Förändrad värld Lupple & Medi

"Vi ska bara vänta på din mat." sa han och såg mot dörren.
"De borde komma vilken minut som helst." Försäkrade han och lutade sig tillbaka.

"läkaren är här. Hörde att miss Rhiannon gjort illa sig ordentligt. Kan hon ta sig till stan?"
Kvinnan såg på sin kamerat och suddade bort meddelandet.

Hon nickade. "Okej.."Började hon men hann inte säga mer förrän dörrarna öppnades och mannen kom in och serverade dem. "Smaklig måltid." Log han innan han bugade och försvann iväg igen.

Lindsay läste meddelandet och suckade tyst. "Jag vet, det är ännu viktigare att de kommer bort medan de lever." Skrev hon snabbt tillbaka innan hon suddade ut,

Theodore log och såg på Aurora med en nyfiken blick.
"Du sa potatis och sallad." Sa han och flinade.
"Den är inte mikrad jag lovar." sa han och skrattade.
"Men pomes frits är potatis så du får säga jag har rätt sen."

Hon nickade och skakade på huvudet.
"Hur ska vi göra då? Det kommer vara svårt."

Hon följde mannen med blicken. Han såg mänsklig ut om man jämförde med Theodore, snart slog hon undan de tankarna och fokuserade på maten. Hon såg salladen och såsen men de där avlånga. Hon rynkade på ögonbrynen. "Pommes?"Viskade hon förvirrat. "Har ni annan sorts potaits här?" Undrade hon förvirrat.

Lindsay funderade en stund. Sedan sken hon upp. "Vi säger att vi behövde köra dem till sjukhuset, för Rhiannons skada. Och de rymde därifrån." Skrev hon tillbaka och tyckte sig ha funnit den perfekta lösningen.

"hur menar du? De är väll gjorda för hand?" Frågade han och såg sedan sorgsen ut.
"Du sa bara potatis Aurora. Ville göra dig glad."

"kommer de tro på det? De har läkare som kan komma på en timme om man ringer dem." Hon suckade tyst igen.

Hon såg hans sorgsna blick och fick genast dåligt samvete. Hon tog snabbt upp en och smakade på den. Det var bland det godsate hon ätit. Hon sken upp, ett genuint leende. "Det var jättegott. Tack," Utbrast hon och kastade sig i hans famn för att krama om honom.

Hennes triufm försvann med detsamma. "Jag vet inte. Vi kanske måste vänta tills nästa månad när de sover igen." Skrev hon besviket tillbaka.

Han skrattade och tog emot tallriken och fångade in henne.
"Det är bra att du gillade det. Och så har du sallad och dipp." Han pekade på läsken.
"Så får du läsk."


Hon nickade sakta.
"Vi får se vad vi gör. De kan itne vara kvar."

"Strunt i den." Skrattade hon och tog en sån där god sak till och höll sedan upp en framför honom. "Vet du hur god den är?" Undrade hon glatt.

Hon suckade. " Jag vet, jag vet. Vi får försöka meddela flickorna och hoppas att de orkar."Skrev hon.

Han skakade på huvudet med ett leende.
"Nej men den är väll den godaste?" Frågade han och smekte hennes kind.
"Ska vi sätta igång med filmen?" Frågade han.

Hon nickade bara och sedan återgick till arbetet.

Hon skrattade roat. "Jag älskar potatis, men har aldrig ätit den såhär. Men ja , det var gott." Log hon stort.