När folk blev stora och Voldemort vann.

Jag bara såg på Voldemort när han sa det, jag kunde inte fatta att det var sant.
Det fick inte vara sant, inte Cara, hur kunde det vara sant?
Jag satte mig ner på en stol och föll i gråt, varför Cara?
Jag hade knappt börjat umgås med henne igen också dör hon.
Min allra bästa vän i världen, som jag älskade varför var hon tvungen att dö?.
Jag grät så jag skakade och gömde ansiktet i mina uppdragna ben.

Jag såg på dem och kände mina egna tårar rinna. Draco stormade argt ut ur rummet och de andra trodde att det var för att han var ledsen men jag förstod att det va för att han var arg på att han nu inte kunde få som han ville
"jag vill att ni hittar dem som gjorde det, gör vad ni vill med dem" sa min far sorgset utan att se på dem "sätt alla dödsätare på uppdraget" sa han och jag såg på dem och gick mot dörren och la en hand på Lauras axel och försvann sen efter Draco som gick mot byn

Draco försvann ut, förmodligen var han ledsen, eller arg?, jag brydde mig inte just då.
När han hade gått kännde jag en hand på min axel, jag såg upp men ingen var där.
Jag rös till, hade jag börjat föreställa mig saker nu också?
Jag såg på dem alla och visste inte vad jag skulle säga eller göra.
Varför skulle hon dö?.

Jag följde efter Draco som stannade i den lilla byn och jag antog att han hade ett hus där jag inte kunde hitta Fai eller ta ut honom ur. Draco försvann in i ett hus och jag stannade utanför, jag antog att han hade fällor där inne. Jag satte mig ner på marken och väntade. Jag vet inte hur länge han var där inne men han kom ut med en blond mager liten figur i famnen och satte honom på marken
"försvinn" sa han och Fai såg både rädd och vilsen ut och Draco försvann upp till huset igen och jag såg på min son ett tag innan jag försiktigt gick fram till honom. Han var trött, mager, skrämd och hade en massa sår. Men han var lika vacker som han varit när jag först hålt honom, nu var han fyra snart fem. Jag tog tag i honom och drog in honom i skuggorna och la en hand för hans mun och drog undan manteln
"mamma?" sa han förvånat och jag nickade och kramade om honom och kände tårarna rinna
"jag är så glad du lever" sa jag och lyfte upp honom och slängde manteln över oss och gick upp mot huset. De andra var fortfarande kvar där och jag tog ett djupt andetag och stängde dörren och drog sen undan manteln

Dörren öppnades och Cara uppenbarade sig med en magen pojke i sin famn.
Jag stirrade på henne som om jag sett ett spöke och försökte förstå hur allt gick ihop.
Pojken i hennes famn var en mager blond pojke.
Men de såg inte ut som spöken, inte alls.
- Cara, Fai?, sa jag undrande och såg på dem medans jag torkade ögonen, jag ville tro att det var sant, men hur kunde det vara det Cara skulle ju vara död.
Sen förstod jag, Draco.
- Så han bara släppte honom?, sa jag undrande och såg sedan på henne.
- Cara hur kunde du, vi trodde att du var död, sa jag och försökte hålla mig lugn jag ville inte skrämma pojken.

Draco såg hatiskt på mig och Fai och jag höll om honom
"ja det är jag och det här är Fai" sa jag och han såg sig omkring på allihop
"det var inte så svårt. Jag var tvungen att testa! Jag ville ha min son och om jag var död hade Draco ingen användning av honom" sa jag och så allvarligt på dem och min far kom fram till mig och jag mötte allvarligt hans blick och hann knappt reagera innan han gav mi en örfil
"gör aldrig om det där" sa han allvarligt och jag bara stirrade på honom
"jag gör om det hur många gånger som helst för att rädda Fai" sa jag allvarligt och min far tänkte skälla ut mig och Jezebel klev i mellan
"ett ord och jag skickar dig till helvetet" sa han vasst och la en arm runt mina axlar och satte mig i en fåtölj och jag höll om Fai som tittade ner
"vem är ens den här ungen?" sa min far och glodde på honom
"han är min son" sa jag allvarligt "min och Dracos" sa jag och såg på honom hatiskt och låste sen dörren när han var på väg mot den "du ska ingen stans!" sa jag vasst och såg sen på Fai och kramade om honom och struntade för stunden i de andra

Jag såg på Jezebel som ställde sig mellan Cara och hennes far.
Kanske det fanns nått bra i honom ändå?
Fai såg skrämd ut och höll sig intill Cara, stackarn han kan inte haft det lätt och han var ju bara typ 5 år.
Jag vände mig om till Draco.
- Hur kunde du Draco, jag trodde du var bättre än så, han är bara ett barn.
Han är din son, sa jag lugnt med blixtrende ögon.
Fast när jag väl tänkte efter brydde sig inte Cara om det var just barn, tänkte jag förbittrat när jag tänkte på Weasley ungarna.

"jag ville inte ha honom" sa Draco bestämt
"de. Var inte ditt val! De flesta som inte vill ha något med barnet att göra bara går! Du hade inte rätt att ta honom och sen använda honom mot mig" sa jag argt utan att se på Draco
"Draco hur kunde du?" sa Narcissa förskräckt
"vi fick tillbaka våran makt inte sant" sa han allvarligt
"så det var därför du gav honom så hög ställning?" sa min far och jag bara nickade och så på Jezebel
"ledsen för att jag inte berättade men jag visste att du skulle döda Draconoch då hade jag aldrig fått se Fai igen" sa jag
"det gör inget" sa Jezebel lite chockat och satte sig på huk framför oss "hej, jag heter Jezebel" sa han vänligt och sträckte fram handen mot Fai
"ta den och skaka den" sa jag till honom och Fai log
"Fai" sa han och jag skrattade lite, jag var så otroligt glad över att se honom igen
"vi ska ha ett samtal du och jag" sa Voldemort och tog med sig Draco ut ur rummet och jag såg inte ens åt honom. Jag hörde Narcissa dra efter andan men hon kunde inte göra något
"så vi har fått ett barnbarn" sa Narcissa och jag nickade
"mm" sa jag bara och reste mig upp "men jag vill inte att han ska träffa nån av er nu! Ni får helt enkelt vänta" sa jag och såg på Jezebel "bäst vi åker hem" sa jag och stämde mig upp och så på Laura "vill du följa med?" frågade jag vänligt

Jag log glatt mot Cara.
- Ja, det vill jag gärna, sa jag och knäböjde framför Fai.
- Hejssan Fai, jag heter Laura trevligt att träffas, sa jag leende till honom.
Jag ställde mig upp och vi transfererade oss till deras lägenhet.

Jag nickade och Fai såg på Laura och log svag och vi landade snart i lägenheten och jag tog med mig Fai till köket
"så vad sägs om pannkakor?" frågade jag vänligt ich han såg oförstående på mig "du får se" sa jag leende och började laga maten och Fai såg fascinerat på. De andra två kom in i köket
"heter han Fai eller är det ett smeknamn?" frågade Jezebel
"det är ett smeknamn, han heter egentligen Fai D. Flowright" sa jag leende och duckade sedan och rufsade om Fais hår
"först äter vi sen ska du bada" sa jag och satte honom vid bordet och kände mig oerhört lättad