter i klassrummet, han ser blek ut, besvärad. Han sitter inte och antecknar lika flitigt som han brukar göra. Det har han inte gjort på ett tag nu. Hans betyg måste ha gått ner en hel del den senaste tiden. Betygen betydde allt för honom tidigare. Det ser inte ut som att han sover tillräckligt, och hon kan se att han blivit smalare än han redan var tidigare. Audrey känner sig så fruktansvärt otillräcklig som inte kan hjälpa honom. Hon har ju försökt, massvis med gånger, men hon får inte ett ord ut ur honom om vad det är som gör livet en pest för honom. Hon har även lagt märke till hur han distanserat sig från Ellis.. det måste tära en del på honom också. Audreys hjärta sjunker när hon ser på honom, och tar ett djupt andetag, kanske hon ska försöka skynda ikapp honom efter lektionen, tvinga honom att prata med henne.

Det tar inte lång tid för Edmund att sluta anteckna igen, utan ser än en gång ut genom fönstret. Han känner hur hela kroppen ryser av människorna som rör sig runt i klassrummet. Han har börjat fundera på ifall det är personer som har koppling till några i klassen, som dröjer sig kvar. Han har inte riktigt något intresse i någon ut av dem, bortsett från William. Hans närvaro var den första han kände, och han påminner honom om någon.. om Ellis. Det är något bekant med honom, han har liknande blåa ögon, liknande ljusa hår. Men Ellis har aldrig nämnt någon i hans liv som gått bort. Hans blick glider mot Ellis och stryker sig över hans ansikte. Han saknar honom, mer än något annat, men han tvingar sig ändå att se bort från honom. Istället följer han deras lärare med blicken medan han går genom klassrummet och lämnar tillbaka proven. Men hjärtat sjunker när han ser hur mannen lägger ner ett papper istället, med ett kort meddelande.. Ska han stanna kvar efter lektionen. Än en gång bleknar han och han ser upp mot Mr Archer. Edmund är fullt medveten om att hans fokus på lektionerna försvunnit nästintill totalt. Skolan har varit hela hans liv, han vill ha de bästa betygen så att han kan jobba med det mesta.. Han vill fortfarande ha bra betyg, han vill kämpa för att nå dem. Men orken är som bortblåst, och varje gång han skriver ett prov så kan han höra rösterna i sitt huvud. Fokuset är helt borta. Han sover nästintill inget, och Henrys elaka kommentarer tär oerhört mycket på honom. Saknaden efter Ellis är också enorm.. han hade hoppats på att det skulle vara lättare att distansera sig från honom, men det är något av det svåraste han gjort.

Så småningom leder lektionen till sitt slut, och eleverna börjar röra sig ut ur klassrummet i en ström. Men Edmund sitter kvar. Audreys blick glider till honom, och sedan ner på pappret på hans bänk. Kanske hon helt enkelt får vänta utanför för att få prata med honom.

William hade rört sig likt en skugga kring Edmund i flera veckor nu. Minnet var fortfarande ett töcken. Varje gång han försökte tänka tillbaka på sitt tidigare liv var det som att sträcka händerna genom en tjock dimma. Något fanns där, men så fort han försökte gripa tag om minnena gled de undan. Det enda han visste med säkerhet var att han inte levde längre…
Någonting hade dock förändrats den där natten inne i Ellis rum. William hade följt Edmund över tröskeln och genast träffats av en märklig känsla, starkare än något han känt tidigare. Det var som om något kallade på honom och därefter hade han drivit omkring i rummet i vad som måste ha varit timmar. Hans ögon drogs till alla saker där inne: de oordnade papperen på skrivbordet, de staplade böckerna på golvet, kläderna som låg slängda över en stol. Men ingenting av det han fann kunde stilla känslan inom honom. Något gömde sig här. Något som väntade på att bli hittat. Till slut fastnade blicken vid en bokhylla i ena hörnet. Och där, mellan två slitna volymer anade han konturen av en liten låda. Den var undanskuffad så långt in att den nästan försvann i skuggorna, som om någon med avsikt försökt gömma den där. William hade sträckt ut handen, och för en kort stund fylldes han av hopp, bara för att se fingrarna glida igenom träet. Men han visste – med samma säkerhet som han visste att han var död – att det fanns någonting däri. Något som var bundet till honom.
Han hade velat be Edmund ta ner och öppna lådan, avslöja dess hemlighet. Men något höll honom tillbaka. Kanske samma sak som höll honom kvar i denna värld. Så den förblev oöppnad i rummet, medan William vandrade vidare genom skolans korridorer.


