Skriva av sig-tråden

Det är ganska mycket i skolan... Undrar verkligen hur länge jag ska orka.

Kan någon vänlig själ berätta definitionen av att gå in i väggen? Är det när man har så mycket skolarbete att man fastnar, inte kommer frammåt och drf jobbar sämre och ibte kommet framot osv, samtidigt som man får ont i huvudet, tar bort all sin fritid för att jobba med skolan sat nästan gråter öber skolarbetet? För isåfall har jag lyckats...

Eller är jag bara otroligt stresad?

Känner mig riktigt glad! Mitt sociala liv börjar äntligen kännas bättre, inte med de i min klass för där har jag nog gett upp lite. Men att jag gav upp det har öppnat ögonen på mig lite. Nu umgås jag mycket mer med vänner i andra årskurser och klasser, jag känner mig inte så låst längre och mycket mer fri. Sedan har vi ju gymnastiken där jag har större delen av mina vänner och 4 av oss ska på läger tillsammans under höstlovet

Fast kände mig dock ganska osynlig idag...I min klass alltså. Jag och S går i svenska-ws hon ser J och I som står och pratar med två killar i vår klass. Vi går fram till dem. I, J och S pratar om att de ska till Liseberg och allt de ska göra. De står i en klunga runt bordet och pratar. Jag står lite bakom och försöker vara med i samtalet. Frågar S några gånger om vi ska försöka hitta ett bord och arbeta. Inget svar eller ett "Mmm". Jag går iväg och tar ett eget bord. Ingen märker ens att jag lämnar. Dock så Kommer sedan I & S och sätter sig vid mig senare.

Senare på dagen så hade vi musik och musikläraren sa att vi skulle gå och lyssna på låten och instruktionsfilmerna i kurs. E, A, J, S & I säger att det inte finns några lediga bord, men det finns det massa bord i tyst rum och i 2 andra rum. Jag påpekar det. Ingen lyssnar. De går upp på våning fyra. Jag och E2 stannar kvar.

Jag är otrevlig. Jag är nedlåtande. Jag är respektlös. Ja det är iallafall vad jag har fått höra när jag... tja... faktiskt försöker vara rättvis och realistisk?
Ja ni, kom bara och snacka respektlöshet med mig, gör det! För när har folk nånsin visat respekt för mig eller det jag visar stöd för?
När jag äntligen kommit ur den konflikträdda fasen och faktiskt vågar stå för mina åsikter och säga ifrån, nä då får jag skit och ska behålla allt för mig själv

Ja just det. Jag blev ju också blockad från en hel grupp bara för att jag sa ifrån när någon inte gav en konstnär creds till vad den hade postat, och folket inte förstod problemet i det

Min energi räcker liksom inte så långt

Jag hatar mitt liv.

Jag bor i helt fel stad, vill bo i Göteborg, men kan inte för allt blir så bökigt, med att ansöka om nytt på f-kassan och nytt LSS och ny bostad.

Kan inte gå ner i vikt, väger alldeles för mycket, ska egentligen bara väga ca 50 kg och max 60 mot min längd. Kan inte gå ner i vikt på grund av den dumma P-staven som jag inte vill ha men måste ha för att inte ha min vanliga mens.

Jag har inga vänner just där jag bor, den närmaste bor jättte nära, men han är gammal nog att vara min pappa, och den andra, ja jag kan gå, men det tar över 1 timme

Och att jag är den enda på mitt dagliga sysselsättning som inte har någon rätt till färdtjänst.
Jobbet och min gode man försökte hjälpa mig med att ansöka om tillfällig färdtjänst medans mitt knä efter min moped olycka läkte, men inte ens då fick jag rätt till färdtjänst.
Jag är så isolerad på grund av det.
Alla på min dagliga sysselsättning som har rätt til färdtjänst får åka gratis buss eftersom de fått företagskort från kommunen men jag, jag får ingenting och jag gråter nästan varje dag.
Jag far visserligen inte bort så ofta, men så är isloerad som jag är nu vill jag inte vara.

Åh, såg detta nu. Jag gick in i väggen för snart ett år sedan och ditt mående låter väldigt, väldigt likt mitt. För din egen skull bör du uppsöka skolsköterskan eller liknande. Snälla, sätt din hälsa före skolan. Ta hand om dig ♥

Ser jag ut som en måltavla?
Jag börjar undra det på grund av vissa saker...

Förändring... Förändring?? Förändring. Varför. Förändring? Här kommer en text om förändring (och lite annat) om ni orkar läsa:


Och snälla ni som läser, ta ingen för givet, ingen kan allt och ingen är samma person som för 5 år sedan

Ingen förstår hur jag mår.
Jag är isolerad i min lägenhet på grund av att jag är den enda på boendet och på min dagliga sysselsättning som inte har rätt till färdtjänst därefter så får jag inte det där busskortet där jag får åka gratis buss heller.
De påstår att jag är för duktig eller för aktiv, fick inte ens tillfälligt färdtjänst då jag gjorde illa knäet, och min kompis som är mer aktiv än jag, får färdtjänst och åker gratis buss.

Jag har även en vattenfotän som jag egentligen gillar.
Men för det första så tar inte han som äger djuraffären knappt hem filtren som behövs eftersom han vill inte ta hem bara 1 sak, för han tycker det blir för dyrt när det är ganska dyr frakt.
Och när han väl tar hem filtren så är det typ bara två av varje sort och när jag ska köpa så är de slut.
Och för det andra, det kostar nästan 300 kr för 5 filter som inte räcker länge.
Visst man kan rengöra dem ett tag men till slut är de lika fullt odudliga.

Har en mamma som inte bryr sig om mig, det är viktigare att se ett tv program än att prata med mig i telefon då jag behöver prata.

Och ridlärarna, de påstår att jag inte har någon balans överhuvudtaget.
Men jag har enormt bra balans
Nu har de till och med gått så långt som att sätta mig i en lättare rid grupp för att de påstår att jag ingen balans har.
Jag accepterar att jag kanske är för tung för vissa hästar, för jag vet att jag väger för nycket för min längd, men att säga att jag inte har någon balans är totalt fel och elakt.


En del här tycker nog att jag borde skaffa antideppressiva, men nej det tänker jag inte.
Sådana tabletter har en bieffekt som jag känner till och det är torra ögon, och jag har redan tillräckligt med torra ögon, vill inte ha mer torra ögon, för inga ögondroppar hjälper.

Är så trött på att ögonläkare ljuger för sina patienter.
Man kan visst operera torra ögon, det finns en klinik i Stockholm som opererar torra ögon.
Så, att säga att det inte går är att ljuga.