Robin Hood och hans glada gäng

Nicci log roat
"tur att vi ändrade på den trenden" sa Nicci leende
"ja jag tycker de är trevligt i alla fall" sa Robin
"ja jag kan tänka mig det" sa Nicci och log roat
"hittade sheriffen liken?" frågade Robin
"ja det gjorde han och tro det eller ej han blev faktiskt lite ledsen" sa Much och Nicci såg förvånat på honom
"där ser man" sa hon
"synd för honom, Nicci är min" sa Robin
"jag har egen vilja glöm inte det" sa Nicci allvarligt och gav Robin en blick

- Han älskade nog dig på sitt sätt, sa jag och såg på Nicci.
- Men han gillade inte din kära bror, sa Adina roat och skrattade.
- Maten är serverad mitt herrskap, sa Much och de himlade med ögonen.
- Vet ni vad, frukosten var enorm, fatta va mycket man slänger, sa hon och tog för sig av maten med de andra.

"ja kanske det" sa Nicci lågt och Robin rös "vad är de nu då?" frågade hon
"jag tänkte bara på vad som kunde hänt om jag inte stoppat dig, du hade varit med honom" sa Robin äcklat och Nicci lo lite
"inte mer än tvunget" sa Nicci och log mot Robin men hon visste att hon antagligen hade varit tvungen att föda hans barn och rös själv och såg sen på Much
"det låter underbart" sa Nicci leende och tog lite mat och såg sen på Adina "vad hade du förväntat dig då? Folk på slottet äter fin mat och de äter defenitivt inte upp allt men de vill ändå ha mycket mat. Det är helt enkelt olika världar" sa Nicci bara och satte sig upp och började äta

- Nej, hade inte förväntat mig något annat, tycker det bara verkar så onödigt och slöseri med mat, sa hon tankfullt och tänkte på alla de år de hade fått halsvälta för att klara sig.
John log när hon satte sig vid honom.
- Ja, här behöver du inte svälta i alla fall, sa han leende.
- Det är bra det, det är bara jobbigt att halvsvälta, sa hon och log svagt.

"ja det är väll klart det är men du vill inte möta en hungrig adelsman" flinade Nicci och log sen. Hon kände sig fortfarande lite borta men nu hade hon i alla fall Robin
"nu får du lära dig att äta" sa han och gav henne mer mat
"asså jag är redan mätt. Jag äter som sagt inte så mycket" sa Nicci
"ät nu eller så matar jag dig" sa Robin allvarligt och Nicci suckade och tog en liten tugga
"nöjd?" frågade hon och Robin nickade "han är hopplös hur står ni ut med honom?" sa hon och såg på hans män
"bra fråga. Att jag inte drämde något i hans huvud när vi var i de t heliga landet är mig en gåta" sa Mich och Nicci log roat
"ja ibland undra vi" sa John och Robin såg på dem
"så jobbig är jag häll inte?" frågade han
"jo ibland" sa Nicci retsamt

- Joho, klart du är jobbig, sa Adina och flinade och såg på Nicci.
- Men som sagt du måste äta mera, men får du jobba, så kommer du känna vad hunger är och så får du i dig mer mat, det gör nog dig nyttigt, sa Adina leende.
Nicci var smal ´på grund av något idiotiskt mode, medan honvar mager på grund av brist på mat.
Tänk så orättvis världen var ibland.

"är de här nån pakt mot mig?" frågade Robin
"se det som hämnd kära du" flinade Nicci och såg sen på Adina "ja kanske det men jag har arbetat förut" sa hon
"inte som vi" sa Will
"nej vad har du ens gjort?" frågade Alan
"jag har förberett en hel bal, tagi hand om min häst, sytt kläder och lagat mat" sa Nicci bestämt
"det är ju inget jobbigt" sa Much
"ta hand om egen bal så får du se" sa Nicci bestämt och tvingade i sig en tugga till med mat
"det låter inte så jobbigt" sa Will och Nicci orkade inte diskutera det utan bara ryckte på axlarna och gick för att diska tallriken

- Det är nog jobbigt på sitt sätt, sa Adina fundersamt.
- Men det är kroppsarbete vi pratar om, hugga ved, jaga, stycka, bära vatten, sa hon leende och pekade på de tomma hinkarna och såg på Nicci.
- Och bära massa tunga saker, i det stora hela, sa Will och ryckte på axlarna.

"ja det är väll sant men jag får aldrig göra något sådant" sa Nicci bara och såg på hinkarna och tog med dem. Hur svårt kan det egentligen vara? Hon gick bort till ån och diskade tallricken och fyllde sen hinkarna med vatten och de var tyngre än hon räknat med och hon funderade. Hur var bästa sätt att ta med dem tillbaka? Man har mest kraft över axlarna och hon letade upp en stark gren och körde in dem mellan hinkarna och lyfte sen upp dem på axlarna och satte tallricken på huvudet. Nån nytta skulle hon väll ha av att balanserat böcker på huvudet. Hon gick långsamt tillbaka till lägret och ställde sen ner dem och slog sig trött ner bredvid Robin
"jag började undra om jag skulle få leta upp dig" sa han retsamt
"haha vad rolig man kan vara. Det tar kanske lite längre tid för mig att göra saker än er men jag gjorde ju jobbet i alla fall" sa hon bestämt

- Det är bra det, jag har lärt upp ungar i byn att arbeta så jag kan hjälpa dig med, log Adina och tog upp sin tallrick och gick iväg och diskade den.
- Fast det var snyggt att ha den på huvet, sa hon leende mot Nicci och satte sig vid John.
- Ta det lugnt bara, vi har alla börjat från början, även om nu när vibörja var i 5- årsåldern, fliande Adina mot Nicci.