In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag ska hämta flera Rion." Hon gick mot dörren, öppnade och samtalade med vakterna. Hon log innan hon såg på Rion.
"De kommer snart med tre vakter. De kommer vara här inne och ta hand om henne." Hon såg mot Leo och log svagt.
"Han måste varit så trött."

Leo vaknade av att Rion placerat en hand om hans axel. "Oj, jag måste ha slumrat till.." Rion hjälpte honom upp på fötter genom att ta tag i hans hand och dra honom upp. "Vi ska lämna Alice med vakterna. Mira talade förnuft i mig. Vi behöver också vila, Leo." Leo såg trött mot Miras håll och gick fram till henne för att ta hennes händer i sina. "Följer du med mig?"
Rion kastade en sista blick åt Alices håll innan han lämnade rummet för att gå därifrån och lämna henne kvar med vakterna.
"Det är redan ljust ute.", konstaterade Leo och såg på Mira.

Hon log och nickade medan hon kysste hans kind.
"Men vi är skyddade från ljuset. glasen är heliga med magiskt blod i. Det har gått förut." Hon smekte hans kind.
"Jag är med dig ovavsett vad du säger."

Leo log tacksamt och fattade Miras hand för att gå därifrån och leda henne till hans kammare som bara låg en bit ifrån Rions. Han skymtade Rions röda hår när han öppnade dörren till sig för att sedan stänga om sig. "Är du säker på att Alice är trygg där? Jag tyckte mig höra att ni sa något om förgiftning? Tänk om någon går till attack nu när hon har lagt sig?" Han sänkte rösten eftersom de passerade förbi tjänare. Han ville inte dra till sig onödig uppmärksamhet och särskilt inte starta ett rykte som kanske inte heller var sant.
Leo öppnade dörren till hans rum och klev in för att sedan börja knäppa upp skjortan.

Hon tog av sig sin klänning och lade sig i sängen. Hon skakade på huvudet.
"Alla här förutom Ivan och Isabelle är för att skyddaa hene. Ingen skulle våga gå till attack." Hon lade sig ner i hans säng och såg upp i hans ögon.
"ror du att någon av vaktgerna har gått bakom våra ryggar för att göra henne sjuk?"

Leo lade sig i sängen med täcket över sig och Mira. Han gillade hennes närhet och lade en arm om henne för att hålla henne närmre.
Lite fundersamt såg han upp mot taket. Han kände sig en aning piggare nu när han rört på sig. "Du har rätt. Ingen skulle ha en chans.. men.." Han suckade. "Ivan planerade en attack mot Alice bär hon bodde hos honom tidigare. Han verkar ha gjort det när ingen såg, säkerligen när alla sov. För att inte bli upptäckt." Han pausade och strök Mira över hennes rygg. Fundersam. "Vakterna? Jag vill inte tro det iallafall. Palatsets vakter, de är för att vakta prästinnan. Men Adelas vakter, de lyder hennes order." Leo ryckte på axlarna. "Jag har ingen anledning att misstänka någon av de. Tycker du att det finns en anledning att misstänka vakterna?"

Hon skakade på huvudet och lade sig närmare.
"Nej jag har inga misstankar. Vi är här för att livet för vamprer ska bli bättre. Vi får mat och skydd. Vi kan inte gå ut i solen men vi kan gå igenom korridorerna när solen skiner. Vilken vampyr skulle inte sakna solen?" Hon såg på honom.

Leo sneglade på Mira. Han lyssnade noga och nickade när han höll med. Så fort han satt sin fot därinne hade de blivit välkomnade och varmt omhändertagna. Det fanns ingen anledning att misstro eller att oroa sig. Alla inne i palatset ville varandra väl. Han kände så, men nu var han osäker. Allt tal om gift fick honom att tänka om. Det skulle vara illa ifall Isabelle var den skyldiga för prästinnans mående. Och speciellt för Ivan. De skulle inte längre få gå fria.
"Det är bäst att vi sover, vi kommer inte lösa det här nu. Vakterna ger oss en rapport imorgon." Han kramade om Mira och kysste hennes panna innan han slöt ögonen för att somna.

Hon drog sig närmare honom och gav onom en lätt kyss innan hon somnade med armen om honom. Detta var det som verkligen betydde något.

Isabelle tog av sig klänningen och såg på Ivan.
"Vad tror du händer med Alice?" Hon såg oroad ut.
"De skyller redan på os." Sakta sjönk on ner och skakade nekande på huvudet.
"Detta är inte bra."

När middagen hade avslutats hade de blivit eskorterade tillbaka till deras rum. Alices plötsliga mående hade fått de andra att vilja dra sig tillbaka med.
Det var framsteg att Ivan lyckats yttra några ord med rådet. Han var inräknad nu. Någon hade hört honom. Det var bättre än att bli förbisedd. Han var fortfarande frustrerad över att inte ha sin frihet och saknade de andras tillit. Han var fortfarande en skurk i deras ögon. Han delade inte den tanken med de.
När de kommit in i rummet gjorde Ivan sig klar för att lägga sig. Han drog av sig sina kläder för att lägga sig i sängen.
"Händer med Alice? Det är väl inget som..?" Han funderade samtisigt som han drog undan täcket för att lägga sig under det. "Isabelle, du har väl inte gjort något?" Han såg upp mot henne. Men tyckte sig inte se någon skyldighet i hennes blick. "Vi kommer att förbli de onda om vi inte ger de en annan anledning." Han lade sig under täcket och gjorde plats för Isabelle att lägga sig ner bredvid honom. "Kom, låt oss inte oroa oss över det nu. Snart kommer de se på oss med andra ögon."