In the dark PRS Vidomina & Medi

Mira satte sig på den andra hästen och såg på honom.
"Det är annars inte så långt att gå. Det tar fem minuter att gå."


Vakten suckade.
"Nej men vi har nästan ingen vakt på slottet. Vi kan inte släppa ut er." Han log sorgset.
"Vi kommer med mat och vin till er. " Isabelle tog Ivans hand och log.
"Ingen fara. tack så mycket." Hon gick efter Ivan och suckade.
"Tror du att det var Pul?"

Leo satte sig upp på en av hästen de tagit med från stallet för att bege sig mot torget inne i staden. Han verkade orolig över vad de skulle möta. Han hade inte varit där tidigare, när kapten och Adela varit där. Det var tragiskt vad som hade hänt. Tyst bad han en bön att han kunde hjälpa om så hans hjälp behövdes.
"Du har rätt.", sa han och styrde hästen ut mot vägen som skulle leda de till staden.
"Men det går ännu snabbare det här.", flinade han och såg mot Mira. "Har palatset husrum åt alla inblandade i olyckan?"

Ivan såg upp när Isabelle kom in i rummet. "Nästan ingen vakt på slottet? Isabelle, det kan vara vår chans!", sa han mer uppjagat och reste sig upp från stolen. Han gick fram till henne och placerade varsin hand om hennes armar för att möta hennes blick. "Vi hämtar giftet sedan, när det lugnat sig utanför. Jag tror jag har en idé hur vi ska förgifta Alice igen. Pul och Ivy hjälper oss om vi kallar på dem."

Hon log och nickade.
"Ja vi har fixat husrum. Det var bara några hus som förstördes dock så det går snabbt att fixa. Men vi kan alltid stå till tjänst." Hon log och kysste honom.

"Kommer de låta dig gå ut?" Viskade hon och smekte hans kind.
"Ska jag inte gå så kan du vara här? Jag är trots allt en oskyldig människa." Hon kysste honom.

Leo besvarade hennes kyss och kände sig tacksam över att ha Mira med sig. Hon var härifrån, kände området och folket i staden, det kunde hjälpa i utredningen för olyckan.
Han steg av hästen och såg upp mot det brända området. Framför de visade sig husen svarta efter branden, ihåliga efter allt material som förstörts. Människorna som varit med om olyckan talade med kaptenen för soldaterna eller fick hjälp att föras till palatset med vagnar fyllda med det som som gick att räddas och de själva.
"Mira, det ser inte bra ut.", suckade Leo och svalde. "Jag undrar om Alice är påväg snart. Hon skulle behöva se det här.", sa han fundersamt och gick närmare för få sig en bättre titt.

"Jag smyger ut, när de inte ser, Isabelle. Det är inte många vakter här. Det sa han själv. Det kommer att gå. Var lugn." Han strök hennes kind och nickade. "Om du vill gå, så gå. Jag kan hantera det här. Jag skickar efter Pul och Ivy."

Alice hade ätit klart och rest sig. Léon lade en mantel om hennes axlar och hon såg mot Rion.
"Kommer du med mig? Viskade hon och höll fram klockan.
"Jag kommer att rida in för att visa säkerhet. Men jag vill att ni skickar dit mina vagnar för att hjälpa de andra."

Hon skakade på huvudet.
"Du tror inte att de vaktar din dörr?" Hon lade huvudet på sned.
"Men ta något som du kan tappa i närheten då." Viskade hon och smekte hans kind.

Rion reste sig och nickade åt Alice. Han sneglade åt Léon som hjälpte Alice med manteln. "Ja, jag följer dig. Adela har skickat vagnarna till torget. Folket kommer att få hjälp." Rion sneglade åt Adelas håll. Hon var redan påväg därifrån. En av tjänarna hade hjälpt henne med hennes mantel, den med rustning över axlarna och ett gråttfärgat tyg som hängde nerför hennes rygg.
"Jag rider före er för att se till att det är säkert. Jag tar med mig tre av mina soldater, på så sätt har vi några kvar här inne i palatset.", sa hon bestämt när manteln satt på plats. Rion nickade åt henne och vände sig till Alice igen. "Kom, vi går till hästarna då."

"Tappa i närheten? Menar du att skapa en distraktion?" Ivan drog efter andan och nickade långsamt i eftertänksamhet. "De kommer inte vakta dörren, jag är fri att vandra, det har Alice själv sagt. Så länge de håller ett öga på mig." Ivan släppte taget om Isabelle. "Jag ska hämta giftet. Hjälper du mig?"

Hon nickade, gick mot ytterdörren och klev ut i natten. Snabbt gick hon sedan til hästarna. Satte sig på e nattsvart hingst med vackra tyglar och hon hoppade lätt upp.
"Så."

"Hon sa att vakterna skulle vakta dörren." Hon såg oroad ut.
"Men jag kan hjälpa dig. Jag kan böja mig ner och ta giftet. kan låtsas må dpligt." Viskade hon och smekte hans kind.

Rion såg i ögonvrån Adela rida iväg före de. Hon hade skyndat sig. "Hon är snabb." Rion drog lite på läpparna och hoppade upp på en annan häst för att styra den ut mot vägen mot torget. "Kom, vi rider efter. Jag är säker på att folket blir glad över att se dig och höra dina ord."

Ivan suckade. "Du har rätt. Men om du..", han såg på henne igen. "..Om du skulle skapa en distraktion, få de att se åt ett annat håll kan jag smita förbi, hämta giftet." Han var inte säker på att det var en bra idé. Men det var en enda han hade.

Hon hade ridit iväg och kom snart fram till husen och hoppade av.
"Kapten Len hur går det?" Hon såg sig om och såg lade huvudet på sned.
"Hur har det gått till egentligen?"

Hon skakde på huvudet.
"Älskade det är du som mördat människor. Jag klarar mig."
Hon reste sig och gick mot dörren och knackade på.

Kapten Len hjälpte människorna upp i vagnarna som skulle ta de till palatset för att bo där tills husen blev uppbyggda igen. Han talade med soldaterna att se sig om i området, fråga om vilka som varit där när det började att brinna. När han hörde Alices röst vände han sig mot henne och bugade djupt. "Ers höghet." Han rätade på sig igen så att det axellånga blonda håret föll över hans rygg. "Jag har skickat soldaterna att se sig om i området. Än så länge vet vi inte vad som har orsakat branden. De skadade och de som förlorat sina hem skickas med vagnarna till palatset. Folket är oroliga och förtvivlade. Jag tänker inte sluta arbetet förrän jag har kommit till botten med det här, ers höghet." Han rätade på sig.
Nu såg Len ut som en av de anställda på palatset. Med liknande rustning, ren, utan något blod och med det märke som representerade palatset inristat i rustningen. Han såg ut som rollen han antagit- en kapten.

"Säg inte så, Isabelle. Du behöver inte påminna mig." Han kände sig övergiven av henne. Men visste att Pul och Ivy skulle hjälpa om så behövdes. Därför gick han fram till dörren och bankade högt för att få vakternas uppmärksamhet om stod på andra sidan. Dörren öppnades och framför de visade sig tre soldater. "Jag behöver skicka efter Pul och Ivy. Jag tror.. att de glömde något här." Ivan kunde inte avslöja sig, att han kände dem. Han hoppades på att det var tillräckligt för att få vakterna att sända efter de.