Skriva av sig-tråden

Har precis lärt mig att göra havregrynsgröt.
Ja, det är ju bara 3 ingredienser så det är ju inte så svårt men ändå.
Jag var faktiskt ganska skeptisk till att göra det i Micron, men det blev faktiskt gott.

Jag uppskattar verkligen julen och ser fram emot den. Men så här under vintersolståndet, liksom alla andra dagar, finns det en del av mig som drömmer om våren.

Jag faller in i någon slags glömskans dvala under vinterhalvåret, där jag inte riktigt minns känslan av asfalt genom tunna skor, solen som bränner mot kinderna och en bris av blomster och liv, mer än lite vagt. Kanske är det barmhärtigt. Jag minns inte riktigt hur livet kan kännas och klarar mig väl helt okej under vintern. Åtminstone de senaste vintrarna.

Men när väl solen kommer fram, när väl grönskan slår ut, första gången jag går ut utan jacka, den första ljumma vårkvällen - först då minns jag hur det är att känna sig riktigt, innerligt, smärtsamt levande. Det får mig att vilja springa som barn gör, att fästa varje vy på papper och aldrig mera tänka på dagar som blir kortare eller ett liv som pågår på halvfart.

Varför lyckas jag aldrig göra vad jag vill?

Jag vill lägga mig tidigt, lyckas jag med det? Nope
Jag vill försöka pausa eller åtminstone ha mindre tid med mugglis och skärm, lyckas jag med det? Nope
Jag vill hålla kvar mina vänner och låta bli att försöka stöta bort dem på ett eller annat sätt, lyckas jag med det? Nope

Varför misslyckas jag med så mycket? Varför bryr jag mig så mycket om vad folk säger till mig? Och varför blir jag så trött på allt jag gör?

Jag känner inte heller att jag har kommit i någon julstämning i år... December har gått så fort, jag har bara mått skit över att jag inte hunnit göra någonting och imorgon är det julafton, kommer i te få fira med mormor, morfar, mina mostrar eller någon som vanligt...
Jag vill bara lägga mig och sova fram tills julen är över och jag slipper detta... Jag vill bara sova tills corona är över... Jag vill sova tills jag slipper skolan... Jag vill sova tills jag slipper allt och mår bättre...

aahhhhh jag är så förbannad!!

vi har lovat att passa hästarna då vår stallägare och hennes man, dumma som de är, åker till fjällen under en pandemi när mannen dessutom är i riskgrupp
hur som helst, som om det inte redan var nog, lägger de ansvaret att ge hästarna det tidiga morgonhöet och det sena kvällshöet på deras granne, en 80årig kvinna.
nu, på julaftons morgon, ringer och säger att den äldre kvinnan fucking trillade med cykeln och bröt lårbenshalsen när hon skulle ge hästarna mat imorse. för i HELVETE alltså jag är så jäääääävla förbannad så nu ska VI ge hästarna hö klockan sex på morgonen och klockan tio på kvällen. vi. vill. inte. åka. till. stallet. då. för. det. var. inte. det. som. var. sagt.

låter som världens i-landsproblem MEN alltså jag blir SÅÅÅÅ förbannad för DE KOMMER INTE ENS HEM FRÅN FJÄLLEN. OCH NU ÄR DET NYA JÄVLA RESTRIKTIONER OCKSÅ.
vi ska flytta vår häst på söndag men alltså ughhhhh jag bara blääääääääääääää

tack för mig

Ångesten sitter över bröstet som en jävla tung sten. Försöker att inte ge mig in i den men fuck, det är så svårt att kämpa emot den.

Alltså jag förstod ju att det skulle bli såhär i och med att jag har ny användare och inte är särskilt aktiv längre. Men ändå liiiiiiite vemodigt att tänka tillbaka på tiden när jag loggade in på mugglis och blev helt överrumplad en lång lista med skickade julklappar. Det går ingen nöd på mig och jag tigger inte klappar (tror de kommer till bättre nytta för någon annan ärligt talat ♥), det är väl mest en saknad efter den tiden

Jag visste aldrig vad jag ville. Bara vad jag inte ville. Jag ville inte vara kvar här. Jag ville inte misslyckas. Ville inte vara ensam.

Men nu vet jag:
Jag vet var jag vill leva och bo. Med vem jag vill leva. Och hur. Vad jag vill försöka med. Det är så mycket jag vet, jag vill... Så mycket jag håller på att bli. Jag växer ur det här.

Sweet, sweet plans..

Jag önskar att det fanns ett sätt för mig att veta vad det är för raser i min katt Nepflite.
Den enda ras som jag vet finns i honom är Norsk skogskat

Hans pappa är renrasig norsk skogskatt och hans mamma visste inte uppfödaren vad det var för raser i, förutom att det var lite skogskatt i henne.

Pappa tror dock att det finns Bengal i honom, eftersom han känner igen Bengalens temperament i min katt.
Men han vet inte säkert.
Och jag önskar att det fanns ett sätt att ta reda på exakt vilka raser det finns i min älskade Nepflite.

Det roliga är att Nepflite är båda lång och korthårig.
Det vill säga, han har kort, men väldigt mjuk päls på större delen av kroppen, men magen och rumpan har längre päls.

Min katt Nepflite är katten på min profilbild.

Varför blir jag såhär?!
Och varför går jag direkt till skriva av sig tråden och skriver här hela tiden... 99% vill inte läsa om all min skit så varför lägger jag ner så mycket tid på att skriva här?! Det är bara onödigt egentligen...