Skriva av sig-tråden

Är helt utslagen efter de senaste veckornas hosta och hur snabbt det gick från jobbigt till ALLVARLIGT bara på ett par dagar.
Det lönar sig att söka vård i tid, se till att man får hjälp och det man behöver.

Att hosta så man knappt kan andas är inget som är kul...
Nu är det bättre tack var det mediciner jag fått för det.
Och Mintygirl89, tack för att du uppmanade mig att söka vård istället för att vänta en dag. ♥
Med tanke på hur fort allt gick med hostan och andningen hade det nog blivit värre om jag väntat...tack. ♥

Jag kan väl ta och krypa in i ett hål och prata och skrika för mig själv där ingen hör för det är ju i princip så mitt mående bemöts

Det var ett tag sedan, men det här att de i typ Sölvesborg har beslutat att inte gissa Prideflaggan för att ”traditionen är viktig” eller nåt
Snälla

Kan man sakna en tid då man inte var född?

Jag önskar verkligen att jag inte kritiserade mig själv så mycket. Jag är verkligen så mycket bättre än jag känner mig och tror att jag är. Men ibland känner jag mig bara... sämst.

Jag har så ont att jag vill bara gråta. Håller på att flytta och det är mycket slit och det är så mycket kvar. Protokollet var inte klart och det var så mycket att göra och så mycket fel. Jag orkar snart inte.

Har insett att det ändå är ganska nice att jag aldrig någonsin har känt hemlängtan till min familj eller saknat någon av mina föräldrar och syskon. Vet att flera av mina studentkompisar som flyttat långt saknar typ sina hem och sin förälders mat och omsorg osv och det låter ju jobbigt.

Alltså jag bröt nästan ihop igår. Jag är så jävla rädd. Jag är så rädd att min framtid inte kommer bli som jag önskar och att det jag drömmer om över allt annat aldrig kommer hända. Har liksom väldigt stora mål i livet och så fort jag delar med mig av det får jag antingen ett "jamen såklart du kommer lyckas med det!" fastän man inte vet det än, eller ett "jaha... ja man ska ju inte ge upp" i en klar dröm-vidare-look i fejan. Bara min början på allt har varit kämpigt och tufft som det är och jag är så rädd att det jag lägger min vardag på för att uppnå bara kommer bli ett till "Tack men tyvärr" och sen inget mer med det. Känner mig bara så värdelös på allt!

När en person du alltid känt att du kan lita på börjar ignorera din existens...

jag hatar min klassssss bruh