Förändrad värld Lupple & Medi

"Bra, jag kommer snart. Vill du ha en cola?" Frågade hon mjukt och såg på Aurora.
"Slappna av, du ska känna dig vacker sen."

Flora såg på honom och drog ett självande andetag och nickade. Kunde känna kedjan och såg på honom.
"Tack mästare."" Sa hon och såg sig om.
"Det är varmt och skönt."

Aurora såg på henne, sedan på Theodore med en frågande blick, hon visste inte om hon fick.


Han log. "Bra." Sa han leendes. Lekte lite med hennes hår. "Jag förstår att allt kan kännas lite ovanligt. Men jag vill bara ditt bästa." Log han.

"En cola går bra." Sa Theodore och kvinnan försvann.
"Du behöver inte be om min tillåtelse nu." Han log och tog hennes hand.
"De blev väldigt fina. Men du är vackrare."

Hon vände sig så hon låg mot honom och visade kedjan.
"Den är kall. Måste jag ha den även här?"

Aurora nickade lite skamset. "Förlåt för att jag generade dig " viskade hon och såg ned i golvet med skamsen blick. "Tack" tvingade hon fram. Hon kände genast att hon borde ta bort förlängningen men hon visste inte hur. Det satt så hårt.

Allan såg på henne. "Jag tycker det är fint." Svarade han bara. För att sedan kyssa hennes hals och ned mot hennes ben.

"Du är inte till besvär. Du är bara ny." Han höll hennes hand och smekte hennes handrygg.
"Säg mig Aurora. Inte ljuga. Gillade du inte dina naglar? Ärlighet varar längst." Sa han mjukt.


Hennes hals var täkt av halsbandet men hon kände hans läppar mot sin kropp och hon slog nästan ihop benen. Hon kände hur mycket hon blödde och bet ihop käkarna. Hon hade alltid blödit mycket, det var aldrig bra.

Aurora höll sin hand slappt i hans, försökte att inte börja gråta. Sen kom den där jättesvåra frågan. Hon svalde hårt och försökte få läpparna att röra sig. " Jo, men eftersom jag generade dig så borde jag inte ha så fina." Viskade hon. "Jag borde inte vilja förändra mig." Fortsatte hon sedan, lite förvirrat.

Han kände att hon spände sig men greppade tag om hennes lår och höll dem stilla. Kanske skulle hon få blåmärken imorgon men just nu brydde han sig ej utan studerade bara hennes flöde och tog för sig av henne.

Theodore såg sorgsen ut och höll hennes händer.
"Aurora det är okej. Du behöver inte ha pedikyr om du inte vill det. Och du är så mycket vackrare än dina naglar. De framhäver din skönhet." Han såg henne djupt in i ögonen.
"Ska vi ta bort dem?" Han smekte hennes nagel med tummen.

Hon hajade till och kved så tyst hon kunde. Sedan kände hon hans tunga och flämtade till. Det kändes som ren tortyr och hon knep ihop ögonen.

Hon försökte möta hans blick, försökte lyssna. Försökte anpassa sig. "Jag..."Viskade hon och fuktade sina läppar. "Skulle...önska att ha kvar dem." Andades hon oroligt. Hjärtat bankade fort och hårt i hennes bröst och hon förväntade sig att blixten skulle slå ned för det hon sagt. Men ingenting hände.


Efter många långa minuter drog han sig bort. Stängde igen hennes lår och såg hennes ihopknipna ögon. "Jag vill inte att du blundar. Dölj inte dina vackra ögon." Sa han allvarligt.

Han tog hennes ansikte mellan sina och såg in i hennes ögon.
"Aurora mår du bra?"
kvinnan kom tillbaka och räckte henne läsken. Såg sedan orolig ut.
"Mår du bra fröken?"

Hon kände hurr han slutade och öppnade sakta ögonen.
"Var det till er belåtenhet?"

Aurora satt helt stilla och väntade, och väntade. I nästan fem minuter väntade hon innan hon skrattade till. Det var ett kvävt skratt, men kort därefter blev hon orolig. Vad var sant? "Ja tack." Viskade hon och tog emot burken och öppnade den med ett knäpp. Hennes världsbild höll på att rasa men det kunde hon ju inte berätta.

"Mycket." Log han och torkade sig runt munnen med hennes klänningsfåll. "Vi kommer ha så roligt varje månad." Log han och smekte hennes kind. "Seså, gör rent dig." Sa han och knäppte loss hennes halsband.