Förändrad värld Lupple & Medi

"Rönken gör inte det minsta ont. Det låter bara högt och man måste ligga stilla. Men vem kan ligga stilla så länge?" Gerhard log mjukt.
"Så det är bara för hennes skull. Slippa koncentrera sig på att vara stilla."

Hon hade nått murens vägg och såg sig om. Hon kunde inte ta sig till huvudingången. Där skulle hon bli sedd. Hon skulle bli sedd härifrån av han som styrde allt. Hon ryste av tanken och vände sig snabbt om och började att leta längst marken efter en öppning.
Men tankarna gick tillbaka till ägaren och hon vände blicken mot den högsta våningen.

Han log. "Okej. Vad bra." Sa han och kände sig genast mindre orolig. Mycket mindre orolig. Han tänkte ställa en till fråga när ett fruktansvärt larm började att tjuta. "Vad fan?" Började han men Gerhards kollega såg storögt omkring sig. "Kolla rummet." Sa han snabbt innan han skyndade sig ut på gården.

Där såg han Rhiannon försöka ta sig ut och Allan hoppa rakt ned från sin balkong, ryckte tag i hennes kläder, vid nacken och drog henne intill sig. "Namn?" Röt han högt och ilsket.

Han reste sig snabbt och nickade.
"Ursäkta." Han sprang till rummet men när han såg att hon var borta så svor han. Sprang sedan mot ytterdörren och sökte efter henne.

Hon hann inte reagera och hon försökte rycka sig loss. Tårarna rann ner.
"Rhiannon." Snyftade hon. Hon hade aldrig sett honom så arg. Aldrig varit från kontoret. Det var alltid där man mötte honom. Hans kalla ögon som studerade en.
"Jag..." hon hostade och tog sig om kragen.

"Din ägares. Du är oviktig. "Fortsatte han med sin ilskna stämma.

Rafael såg på all personal som verkade vara i högsta beredskap. Han hörde Rhiannons ord, väldigt lågt på grund av allt tumult. Han smällde upp närmsta dörr och såg Allan stå där, med henne på gården. Hon hade försökt rymt. Skammen var obeskrivlig, detta var oerhört dåligt för hans namn.

Hon grät och vred sig av smärta.
"Jag kommer ändå att DÖ AV CANCER!" Det sista skrek hon ut i ren smärta och lyckadesdra sig ur sin tröja. Regnet hade nu börjat falla och hon lade armarna om sin nakna överkropp och grät.
"Han kommer kasta mig åt sidan. Han säger det inte men jag ser det." Hon vände bort ansiktet.

Tröjan revs isär, hennes skrik ilade inom honom och hennes tårar brände. Det var minst tjugo manliga vampyrer där, runt henne som om hon vore en hel arme. Det var förnedrande för dem båda. Han tog sig fram och lindade sin jacka om henne. "Hon är min." Sa han enkelt och Allan fnyste. "Låt henne frysa." Sa han argt och gjorde en ansats att rycka av henne jackan. "Hon är enbart för min beskådning." Sa Rafael kallt och Allan vände på klacken, gjorde ett tecken för att de skulle följa honom.

"Du har vanärat mitt namn."Väste han i hennes öra och tog henne i armen och drog med henne efter Allan.

Hon hade fallit ner på den nu leriga marken och utmattad hade sänkt huvudet. Hon hörde inte vad någon sa innan hon kände hur hon drogs upp. Väsningen som fick henne att ryckas tillbaka och hon börjades fösas frammåt.
"Döda mig då." Viskade hon och såg på honom.
"Innan cancern gör det. Om det är så illa som jag VET att det är.så vill jag inte plågas."

Hennes ord var plågsamma att höra. Och han kunde inte svara, han kunde inte dra in henne i sin famn som han ville göra. Dörr efter dörr öppnades och de var inte själva, det var minst sex stycken till. " Du förstår väl att det som kommer ske nu har du själv orsakat? "Sa han upprört och gick igenom hissdörren. Allan hade tagit en egen hiss och de två, han och Rhiannon var själva.

"Så jävla dumt, försöka rymma. Jag försöker hjälpa dig. Bota dig, undvika att plåga dig. Men nu?" Sa han och släppte taget om hennes arm och stirrade tomt in i väggen. Han kände sig sårad. Så sårad.

Hon såg inte vart de gick, bara ner på sina fötter som var leriga och täkta av gulnande löv.
"Ja mästare. Jag kommer att straffas." Hennes röst var låg, tårfylld och hon ångrade sig över att sårat honom. Men hon kände innerst inne hur sjuk hon var. Honn skulle inte bli botad.

"Jag är för sjuk. Du vet inte hur det är. " Hon såg ner och rörde inte armen han höll i. Det gjorde för ont och hon kunde känna hur något rann ner för hennes arm.
Hon stod där med naken överkropp och vägrade röra sig.

Han hade god lust att ge henne en örfil för de där orden men hindrade sig. "Vad är mitt namn?" Frågade han barskt. "Säg det." Manade han sedan. Hon skulle ju bara få frågan om och om igen tills hon svarade rätt. "Jag övervägde att förvandla dig om du inte kunde bli botad- det är inte att kasta dig åt sidan. Det är och rädda dig. Ge dig ett liv." Sa han upprört. Han kände bloddoften och såg på sin hand och sedan hennes arm, han hade skadat henne. "Och bara våga visa upp dig sådär. "Fortsatte han irriterat och gestikulerade mot hennes nakna överkropp.