Förändrad värld Lupple & Medi

"Men jag kände mig döende. Jag hade så ont. Jag tror ingen förstår." Viskade hon och lade sig närmare henne och höll henne i handen.
"Äta något gott."

Theodore såg på honom och skakade sedan på huvudet.
"Jag förstår inte hur han är chef. Jag är så rädd för dom. Men de verkar bättre."Han log och såg sedan ner på dem.
"Ska vi se efter om det finns mat?"

Flora sjönk ner på knä vid Allans fötter och såg på hans skor. Hennes hår var lent och hon hörde hans fingrar knappa på tangentbordet.

Auora nickade. "Viss smärta är ofattbar."Viskade hon instämmande. "Det låter bra. Pommes frites." Log hon stolt. "Det smakar superdupergott."Lovade hon.

"Han är pskykopat. Det finns ingen information om honom heller. Läkarna vågade inte ens ge henne smärtlindring. Fast de gjorde det ändå, men med rädsla för sitt liv, verkade det som." Förklarade han snabbt. "Ska jag bära dig?" Undrade han mot Rhiannon, och detta sa han högt.

Allan kände hennes närvaro och svalde hårt. "Byt om." Röt han mot Jimmy som snabbt tog sig därifrån och in på sitt lilla rum här. Han plockade skakande fram lämpliga kläder och bytte om. "Har du lärt dig din läxa?" Undrade han kallt.

"Jag vill ha något lättare. Jag blir äcklad av mat. Det är smärtsamt." Hon såg på sin mästare och nickade och såg genast rädd ut.
"Om ni vill det..." Sa hon.

Theodore skrattade och tog Aurora i famnen med ett lende.
"Kanske nåågot mer matigt?" Frågade han ömt.

Flora svalde innan hon höjde blicken.
"Jag har lärt mig min läxa mästare." Sa hon och försökte låta stadig på rösten men det var svårt.

Rafael såg hennes rädsla. "Du får prova att gå, men det kan fortfarande göra ont. Din hjärna kommer inte förstå att du är läkt." Förklarade han ömt. "Vad tror du om soppa?" Undrade han leendes.

"Men jag älskar pommes."Viskade hon och höll armarna om hans nacke. "Men kanske något annat."Viskade hon mjukt.

"Titta inte på mig." Fräste han och drog handen igenom sitt svarta hår för att samla sig. "Jag hoppas att du inte ljuger. Just nu har jag inte tid att straffa dig, som du förtjänar. Ni har redan tagit för mycket av min tid." Förklarade han och fortsatte att knappa på datorn.

"Bär mig snälla. Jag känner fortfarande smärtan." Viskade hon och darrade.
"Det var fruktansvärt."

"Det vet jag. Jag ska se till att du bara får äta pommes näst. Frukost lunch och middag. Vad ska du ha till teet? Pommes såklart." Retades han och log.

Hon tittade snabbt ner och svalde hårt. Hon gjorde fel och nickade.
"Förlåt mig mästare. Jag ska bättra mig nästa gång." Hon satt kvar och inväntade nästa order.

Han nickade. "Jag är ledsen att du blev så utsatt."Viskade han och tog upp henne i famnen. "Det var ett oerhört hårt straff." Viskade han sorgset.

Aurora skrattade roat. "Men jag vill ha gosaker också."Viskade hon lekfullt.

Han suckade tungt. Hon var så...perfekt men ändå så fel. Hon gjorde alla rätta saker på fel tidpunkt. Men han kanske behövde ge henne mer tid, hon var ju trots allt ny. Jimmy kom tillbaka och ställde sig vid hans sida, fick ett handtecken och föll till sina knän. hans rörelser var graciösa. Han såg mot Jimmy. "Sätt dig och studera." Sa han på hebreiska och Jimmy nickade sakta. "Ja Herre." Viskade han tillbaka på hebreiska innan han lämnade dem och gick tillbaka till sitt rum och tog upp sin bok och började läsa och svara på frågorna.

Hon nickade och hon smekte sitt ärr och såg sedan bort.
"Är jag fortfarande vacker för dig?" Viskade hon och såg sedan mot Aurora. Suckade.
"Jag vill aldrig dit mer."

"Tyvärr." Han skrattade retfullt.
"Du får bara pommes nu. Ingen paj och inga grönsaker. bara pommes."


Flora satt kvar och hörde sitt hjärta slå hårdare. Hennes knän gjorde ont och hon rörde sig lite. Hon skulle behöva ta bort skyddet och hon visste inte hur hon skulle börja.
Hur skulle hon säga? Vågade hon ens?

"Du är så vacker Rhiannon. Ditt ärr, visar bara att du är en kämpe."Viskade han leendes. "Jag vet. Jag vet. Låt oss inte tänka på det just nu. Mat." Log han.

Aurora putade olyckligt med läppen. "Okej bara pommes på helger, när jag varit duktig?" Log hon stolt.

Allan märkte hennes rörelser. De irriterade honom lite. Men han sa inget utan fortsatte att arbeta.

Hon såg på honom och tårar rann ner. Hon var så utmattad att hon slöt ögonen och somnade i hans famn och andades tungt. Hon hade inte fått sova ut ordentligt på sjukhuset. Smärtan hade fått henne att vakna till varje gång.

"Okej Deal. Men då måste du äta något till. Inte bara det." Sa han och började att gå.
"Du kan få pommes idag igen. Om köket inte har åker vi tillbaka och köper. Du var så duktig idag."


"Mästare ska jag avlägsna skyddet?" Hon sa det i en halvklar ton och höll blicken på hans byxben.

Han märkte henne somna, och satte sig varsamt ned i sängen med henne fortfarande i famnen. "Ät ni, hon somnade."skickade han till sin bror.

Hon log stort. "Okej. Något till." Lovade hon. "Tack Theodore." Log hon.

Allan såg på henne. Med ett litet leende. "Bra ide. Men sitt på en handduk." Sa han. Hon var kanske inte så hemsk ändå. Hon hade nog lärt sig.