Förändrad värld Lupple & Medi

Han gick fram och placerade bitskenan i hennes mun och såg på honom. Han skulle behöva hålla i hennes haka sedan så hon inte for runt. Sedan tog han tärningen och kände hur alla såg på.
Han kunde inte tro det och han såg på Allan.
"100 sir." Han gick mot Rhiannons huvud och placerade sina händer på hennes haka så hon skulle vara stilla.

Allan försökte se oberörd ut men om man var vaksam, som Rafael var såg han en viss njutning i hans blick. Han förstod att Allan skulle ge sitt allt. Rafael harklade sig lite. "Sir, skulle jag kunna få göra det? Tänker att det lär henne en större läxa. "Sa han kallt. Gick fram mot henne och la undan hennes hår så det inte skulle fastna på något sätt. "Hon tycker om mig, och vad är det man säger? Den man gillar kan såra en mest." Sa han oberört och Allan såg fundersam ut. "Gerhard, ge mig svaret. Du är en opartisk i detta." Sa Allan strängt.

Hon skakade nu, Hon låg där bara iförd underkläder och skakade av trötthet, sorg och smärta. Hon kunde höra ett mumlande och hon försökte blinka bort tårarna. Hon kunde inte röra sig alls och hon försökte spotta ut de hon hade i munnen men Gerhard tryckte ihop hennes käkar.

"Jag skulle rekomendera att hennes ägare utdelar en del av straffet. Men märker jag att hon måste kräkas måste vi släppa loss henne. Att kvävas på det kan betyda död"

Allan såg oerhört missnöjd ut om man valde att fokusera på honom. De flesta åt upp Rhiannon med sina blickar. " Självfallet, dö ska hon inte göra." Sa han allvarligt. Vände sig sedan mot Rafael, "Jag vill gärna se den store, okända domaren i arbete. " Log han girigt. Rafael log smickrat. "Du får börja, hälften var." Sa han och samma stund han sagt det sista ordet så ljöd första pisksnärten.

"Hon kanske kan ligga med huvudet neråt på andra hälften? För jag ser ett nackstöd där ansiktet är fritt." Gerhard nicckade åt sidan.
Hon hade nästan svimmat när hon kände den första snärten. Det brann som eld och hon spände sig men fastspänningen förhindrade att hon skulle röra sig. Hon kunde inte skrika och hon kände hur tårarna rann ner.

Rafael nickade. "Självklart. Vi måste fördela straffet ordentligt. Poängen är ju att inte ska kunna gå." Sa han allvarsamt mot Gerhard, medan han egentligen tänkte att hon skulle kunna dö med så mycket smärta på bara en del av benen. De behövde fördela det för hennes överlevnad.

Minuterna kröp fram, slag efter slag ven och vid det tionde slaget hade blodvite uppstått. Vampyrerna som iakttog hade kommit närmare. När Allan nådde det 25 slaget var såren mycket blödande och såg riktigt hemska ut. Han släppte piskan till golvet och andades upphetsat. Rafael hade lidit vid varje snärt. Hennes reaktioner var fruktansvärda.

Det kändes som en evighet. Snärt efter snärt. Det tog aldrig slut. Smärtan växte och värmen från blodet rann ner längst hennes ben.
Hon hade märkt att on kissat på sig men hon var för trött, hade för ont att reagera. Hennes andetag var kvävda och hon hade en dimmig blick

Rafael såg hennes plågade ansikte, hennes fördärvade kropp och gick fram och lossade hennes spännen ett efter ett. Bar upp henne i famnen och gav henne en lätt smekning med sin kind mot hennes. Innan han vände runt henne och spände fast henne ännu en gång. Han greppade en annan piska, som skulle låta likadant men inte vara lika smärtsam. Han flexade handleden och fokuserade. Han skulle slå så hon blödde men med minsta möjliga smärta.

Hon kände att det var över och en stark famn lyfte upp henne. Smekningen innan hon återigen kände att hon spändes fast. Bitskenan hade försvunnit men hon hade ingen ork att skrika längre. Hon hade kräkts några gånger och hon låg och ryckte då och då.

Han lät det första slaget slå ned. Och lät dem sedan regna. Det smattrade av dem och hon blödde. Men han hoppades att smärtan skulle vara mindre. Det var hans avsikt. Han lät det sista slaget falla över hennes rumpa vilket var till Allans stora lycka. Han släppte piskan till golvet. Såg på hans flicka, blodig och nedbruten. Hon hade kissat på sig, spytt och gråtit sig hes. Han hatade det. Tanken på att hon skulle komma att älska honom förstod han var en omöjlighet nu.

"Sista steget. Vart vill du ha ditt familjevapen?" Frågade Allan. Rafael smekte henne varsamt över ryggen och flyttade undan hennes svettiga och nedspydda hår. Det var alldeles rufsigt. Han lossade ringen från sitt finger och gav det till Allan. "Vänstra höften." Sa han enkelt. Tittade inte på proceduren Allan gjorde utan bara på henne. Han kom snart fram med en lång järnpinne. Med ringen fäst i toppen och skålhet. Med ett leende lekande på läpparna så pressade Allan ringen på vänstra höft.

Rafael kunde känna den brända huden sticka i näsan, och det illröda märket som formades. Tio hela sekunder höll han innan han drog bort pinnen. Lossade ringen och gav tillbaka den. Rafael drog på sig ringen och började sedan släppa loss henne. "Hon läks hemma. När er andra ägodel fått bevittna det hela. Om den ena har tankar så har den andra det också. "Avgjorde Allan innan han lämnade rummet. Rafael ryckte av sig sin tröja. Tvingade på henne den och lyfte upp henne i famnen. "Det är över nu." Viskade han i hennes öra innan han lämnade rummet med henne tryckt tätt intill sig.

Gerhard och hans kollega skyndade efter. "Låt oss." Började dem och Rafael skakade bara på huvudet. "När jag har gjort henne anständig." Viskade han och skyndade in till hennes rum. Och in i duschen. Han fick av henne alla kläder och satte sig ned med henne i knäet och började att tvätta av henne. Hans tårar rann ned och blandade sig med hennes blod som rann ned i avloppet. Dörrarna slogs upp och där stod de förbaskade läkarna. "Vi måste lägga om hennes sår. " började de. "Jag kan lägga om dem. Jag har vårdat tillräckligt många torterade." Viskade han men de envisades med att stå kvar och Rafael valde att ignorera dem och bara fortsätta att skölja av henne med ljummet härligt vatten som bara skulle lindra det hela.