In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag ska införskaffa en örträdgård ifall ni så önskar." Han nickade och såg sedan mot Alice, nickade.
"Vila nu ers höghet" Viskade han innan han gick och lämnade dem ensamma igen.
Alice såg på Adela och log trött.
"Hur är det?"

Hon kastade mannen en sista blick innan hon vände sig till Alice igen. "Med mig? Nej, ers höghet. Du ska vila nu, tänk inte på något annat." Spontant tänkte hon på samtalet hon hade velat ha tidigare om Ivan. Hur hon och han hade mött, men även denna gång var det inte läge. Inte när prästinnan var i sådant skört tillstånd. Hon skakade på huvudet och satte sig ner på sängkanten bredvid Alice. "Lägg dig ner. Försök att sova. Sömn brukar hjälpa." Hon strök med handen över täcket och försvann bort i sina tankar igen. Var hon säker? Hade någon förgiftat Alice? Hon tänkte på Ivan och Isabelle igen. Ivan kände hon, han skulle inte ha kunnat genomföra det, men Isabelle. Adela kände henne inte alls. Det gjorde henne en aning frustrerad. Tillräckligt så att hon vaknade upp ur sina tankar och såg mot Alice igen med ett påtvingat leende för att dölja sina onda tankar. "Är det något annat jag kan hjälpa dig med?"

Försiktigt lade hon sig ner och slöt ögonen.
"Adela jag ska vila. " Hon såg mot henne och skakade på huvudet.
"Nej det är så bra. Eller jo kanske en blöt trasa. jag behöver något för pannan." Hon nickade innan hon återigen slöt ögonen.

Hon andades ut i ett ljudlöst skratt när hon hörde Alices svar. Ska vila. "Det var inte min mening att tjata.", sa hon och reste sig. "Det är bäst att jag inte dröjer för länge. Jag är orolig att lämna de andra med Ivan för länge utan min hjälp. Låt mig skicka Rion och Leo hit. De ser gärna efter dig. Jag ber en tjänare se efter trasan."
Hon ursäktade sig för att sedan lämna rummet.
När hon kom ner till matsalen igen satt alla kvar på sina platser. Adela skickade iväg Rion och Leo för att se efter Alice och ögnade sedan Ivan och Isabelle. De var ingen som talade till dem. Kanske att folk var rädda, eller bara ointresserade. Ivan och Adela fick ögonkontakt, men Adela såg bort, hon ville inte på påkommen att se för mycket. "Så, Isabelle, hur har du kommit till att lära känna Ivan?", sa Adela samtidigt som hon lade en servett i sitt knä för att sedan plocka av maten. Hon hade själv inte hunnit äta så mycket.

"Du tjatar inte <Adela. Den som tjaar är Ivan." Hon log och nickade.
"Ta hand om er." Hon slöt ögonen och föll snart i sömn.
Isabelle såg upp och svalde hårt.
"Jag var 5 år när mitt hus brann ner här i italien. sir Ivan hittade mig en natt och tog hand om ig." Hon såg på Adela och såg sedan ner.
"Jag fick jobb, tak över huvudet samt mat så jag slapp vara hungrig."

Adela tappade besticken i häpnad. Hon plockade hastigt upp de för att inte få för många blickar. Det hade ju låtit trots allt när de fallit till tallriken.
"5 år gammal?" Hon såg på Isabelle. Hon verkade inte särskilt gammal nu heller. Och Ivan. Ivan verkade inte höra på. Han försökte få kontakt med någon från rådet, som tydligt inte ville tala med honom. Adela hade svårt att se Ivan ta hand om henne. Han kunde inte vara bra med barn. Eller vuxna heller för den delen, det visste hon ju. Kanske hans tjänare tagit hand om henne?
"Så du kände aldrig din familj? Du vet inte vad som är din bakgrund?", sa hon och harklade sig för att sedan ta ännu en tugga av maten.

Isabelle såg mot Iva och skakade på huvudet.
"Bara att de var bönder. De blev mördade och sedan tände de på huset." Hon försökte att le men skakade på huset.
"De är inte längre vid liv Adela. Jag kände dem inte så jag känner ingen riktig sorg." Hon åt sakta av maten.
"Är det något mer du ville fråga om?"

Adela nickade långsamt. Bönder. Hon var under Ivans status alltså. Det förvånade henne en aning. Fortfarande, efter åren med honom, överraskade han henne. Hon upptäckte att några från rådet sneglade åt deras håll, också nyfiken på konversationen. I försök att tysta den så nickade hon därför igen när Isabelle frågat om det varit något mer. "Jag beklagar förlusten av din familj, Isabelle. Låt oss inte älta det som varit." Hon höjde sitt glas i en skål mot Isabelles håll och smakade sedan av innehållet.

Rion och Leo knackade på dörren till Alices rum för att sedan kliva in. "Alice.", sa Rion när han fick syn på henne. Leo följde efter hans steg. De stannade vid fotändan av hennes säng och iakttog henne. Leo verkade orolig och kramade om sina händer. Han ögnade en tjänare som i samma stund kramade en trasa för att lägga den över Alices panna. "Hur mår du?", sa Rion lugnt. Verkade inte lika orolig som Leo.

"Nej låt oss inte älta. Jag har det bra ." Ho nickade och tog sitt glas och höjde det mot henne.

Alice vaknade till och såg på ion med trötta ögon.
"Varm. Tröt och mår rätt illa." Hon log oc klappade på sängkanten.
"Leo jag är bara lite trött. Jag kommer bli bra. Jag har Adela som är en väldigt duktig läkare." hon log och såg mot Rion.

Leo nickade och satte sig ner i fåtöljen nära Alices säng. Rion slog sig ner på sängkanten bredvid Alice. "Då ska vi inte störa dig mer, Alice. Adela var orolig för din hälsa och skickade oss för att ha en extra koll på dig. Vi är här när du vaknar igen." Han strök henne försiktigt över kinden och Leo nickade instämmande.