Förändrad värld Lupple & Medi

"Det är ingen fara. Jag älskar se dig äta. Så gör mig stolt." Sa han och log ömt.
"Vill du ha något mer?"

"Gör så. Förlåt igen."

Hon såg på honom och lade en hand mot sitt lår. Nickade sedan och reste sig.
"Jag ska nog ner till källaren. Jag skulle vara där en vecka enligt honom..."

Allie log mot honom. "Såna här. Vill jag äta ofta." Erkände hon och tog en till pommes. Smakade på hamburgaren och sken upp. "Mmm." Log hon glatt.

Han nickade mot dem och försvann sedan iväg och ut.

Han såg på henne, hon var helt omöjlig. Han var så arg på henne. Hon tänkte rymma nu, när de hade en timme kvar. Och lämna honom till sitt straff? Och han som tänkte hjälpa henne. Han log. "Är nog klokt. Han gillar att man lyssnar." Sa han lugnt. Att han avskydde att de gick runt själva. Det tänkte han inte berätta.

"Bra att du gillar den." Han skrattade.
"Jag ser det."

Gerhard började fixa med Rhiannons medicin och svor för sig själv. Han gav henne mer smärtstillande trots att han inte fick. Men han kunde inte se stakaren lida.

Hon hajade till och såg på honom.
"Vi hade en timme. Jag glömde." Hon såg på honom och bugade sig.
"Förlåt för förut Jimmy. Det var mitt fel att du hamnade i straffrummet." Sa hon tyst.

Hon log stort och åt upp maten och flyttade sedan undan brickan. "Så klädaffär? Jag ska hitta något till dig." Log hon hoppfullt. Han hade sagt att hon skulle få göra det.

Rickard tog hans arm. "Inte mer. " varnande han tyst.

Jimmy såg på henne. "Så nu minns du." Sa han kort och stirrade upp i taket. Skakade lite på huvudet. "Låt oss inte prata om det." Bad han. Hans blåmärken gjorde fortfarande oerhört ont. Även bitsåren. " han vill ha saker på ett visst sätt. Och allt beror på hans humör. " började han förklara. "som idag. Då är han glad...på dig." Viskade han och kände hur det högg i hjärtat. "Då vill han att du ska vara tyst och tacka och sådär. Men om han har haft en dålig dag på jobbet. Då kan han uppskatta att man gråter eller så. Men det är alltid svårt att avgöra." Sa han ärligt. "Så är du osäker. Var tyst." Rådde han henne.

"Det skulle vara fint." Han log och smekte hennes hand.
"Ska vi hitta någon ring till dig?" Viskade han och nickade.

Gerhard nickade och såg Rhiannon sova tungt hon hade ett fridfullt ansikte.
"Hon kommer sova tills morgonen kommer. Då är Allan tillbaka." Sa han tyst.

Hon nickade och såg på honom. Torkade bort blod från låret och såg på honom.
"Det ska jag." Hon såg sedan ner och drog handen genom håret.
"Jag hörde skrik." Viskade hon.

Hon såg på honom. "en ring?" Undrade hon osäkert. Tittade på sina händer. Hon kunde inte minnas exakt hur det var med en ring. Vad det betydde.

"Låt oss ha fått henne härifrån då. "Sa han osäkert. "Jag tror han kommer titta förbi." Sa han ärligt.

Han såg på henne. Nog hade han också hört skriken. Men han hade också hört vissa ord. "Bry dig inte om det. Vår mästare hatar att bli frågad om jobb och sånt. Han kanske pratar med dig om det. Men han vill inte ha svar. " Sa han ärligt. Han var rätt säker på att den som skrikit blivit brännmärkt. Precis som han. Han la handen försiktigt över revbenen, han mindes smärtan.

Theodore nickade och smekte hennes högra hand.
"Här. Skulle vara vackert på dig." Sa han ömt och log.
"Ät upp så du orkar gå mer." Sa han mjukt.

"Det ska bli." Sa han och fortsatte linda om hennes ben och såg oroad ut.

Flora nickade bara och satte sig på sängen först och såg ner i knät.
"Jag är rädd." Viskade hon och skakade på huvudet.
"Har aldrig kännt en sådan här skräck förut." Hon såg ner.
"Vad mer måste jag veta?"

Hon studerade den högra handen. "Mm." Viskade hon och åt de sista pommesen. "Klar." Log hon.

"Jag ska prata med de vi skickade ut. De är tillbaka " sa han och lämnade rummet.

Han såg på henne. "Lär dig att kontrollera det. Både i kroppen och huvudet. Han blir upprörd om han uppfattar att du är rädd. " Sa han ärligt. Vad mer? Han försökte komma på. Men han kunde inte , allt var på så mycket rutin. Han svalde hårt. Det var helt tomt. "Sen tror jag vi kommer ha olika saker att förhålla oss till. Härma inte mig. Han kanske uppfattar det negativt." Sa han tvekande.

"Då tar jag undan brickan." Sa han och reste sig tog brickan och ställde bort den. Sedan hämtade han henne och log.
"Så då går vi Aurora."

"Vi hittade hennes familj." En man med brunt hår bugade sig för Rickard.
"Vi har kommit fram till en mycket intressant sak."

"Inte här,a dig. Okej." Hon såg sedan mot sina ben och såg sedan på honom.
"Du är för snäll." Viskade hon tyst.

Hon reste sig upp, tog hans hand och följde med honom ut och bort.

Rickard nickade sakta. "Berätta." Sa han allvarligt.

Jimmy såg på henne. "Jag måste tänka. Har säkert glömt något." Viskade han och började tyst rabbla olika saker för sig själv. "När han ber dig välja något så måste du välja något han tycker om." Förklarade han.