Förändrad värld Lupple & Medi

Hon sneglade på honom och såg snabbt ner. Ville inte visa sina tårfylda ögon.
"Rafael La Cour, min ägare och mästare." Viskade hon och såg sedan förkrossad ut. Bli en vampyr? Hon skakade på huvudet och skylade sig.
"Jag kan aldrig förlåta hur jag bettedde mig. Jag förtjänar inte något förlåtande. Jag tänkte på att inte vara den sjuka dockan. " Hon hörde hur hissen plingade till och hon höjde blicken.

Han stirrade på henne. "Svara när du blir tilltalad." Sa han bara innan hissdörrarna öppnades och de sex vampyrerna stod på rad för att visa vägen till kontoret. Han la armen vid hennes ryggslut och tvingade fram henne till kontoret där Allan satt med en allvarlig blick och stirrade på henne.

"Ja mästare." Sa hon och började att gå frammåt. Hon såg ner på sina fötter. Hur kunde hon ens gå när hon skakade så här mycket? Hon var blöt av regnet och hon kände blickarna på sig.

"Så Rhiannon." Sa han torrt, ogillande. "Rymningsförsök, ordervägran- när du får en sådan enkel fråga ska du bara svara. Eller tror du dig vara bättre än de andra?" Undrade han irriterat och reste sig upp. La armarna bakom ryggen och gick långsamt runt henne.

Hon kände hur Rafael hade flyttat sig och hon föll nästan ner på knäna. Hon var så svag och trött men höll sig uppe av ren viljestyrka.
"Nej, det tror jag inte." Sa hon och försökte höja huvudet. hon svalde flera gånger och tappade fotfästet men fångade upp sig lika fort.

"Sträck på dig. Händerna bakom ryggen." Röt han plötsligt och fick fram en stor pekpinne och petade henne i ryggen för att visa att hon skulle sträcka på sig. "Och alla dina frågor. " Sa han irriterat. Man kunde se en pappershög ligga utspridd på hans kontorsbord. Han hade läst på.

Snabbt lade hon händerna på ryggen och sträckte på sig. Såg mot kontorsbordet med en sorgsen blick. Hur hade han fått reda på detta? Hade Rafael talat om allt?
Hon hade varit hos klniken sedan hon var 6. Klart hon var nyfiken. Varför skulle hon inte vara det?
Sorgset såg hon mot fönstret och svalde hårt. Gjorde allt för att inte börja gråta.

Gerhard stod i ena ändan av rummet med Rickard. Stakarn var så trött, så rädd att hon knappt kunde stå. Han hade hört hennes desperata röst och han såg mot sin kollega. Detta var inte alls bra. Intee visste han att hon plågades så med tankarna om hennes sjukdom.

Han stannade framför henne. Mötte hennes blick med sin kalla. " Är du medveten om att när din ägare får tala i ditt ställe, när frågorna är riktat till enbart dig från en äldre vampyr. Att även han tar en del av din skuld då? Ska även din ägare straffas?" Frågade han strävt.

Rickard höll händerna knutna framför magen och såg det hela. Detta skulle bli ett spektakel. Och han ville inte se, inte alls.

Hon vågade inte vrida på huvudet för att se på Rafael. Hon svalde istället hårt.
"Nej sir. Det är endast jag som ska straffas." Hon försökte säga det högt men gråten, rädslan och smärtan i hennes röst kunde höras.
Hon blinkade bort tårar och bet sig i läppen.

Han såg på henne. Han märkte hennes rädsla, men brydde sig inte. Han ställde sig framför Rafael. "Bär du ansvaret för hennes överträdelser idag?" Frågade han och Rafael svalde, omärkligt. "Nej sir. Hon ensam bär skulden." Svarade han ick försökte hålla rösten stadig. Allan nickade sakta. "Lägger du över ansvaret för bestraffningen på mig för dagen?" Frågade han vidare. Rafael nickade sakta. "Ja." Sa Rafael och bugade sig lätt. Allan skrockade lätt. "Med ditt yrke. Intressant." Sa han enkelt innan han vände sig mot flickan igen. "Namn?" Frågade han barskt och såg på hennes leriga ben och klickade ilsket med tungan.