Skriva av sig-tråden

Jag behöver berätta för min psykoterapeut att jag önskar bryta den delen av besöken som inte rör utredning; det är lättare sagt än gjort. Jag ser fram emot sommaren, speciellt vad gäller att få känna mig friare och testa nya saker, terapi kan för all del föra mycket fint med sig. Jag tyckte det mesta av 'arbetet' med KBT var det som kom efteråt då man fick en chans att processa och använda verktygen man fått.

Hen verkar nästan ta det här personligt, jag tänkte inte bara hjula ut från psykiatrin men.. jag känner mig för bunden till terapin som i att jag skulle ha skrivit på något evighets-kontrakt.
Jag behöver en paus så att jag kan koncentrera mig på allt annat som händer, också..)

Den där gruppen känns verkligen familjär nog att prata om precis allt med, men ibland kan det bli för mycket av det goda.

Jag känner mig hemma i den här staden nu, men psykiatrin framkallar onödig stress som jag vill bli utan.

Jag har också kronisk smärta pga Ehlers Danlos syndrom så jag vet ju varför jag har ont även om skoven ibland gör så ont att jag inte vet var jag ska ta vägen och medicinen inte hjälper. Det som gör att jag står ut är tanken om att skoven går över och om jag tränar min sjukgymnastik så kommer de inte bli lika smärtsamma som de en gång varit.
Har du blivit diagnostiserad för smärtorna? En diagnos kan ofta hjälpa en att få förståelse över varför en har ont men också vad en kan göra för att tackla det, både mentalt och fysiskt

Har försökt. Det är "bara" stress och ångestrelaterat säger de vilket är så jävla frusteerande då det är mest fysiskt och inget jag tänker på. Alla vill att jag ska "snacka om det" men det är tvärtom att smärtan gör att jag har ångest och nästan dödslängtan. Har haft andningsproblem i ett halvår nu liksom. Mer fysiskt än i huvudet.. Orkar inte skriva mer. Är så trött på att gång på gång beskriva alla mina symptom för att folk ska förstå. När folk tänker på ångest tänker de på oro men min ångest är att om jag springrr 5 meter kan jag få svårt att andas i två dagar liksom... ändå har jag inte symptom för astma eller någonting säger läkarna. Nu i helgen har det börjat bli hanterbart så nu vill jag försöka att bara sluta tänka på det så kanske det försvinner så småningom. Enda diagnosen jah fått är svår ångest men tyvker inte det låter tillräckligt.

Förstår dig, du behöver inte beskriva mer Tycker dock det låter som något utöver ångesten som spökar. För din skull hoppas jag att saker löser sig snart och att de hittar roten till problemet!

Tack! ♥

Det spjärnade emot mycket men nu har jag avslutat både mitt Ebay-konto och det på Tradera, the final temptation blir nog att gå runt och hitta något jag verkligen.. verkligen vill ha men kunna stå emot tillräckligt att jag bara vänder ryggen till och går.
Jag tröstar alltid mig själv eller ursäkta allt med "..men jag handlar ju bara på second hand, jag betalar alltid räkningarna först."

Egentligen handlar det inte om sparkassa, utan den psykologiska biten, jag är beroende av att handla och att alltid vara på en tyst jakt efter saker att släpa hem och förvandla. Men jag känner mig löjligt girig för jag vill hellre kunna lägga undan det lilla jag får in i en burk, eller använda pengarna åt att skapa mig minnen.

För bara några månader sedan gick jag och köpte en säng? helt out of the blue, för att jag kände att jag verkligen behövde den - med en gång - och så var det 100 kronor kvar på kontot efteråt.
Jag behöver skärpa ihop mig när det kommer till handlandet nu, men jag vet inte vad som motiverar spararna till sparande.

Nu vill jag handla något bara för att jag skrev detta inlägg också x)

Kollar dagens datum och hör mormors röst i mitt huvud..
"Får jag säga 'heja Norge'..?!"

Glad syttende mai, mormor.
Minnen av dig är små skatter. ♥

Jag var så glad i morse när jag letade pant med min trehjuling och hade galet smink och nu bara jag sitter här helt mopey och töntig