När folk blev stora och Voldemort vann.

När jag hade ätit och diskat gick jag över till det övergivna mugglarbiblioteket och tog hem en massa böcker som jag gillade även vissa om Hitler och andra världskriget som jag skickade iväg till Voldemorts kontor.
Egentligen gillade jag väll inte vad som skulle hända mugglarna men, de kunde ja bygga upp nya mugglarstäder och magikerna behövde inte leva dold för sammhället.
Jag tog med mig hela boktraven utav mina älsklingsböcker upp till mig och satte mig i soffan och försjönk i en fantasyroman jag älskade.

"Cara snäll försök förstå att Jezebel är galen på ett helt annat sätt än nån av oss andra och jag vill inte se honom dra ner dig i fördärvet" sa han
"han är inte mer galen än nån av er! Du känner honom inte ens! Det spelar ingen roll vad du säger, jag kommer inte lämna Jezebel" sa jag bestämt och min far suckade
"kan du i alla fall tänka över det" sa han och strök mig över håret och jag bara stirrade på honom och han försvann. Varför hatade alla Jezebel så?

När jag hade läst klart boken ställde jag den och de andra i den tomma bokhyllan.
Jag satte mig i fönstret och såg ut över den förstörda staden och hoppades att allt skulle bli bättre.
Att det skulle bli bra mellan Draco och Cara och att den där Jezebel skulle slukas upp utav jordens yta.
Jag såg på klockan och undrade vart jag skulle börja, eller om jag skulle börja imorgon.
Ja, jag tänkte börja imorgon, men jag tänkte först leta reda på huset där jag levt de senaste sex åren och leta upp mannen och döda honom.

Jezebel kom ut till mig
"vad är det?" sa han och satte sig bredvid mig
"alla hatar dig! Kan de inte bara förstå att jag vill vara med dig?" sa jag sorgset
"tydligen inte" sa han och höll om mig
"nej jag märker det" sa jag och lutade mig trött mot honom

Jag transfererade mig till Notingham eftersom det var där Cara hade hittat mig.
Jag gick runt på de övergivna och vanskötta gatorna.
Mugglare stod gömda i skuggorna och verkade livrädda för mig.
Och konstigt vore väll annars jag hade stav och de hade inte det.
Jag hatade att se de sådär rädda och vanskötta, jag tyckte mugglare var lika bra som magiker och hoppades att de skulle kunna bygga upp en ny stad dit Voldemort skickade dem.
Efter ett tag kände jag igen huset, huset jag fruktade och avskydde jag gick in på närmsta gata och föll in bland skuggorna.
Jag höll koll på huset för att invänta honom, med min stav redo.

"kan vi inte ta en tur i parken?" sa jag och vi reste oss och tog på oss ytterkläderna och lämnade lägenheten och gicktill greenpark och såg på de vissna träden och det kändes precis som mitt humör, dött. Jag så på Jezebel som såg ut som en ängel och jag log svagt
"världen ser en djävul, jag ser en ängel" sa jag till honom och ställde mig bredvid honom

Äntligen såg jag honom lämna huset.
Jag trädde fram ur skuggorna och en grön stråle sköt ur min stav.
Allt var så enkelt, han bara låg där.
Mannen som hade förstört sex år av mitt liv, sex år jag aldrig skulle få tillbaka och inte Dean heller.
Jag gick fram till mannen och kände ingen sorg över vad jag gjort, allt känndes genast mycket enklare mycket lättare att leva.
Jag behövde aldrig mera frukta att hamna i hans våld.
Jag såg på huset och tände eld på det, inget mer av mitt gamla liv skulle få finnas kvar.

"Cara hur länge har vi känt varandra?" sa Jezebel och såg på mig
"i snart sex år. Vi möttes i den här parken" sa jag och mindes en höst dag för nästan sex år sedan. Jag hade gått igenom parken efter en lång natt och ett stort bråk med Draco, jag såg en man sitta vid fontänen. Han såg ut att vara mer olycklig ut än jag. Hans hår var tovigt och han var ner blodad. Vanligt vis hade jag inte brytt mig, inte sen allt hade gått förlorat men av nån anledning drogs jag till honom och jag gick fram till mannen med det långa askblonda håret
"är du okej?" frågade jag försiktigt och han flög upp och drog en skalpell och såg på mi innan han svimmade och jag såg oroligt på honom. Jag tog tag i hans arm och transfererade oss till den tomma lägenheten jag och Draco ägde. Jag la honom på sängen och såg oroligt på honom. Jag började sköta om honom och efter några dagar verkade han starkare och vi lärde känna varandra
"utan dig hade jag varit död" sa han och kramade om mig
"det hade jag med" sa jag och tänkte på att jag antagligen hade tagit mitt liv
"därför Cara vill jag fråga dig en sak?" sa han allvarligt och jag mötte hans blick "vill du gifta dig med mig?"

Jag såg på eldslågorna som slickade huset och med glädje såg jag allt brinna upp allt till minsta träbit.
Sedan transfererade jag mig hem, det var otroligt härligt att kalla ett ställe hem igen.
Jag hällde upp ett bad med varmvatten och kröp i, så lycklig som jag var då var det längesedan jag hade känt mig.

(och du tkr jag är galen? Vem dödar folk, bränner ner hus och tar sen ett bad? xD)

Jag såg förvånat på Jezebel, jag var inte alls berädd på att han skulle fria. Men jag älskar honom och det finns ingen annan jag vill vara med just nu
"ja det vill jag" sa jag och kramade om honom och kysste honom
"jag älskar dig" sa han och jag log
"älskar dig med" sa jag och kände hur glad jag blev. Jag glömde nästan bort allt hemsk i livet