Förändrad värld Lupple & Medi

Hon såg på honom och följde efter, några steg bakom och klev sedan in i bilen. Hon spände fast sig och kände hjärtat slå allt för hårt. Livrädd för hans ilska.

"Det är ingen fara. Det är någon som kommer hem." Han smekte henne över håret.
"Vi ska hem nu." Han tog korgen och höll ut sin hand.
"Snälla."


"Så fort Aurora sett och förstått vad ett straff innebär. Ta gärna av bandaget och visa." Gerhard smekte henne över håret.
"Vi säger om en månad. Bara för att vara säkra....."

Allan såg på henne. "Har du inte lärt dig någonting? " frågade han barskt. "Du kanske ska ta efter den som kan lite mer." Sa han och greppade tag om hennes lår, hårt.

Aurora såg på den där saken och sken sedan upp. "Rhiannon?" Frågade hon och tog hans hand. "Vi skyndar oss." Log hon lyckligt. Hon kom tillbaka. Det var underbart.

Han nickade. "Absolut. Tänker visa allt." Sa han lugnt. "Men om jag ger henne mitt blod. Då kommer hon läka på en gång va? Såren är så djupa." Viskade han. "Låter klokt."Log han.

Hon såg på honom och böjde huvudet i en bugning.
"Jag tackar er för denna dag. Förlåt för det jag gjorde fel. Ni har all rätt att straffa mig som ni behagar."

Han började gå mot grindarna och såg på henne.

"Du kan ge henne ditt blod. Det kanske behöver lite mer men sen får du ge henne en värktablett om hon fortfarande har ont. Kanske bära henne den första timmen eller så. Fantomsmärta kan vara jobbigt."

Allan nickade sakta. "Jo tack Flora, jag är väl medveten om vad jag kan göra." Sa han irriterat och himlade med ögonen.

Aurora följde efter honom med sin korg i handen. Hon hade hittat några svampar och en hel del bär.

Han nickade. "Så jag skulle kunna behöva ge blod mer än 1 gång?" Undrade han för att förtydliga.

Hon såg upp med förkrossad blick skymtes bakom masken. Han var arg och hon såg på honom.
"Jag ska inte göra om mina misstag. Ska vänta på er och ska inte be om något korsord igen."


Han såg på henne.
"Skynda dig. Rhiannon behöver se oss nu..."


"Om det inte läker." Han såg på honom ochh helikoptern landade. Hon låg fastspänd och hon såg trött på honom.
"Vart är vi?"

Han nickade sakta. "Bra början." Muttrade han. "Något annat?" Undrade han kallt. Försökte finna ett lämpligt straff, något som skulle få henne att verkligen minnas.

Auora såg på honom, han verkade stressad. Hon blev genast nervös. "Ja Sir." Viskade hon och ökade sin fart. Huset började torna upp sig, snart så.

Rafael nickade. "Hemma."Viskade han och smekte hennes kind. "Vi är hemma."Log han.

"Jag ska inte göra om det." Sa hon och såg upp på honom. Hennes ögon gnistrade till och hon verkade livrädd.
"Jag är tacksam för vänligheten ni visade."

Theodore suckade.
"Säg Theo om du vill. Inget sirande snälla."

Hon märkte hur dörren öppnades och hon bars ut. På en bår bars hon in och upp till hennes rum.
"Så då lyfter du över henne." Han började spänna loss henne.

Allan släppte taget om hennes lår. "Tystnad nu." Befallde han och bilen började rulla.

"Just det. Förlåt Theodore." Viskade hon.

Rafael nickade sakta. "Tack för allt ni gjort." Log han innan han varsamt bar upp Rhiannon i famnen och la ned henne i sängen. Varsamt.

Hon nickade och såg på sitt lår. Små hål hade formats och blod rann ner längst hennes ben.

Han öppnade grinden och såg oroad ut.
"Ingen fara." Han log.

Så fort han lyfte upp henne skrek hon och vred huvudet. Det gjorde så ont och hon kände sig svag.
"Vi kan sätta in ett bloddropp. Hon har förlorat mycket blod under dessa dagar."

Han kände bloddoften men sa ingenting. Hon fick blöda. Jimmy tittade ut genom fönstret och kunde inte hindra sig från att vara lite glad. Han var förlåten.

Aurora var säker på att hon hörde ett skrik. Men vem skulle skrika? Nej hon hade nog bara inbillar sig. Hon skyndade efter Theodore. Dörren närmade sig. Snart.

Rafael nickade. "Gör det."uppmanade han för att sedan smeka hennes kind. "Snart är det över."lovade han ömt. Vart fan var hans bror? Han började linda upp hennes bandage.