Förändrad värld Lupple & Medi

Hon lyssnade på samtalet och ryste. Det var så kallt att hon ville lägga armarna om sin nakna överkropp.
När han väl tilltalade henne såg hon på honom.
"Rafael La Cour..." Sa hon tydligt och bet sig i läppen.

Han nickade sakta. "Du har gjort dig skyldig till rymning, ordervägran och näsvishet. Håller du med mig?" Frågade han henne allvarligt.

Rafael rös av obehag i kroppen, det skulle inte vara trevliga straff. Man skulle kunna tro att andra saker, såsom misshandel skulle straffas högre. Men de hade sen länge bestämt att slå hårt redan från början, ordervägran är ett symptom på något mer. Då ska man hindra tankarna från att komma hos slavarna. Speciellt för att sätta ett exempel för andra.

"Ja sir. Jag håller med." Hon kände kylan om sig från alla vampyrer och kände hur hon vacklade till. Hon var så trött att hon svimmade nästan. Armen blödde fortfarane.
Men trots detta sa hon inget utan sänkte huvudet.

"Hon har erkänt, ni vet vad lagen säger. Piskning, brännmärkning och ett valfritt straff av ägaren." Förkunnade han, nästan högtidligt innan han tog hennes arm och drog med henne mot en vägg. Han gjorde en komplicerad kod och väggen öppnade sig och där inne fanns en kammare med alla möjliga verktyg. Han knuffade in henne, kanske lite för hårt. Men om hon föll var det inte hans problem.

Rafael följde tyst efter, så som lagen sa. Vad skulle han välja?

Hon kved till eftersom hann drog i hennes redan skadade arm. Tyst såg hon mot väggen. När hon såg vad som fanns därinne så kändes det som enn sten. Tårar rann nu på nytt och hon snubblade in. Föll ner på knä men tog sig upp och sänkte huvudet.

"Nå Herr La Cour?" Frågade han otåligt när alls hade samlats. Tankarna snurrade så fort. Han visste verkligen inte. Han var besviken på henne och oerhört skansen över hennes agerande men han ville inte plåga henne. "Jag vill bita henne." Sa han tillslut. Allan gav en enkel nick och Rafael var framme hos henne. La armarna om hennes midja och högg ned i hennes hals. Om han gjorde henne för svag kanske hon skulle tappa medvetandet, han kunde ju drömma.

Hon vände sig om och såg på Rafael. Kände sedan hans armar om sig och bettet. Det gjorde så ont men hon hann inte skrika och röra sig kunde hon inte heller. Hans doft var söt i hennes näsa och hon slöt sakta ögonen.

Han kände hennes kropp bli lite svagare, tyngre och han drog sig bort. Läkte varsamt hennes sår. Kanske skulle hans blod hjälpa henne genom smärtan? Allan gav honom en ogillande blick. "Vi vill inte att hon förblöder" Sa han kort innan han drog med henne till en bänk. La upp henne. Ovarsamt och spände fast henne. När han spände fast hennes ben ryckte han sönder resten av hennes kläder så hon var helt bar.

Rafael avskydde det. Han ville springa fram och befria henne, men han visste att han inte hade någon chans. Allan valde ut en piska med väldigt beräknade rörelser. Vinkade Rafael närmare och ställde sig sedan i rätt position.

Så hon skulle dö nu? Hon blev allt tröttare och det kändes så... skönt. Men hon rycktes från och slets med till en bänk. Hårt spändes hon fast och hon kved sakta. Men fortfarande sa hon inget, hade ingen tillåtelse.

"Sir innan ni börjar." Gerhard harklade sig och tog fram en bettskena.
"Vi vill inte att hon sväljer sin tunga. Så kan vi sätta in den?"

Allan hade höjt piskan men suckade irriterat när han blev avbruten. Han tittade på Gerhard. "Nåväl. Slå min tärning också." Bad han allvarligt.