Jonathan Archer stod kvar vid katedern och betraktade eleverna medan de hastigt samlade ihop sina böcker och började röra dig ut från klassrummet i en ström. Hans blick fastnade på Edmunds tvillingsyster. Hon dröjde kvar längre än de andra, hennes ögon sökte broderns ansikte och sedan lappen som Jonathan lämnat på hans bänk. När hon sedan såg upp på honom, gav han henne en kort och försäkrande nick. Det var en liten gest, men han hoppades att den skulle räcka för att stilla oron han anade hos henne.
När den sista eleven försvunnit ut från klassrummet drog han ett djupt andetag och gick lugnt fram till dörren. Med en mjuk rörelse stängde han den bakom sig. Ljudet av korridorens sorl försvann, och nu var det bara han och Edmund kvar därinne. Han vände sig mot den unge mannen vars hud nästan såg genomskinlig ut i ljuset som föll genom fönstren. Jonathan såg tröttheten i hans ögon, såg spåren av något som inte bara handlade om skolarbete.
Utan att säga något gick Jonathan fram till katedern igen. Han öppnade en av lådorna och tog fram det han lagt undan: Edmunds senaste uppsats. Han höll den i handen medan han tog några steg mot bänkraden. När han talade, höll han rösten mjuk och stadig, men med en allvarsam underton.
”Mr. Abbott,” sa han. ”Jag tror du vet varför jag bad dig stanna.” Han lade uppsatsen framför Edmund. Röda markeringar spred sig över sidorna, och betyget längst ner var betydligt lägre än det Edmund brukade få. Han satte sig sedan på hörnet av bordet framför honom, med ena benet lätt lutat över bordsytan. Nära, men inte påträngande. Han satt bara där en stund, gav Edmund tid att tänka. Sedan sa han;
”Vill du berätta vad som händer?”.

När eleverna rör sig ut ur klassrummet så stannar Audrey till. Hennes blick flackar mellan sin bror och läraren längre fram i klassrummet, och hon vänder sig inte om för att gå ut förens Mr Archer gett henne en nickning, som underlättar det för henne. Det är med tvekan som hon rör sig ut ur klassrummet, och hon har en tung känsla i bröstkorgen. Hon vet hur mycket betygen betyder för Edmund, hur han vill ha de högsta betygen i alla ämnen, hur han vill ha en ljus framtid och kunna bestämma vad han vill jobba med utan problem när det väl är dags. Men det är uppenbart för henne att hans betyg måste ha sjunkit en hel del den senaste tiden.. med tanke på att han inte fokuserar på lektionerna, och han spenderar inte lika många timmar i biblioteket pluggandes som innan. Mycket har förändrats, och hon måste få reda på vad det är som händer. Hon minns hur ihärdig han varit när hon mådde som värst, hur han funnits där för henne.. eller ja, det var en lång period där hon aldrig berättade vad som hände i deras pappas hus, vad pappans vän gjorde mot henne. Men när hon väl berättat för honom vid femtonårsåldern så packade han snabbt ihop deras väskor och tog med henne till deras moster. När Andrew började göra henne illa så var Edmund den hon förlitade sig på.. det måste vara något riktigt jobbigt som han känner att han inte kan berätta för henne. När hon kommer ut ur klassrummet så ser hon på Samuel och lämnar en fjäderlätt kyss mot hans läppar.
”Jag kommer lite senare.. jag vill bara prata med Edmund lite innan nästa lektion,” säger hon med ett mjukt leende. Audreys blick glider mot Henry, som verkar vänta på sin pojkvän. Han står lutad mot väggen med armarna i kors, och hans blick vilar på den stängda dörren.

Edmund vågar knappt andas av att stanna där i klassrummet. Inte för att han är nervös för sin lärare eller så, utan för att han vet vad som kommer komma.. han vet att ett samtal han verkligen inte vill ha väntar och han vill helst av allt skynda sig ut ur klassrummet och gå tillbaka till sitt rum. Hans blick är fäst på papperna i Mr Archers hand. Han vet vad det är. Han vet att han kommer få reda på hur det gått på uppsatsen. Han vet att han gjort bort sig, att han sänkt sitt betyg.. det är det sista året av skolan, och han börjar göra bort sig nu. När han kunnat gå ut med högsta betyg i alla ämnen. Han hör det mannen säger och nickar lite. Jo, det är klart han vet varför han blivit ombedd att stanna. Edmunds mörka ögon följer efter läraren när han sätter sig på hörnet av bordet. Ångesten är hemsk, det är så mycket som pågår i hans huvud, han vet att en migrän är påväg. Den första veckan som han sett och hört icke existerande människor hade han gråtit varje kväll, orolig över att han kanske håller på att förlora vettet. Nu är det som att hans ögon torkat ut. Man kan se en sorg i hans blick, och han har ingen aning om hur han hamnat här. Edmund ser upp mot Mr Archer när han hör hans fråga. Vill du berätta vad som händer? Han skakar lite på huvudet.
”Nej.. det vill jag inte.. och jag kan inte,” säger han och stryker händerna över ansiktet. Hans blick landar på papperna framför honom.. han kan se alla röda markeringar, och betyget längst ner. Det är som att magen vänder sig, som att han ska kräkas vilken sekund som helst. Han gömmer ansiktet i händerna ett slag och tar ett djupt andetag. Han kan inte berätta för läraren, även om han så gärna skulle vilja.. Edmund vet att det inte alls skulle se bra ut om han berättade hur han ser människor som ingen annan ser, hur han hör röster ingen annan hör. Han kommer bli inlagd. Han kan inte..