In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jag kan inte hjälpa er om jag inte vet vad som är på tok sir?" Hon såg ner mot Juniv och han harklade sig.
"Kinrad West." Han nickade och lät Alice ta tillbaka orden.
"Konrad jag kan inte bara säga oke. Jag måste höra vad som är på tog med."

"Gissa en gång. Du saknar det." Hon smekte hans hals.
"Jag kan kanske börja jobba här?" Viskade hon igen och kysste hans kind.

Kindrad skakade på huvudet. Han verkade frustrerad över prästinnans oförstående. Han hade ju sagt. De var bestulna. Be-stul-na. Han ville att de skulle se efter ärendet. Han suckade frustrerat. "Vi har bestulna, det betyder att någon har tagit från oss. De har tagit förmögenheter, till exempel guld och pengar. Vi vill att ni ska göra något av det, det vill säga, se efter ärendet. Kanske hitta tjuvarna? Få de att lämna tillbaka guldet? Vad vet jag? Det är ju du som är experten.. ers höghet."

"Vill du att jag ska sova?" Han såg ner på Isabelles händer för att fatta de. "Ja, lite sömn hade väl gjort mig gott." Han kramade om hennes fingrar och såg upp mot henne. "Jobba här? För dem? Vad har flugit i dig?" Han släppte taget om hennes händer. "Var fick du den idén ifrån?"

Hon höjde handen och skakade på huvudet.
"Kindrad lyssna vad jag säger. När hände det och hur mycket var det? Vilken familj är du ifrån? Det är det jag vill att du berettar."


Hon suckade och såg på honom.
"Alice." Hon viskade.
"u suktar hennes blod. Jag kan se till att du får det. Rym med henne."

Kindrad harklade sig igen. Han gillade inte att bli talad till på det sättet. Men han skulle inte låta Alice se det. Han drog in luft genom näsan igen och greppade tag om sin kavaj när han talade till henne.
"Det hände för tre dagar sedan. Jag gav mig av genast, och se, här är jag. Flera kistor stulna." Han pausade. "West. Familjen West. Nog har ni väl hört talas om den familjen? Vi är ju trots att högt uppsatta." Sa han med en gnutta stolthet i sina ord.

"Isabelle. Jag gillar din jaktinstinkt." Han såg på månen igen. "Men det hjälper inte att söva henne. Jag har fortfarande vakterna att se efter. Och Rion och Leo. Vad ska de säga? Vad ska de göra?" Han skakade på huvudet. "Jag tror inte min plats är här längre, Isabelle. Kanske vi inte ryms i deras värld längre." Han nästan viskade orden.

Hon suckade.
"Kindra jag är så ny men jag förstår att ni är en stor familj. Jag ska se vad jag kan göra. Jag kan inte betala er allt i ett svep. Jag är osäker om vi kan göra det ens. Men vi ska hjälpa det lovar jag."

Hon såg på honom.
"Vi har iallfall varandra." Hon såg sedan bort och drog handen över magen.
"Snart är vi tre."

"Ers höghet. Det verkar vara jag som inte förstår?" Han sänkte händerna längst sidorna. "Du, betala oss? Jag vill ha tillbaka vår förmögenheter, att de som stulit från oss blir straffade." Han satte knytnäven i sin hand och såg mot Alice med en bestämd blick.
Adela tog till orda. "Sir West. Jag är säker på att er förmögenhet finns någonstans därute. Men ni har sökt er till fel person. Sådana här angelägenheter ska ni ta någon annanstans. Vi kan bistå med jägare, spioner att se efter tjuvarna. Men ärendet, som du talar om det, hör inte hit."
Kindrad såg från Adela till Alice. Han verkade inte nöjd med svaret. "Har hon rätt, ers höghet? Är det så? Får jag ingen hjälp alltså?" Kindrads tålamod började rinna bort.

Ivan nickade. "Snart är vi tre."

Hon såg på honom och nickade.
"Men jag kan be några ur min patrull hjälpa er. Men det är inget jag kan göra åt saken. Jag är så ledsen över det." Hon så ner.


Isabelle slöt ögonen och började andas tungt och höll om hanss had intill sin.

"Vad är hjälp utan den? Du säger att du inget kan göra. Jag.. Det är bäst att jag tar mitt ärende där den är välkommen. Det är inte här iallafall." Kindrad bugade kort genom att tippa huvudet framåt för att sedan se på Alice. "Adjö."
Han vände sig om och blev utsläppt av de andra vakterna.
Adela slängde en blick åt Alices håll när han hade gått. Vad var det där? Familjen West. Hon hade hört ryktena, aldrig träffat de någon gång. De var en bland de mest förmögna släktena i vampyrriket. Hade bara intresse för det. Inte så mycket annat. Rion såg också på Alice för att sedan se på Adela. De båda nickade för att sedan se framåt och vänta in nästa person att tala med prästinnan.

Hon gav från sig en suck och Juniv harklade sig.
"Henrich Heitz." Han såg upp och höll fjäderpennan i handen.
"Varsågod." Sa han lågt.

Henrich var en yngre vampyr. Med stripigt hår som hängde längst kinderna och en smal figur. Blicken var pigg vilket fick de att se på honom med en nyfikenhet. Vad skulle han säga.
I sitt grepp höll han sin mössa. Trots sitt mod så var han ändå en aning nervös. Han hade aldrig talat med prästinnan tidigare.
Han såg från Juniv som presenterat honom, till Alice. Henrich harklade sig.
"Ers nåd.. ers höghet menar jag." Han rätade på sig en aning. "Jag har kommit.. för att jag ber om er hjälp." Han såg på Rion och kände sig en aning osäker ut. Alla verkade så viktiga. Blicken fastnade på Alice igen. "Jag har blivit utslängd från mitt rike för att jag trolovat mig med fiendens dotter. Ers höghet. Jag har inte gjort något fel. Jag ber er, ni måste hjälpa mig upphäva denna dom. Vi älskar varandra. Du är mitt enda hopp." Henrich svalde för att se bedjande på Alice igen.