In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon nickade och klamrade sig fast vid hans sida. Hon log av solen och drog sig mot honom.
Pul hade tagit sig till vagnen och satt med Alice vid sin sida. Han lät henne lukta på en blomma som skulle hålla henne sovande och han såg mot vägen. Skulle de komma snart?

Ivy hade sett fram emot att Pul och Alice kommit dit. Men de saknade fortfarande Ivan och Isabelle.
Det dröjde inte länge först de också visade sig och sökte sig in i vagnen som skulle ta de därifrån.
"Pul, så bra. Du har Alice. Ni ska båda få en belöning för er hjälp med flykten. Jag är tacksam.", sa Ivan och pustade ut. Han hade sprungit så fort.

Pul såg på honom och log svagt.
"Åh det var så lite. Det var mer än ett nöje att bränna ner staden." Han såg på Ivy.
"Hon kommer att sova så lungt och djupt så vi hinner dig." Han såg sen mot Ivan.
"Hur är det?"

"Det är många som lider efter branden, Pul. Jag ville inte att någon skulle komma till skada, inte efter vad jag har gjort för skada redan." Han pausade och vinkade till sig Ivy att komma ner till dem inne i vagnen. "Använd klockan för att komma iväg. det finns ett hus, en villa, vi ska till. Den är lämnad till mig. Vi kommer inte att bli hittade för att vi kommer till ett annat land. Långt bort härifrån. Seså, fram med klockan, vi måste skynda oss att komma härifrån.", sa Ivan.

Pul plockade fram klockan och räckde den till Ivan.
"Jag hittade den hos Alice. Så jag tror du håller in knappen och tänker på huset du ska till."
Han log och såg mot Alice
"Ska du höra henne till en tjänare?" Viskade han och smekte hennes kind.

Ivan tog emot klockan och betraktade dess fina detaljer. Den såg vacker ut. Han hörde Puls instruktioner och nickade igen. Innan han tryckte på knappen log han mot Isabelle igen. Äntligen skulle de kunna vara fria. Tillsammans.
Han tänkte på huset och tryckte ner knappen för att uppleva samma sug som uppkommit då klockan använts. När det slutade stod de parkerade utanför en vacker stor villa i vitt med balkong och utsikt över vatten och ängar. Det var en lång bit till närmsta granne.
"Vi är framme.", pustade Ivan ut lättat och klev ur vagnen för att hjälpa Isabelle ut sedan. "Pul, ta med dig Alice. Hon är min gäst för tillfället. Det är hennes blod jag vill ha. Sedan får vi se vad vi gör med henne." Han började gå mot villan.

Pul kände suget och såg sedan ut. När han bar ut Alice nickade han och to in henne.
"Ska jag hålla henne lugn eller vill du ha henne lite bossig?" Ha såg på Ivan och log snett.

"Gör vad du vill med henne, Pul. Låt oss först bli hemmastadda här. Se till att Alice får ett eget rum."
Ivan tog Isabelles hand och ledde henne fram till huset för att låsa upp dörren med en nyckel som hängde framme åt dem. Inne i hallen stannade Ivan för att se sig om. Till vänster om de hade de trapporna till övervåningen, mittemot kunde en skymta början av det enorma köket, i koppling till vardagsrummet som sträckte sig långt och brett. Ivan tog några steg in för att skymta dörrarna till de andra rummen. Kontor, gästrum. Förråd och badrum. "Här ska vi bo ett tag, Isabelle. Jag hoppas att du ska trivas.", sa han med ett leende och klev in för att ta sig något att dricka från köket.

Pul nickade och lade henne i en av sängarna. Han låste sedan efter sig och gick ner.
Isabelle såg på honom och tog hans hand.
"Jag trivs vart som hels bara du är med mig." Viskade hon.

"Pul! Ivy! Kom hit, jag vill tala med er.", ropade Ivan åt de för att upptäcka en sur Ivy komma in i huset. Hon verkade alltid ha något att vara sur över, något som bekymrade henne eller inte stämde med hennes idéer och synsätt. Ivy borstade bort damm från sina kläder och klev in i huset för att parkera sig i vardagsrummet där hon hade tillräckligt långt avstånd från Ivan om han skulle försöka med något.
"Ja, Ivan.", svarade Ivy och såg mot honom. Skulle han göra de illa? Han verkade så allvarlig. Men det förstås, det var han ju oftast. Hon ögnade Isabelle som ändå verkade nöjd med tillvaron. Hon älskade Ivan, det syntes. Det lugnade henne lite. Kanske hade han hjärta att inte skada dem inför henne. "Pul, kom, Ivan vill tala med oss."