In the dark PRS Vidomina & Medi

"Det tvivlar jag inte på Rion." Hon gick vid hans sida och slog sig ner vid sin stol och lade en näsduk i knät.
"Det luktar underbart." Hon såg sedan upp.
"Våra gäster är här ser jag." Ho höde glaset mot några vampyrer som tacksamt log tillbaka.

Isabelle såg upp i hans ansikte och tog bort ett damkorn frå hans skjorta.
"Vi ska inte gå för fort fram älskade."

När Alice hade satt sig ner satte sig de andra och höjde sina glas åt Alices håll för att sedan smaka av innehållet. Det var tydligt att det var en spänning i luften. Först sa de inget. Blickarna flackade i väntan. Men efter ett tag hördes viskningar och de började att tala lågt till varandra bordsgrannar emellan.

"Men vi kanske behöver det nu.", sa Ivan och satte sin hand över Isabelles mage. "Vill du att barnet ska växa upp här, Isabelle? Bland de som behandlat oss som fångar?"
Det knackade på dörren och snart blev den upplåst av vakterna. Några av de gick in i rummet för att ställa sig bakom Isabelle och Ivan. "Vi ska ta er till matsalen med Alices sällskap för att äta middag.", sa en av vakterna sakligt. Ivan släppte taget om Isabelle och drog in luft för att samla sig. Han kunde inte låta bli att känna sig glad för stunden. Äntligen fick han smaka på friheten. Han gick ut ur rummet, med vakterna efter sig för att mötas av ännu fler. En del var främmande. De bar olika rustningar. Han anade att det var Adelas, han hade sett henne beordra de. "Så många. Bara för mig.", skrattade Ivan, men slutade då han inte fick något medhåll. Vakterna var beväpnade med spjut, men höll de bara stadigt i sitt grepp utan att rikta spetsen mot Ivan. "Dags att gå. De väntar.", sa vakten och sedan gick de tillsammans mot matsalen.

Hon var tyst medan hon åt och såg på Rion då och då.
"Efter middagen ska jag spela lite piano. Vill du lyssna och kanske lära mig ifal jag klantar mig? Jag måste trots allt bli bättre på vad jag gör."

Isabelle såg upp på honom och skakade på huvudet.
"Inte här. här kommer han bli så illa behandlad." Hon vände sig om och såg på vakten.
"Tack ska du ha." Hon tog Ivans arm och började gå vid hans sida.

De hade börjat plocka av maten och Rion hade hällt upp i sitt glas. "Står du för underhållningen nu?", skrattade Rion kort. Han såg på henne. "Ja, jag lyssnar gärna. Men jag är ingen pianist. Det var ju Léon som lärde dig." Rion blickade åt Léons håll som inte hade hört hans och Alice konversation.

"Vi tar en sak i taget. Vi får se hur det går med middagen. Efter det.." Han pausade. "Så får vi se."
Vakterna hade lett de ner till matsalen där de andra redan börjat med middagen. Det blev tyst genast av åsynen av vakterna och Ivan. Adela flämtade till. "Jasså ni har börjat utan oss? Jag som trodde att det var en middag för att samla oss alla." Vakterna ledde Ivan till sin plats där han slog sig ner. Alla följde honom med blicken. "Såså, för all del, maten ser god ut, det vore tråkigt om den blev kall bara för att ni väntade på mig. Fortsätt ni. Jag tar gärna av maten jag med." Adela synande Alice för att se ifall hon skulle inflika med något.

"Åh då kan jag lika gärna lära dig." Hon log mot honom och såg sedan mot Ivan och åt av maten. Hon sa inget utan vände bort blicken. Maten skulle inte vara i hans ära utan den var för mest att hon skulle må bra och styra riket rätt.
Ho sneglade och såg Isabelle i en vacker röd klänning slå sig ner och on blickade på Adela.
Vart hade hon fått klänningen ifrån?

Ivan började nöjt ta av maten. Han trivdes i att inte ha händer fängslade. Han plockade mat från olika tallrikar och skålar för att sedan smaka av den. "Åh! Så gott..!", utbrast han och slickade sig om munnen för att sedan smaka av vinet. Denna kväll serverades det inte blod. Det var en av säkerhetsåtgärderna för att inte locka fram Ivans blodlust. "Och efter det här? Efter middagen? Vad händer då?", frågade Ivan. "Du får se då.", svarade Rion utan att kolla upp mot honom.
Adela upptäckte Alices blick som frågande tittade på henne. Adela försökte förstå vad det var Alices min försökte att förklara. Men så tittade hon på Isabelle. Adela såg på Isabelle som inte såg Adela och Alices blickar. Sedan tillbaka på Alice igen. Klänningen? Det var inte Adela som hade skickat den, kanske tjänarna hade tagit friheten i sina egna händer? De flesta hade ju bytt om till middagen, så kanske de kände att Isabelle också skulle få göra det?

Hon såg sedan på Ivan.
"Efter maten? Fria aktiviteter inom lagen Ivan. Du kan få andvända polen för att ta ett avslappnande bad. Vattnet är svalt och det är skönt. Själv har jag lektioner och lite kurser att se över. Adela kommer säkert att hjälpa mig." Hon lät lite hård när hon såg upp och såg sedan på Isabelle.
"Det är en underbar klänning."
Isabelle log och tog Ivans hand.
"Ivan gav den till mig. Rött är min färg säger han."

Adela såg från Alice till Ivan. Ivan skrattade. "Poolen? Har ni en pool? Det är väl det minsta ni kan göra efter hur jag har blivit behandlad.", sa han och svepte i sig resten av drycken från sitt glas. Han såg på Alice igen. "Du studerar ännu alltså? Jag minns dina lektioner hos mig. Du studerade mycket då också." Han skrattade kort och kramade tillbaka Isabelles hand. "Den passar dig utmärkt.", sa han och kysste hennes hand igen. Han mötte Isabelles blick med ett leende, som om de delade en hemlighet och släppte sedan taget om hennes hand för att se på de andra vid bordet igen.
"Jag har fått höra att jag är en mäktig och kunnig vampyr. Säg till när ni vill ha min hjälp. Ni lär behöva den tillslut." Han skrattade igen och tog mer av maten.

"Jag studerar för att utvidga min kunskap. Man blir inte smartare av att sitta och rull tummarna." Hon stoppade en bit mör köttbit i minnen och slöt ögonen.
"Jag har rätt i den saken och de kan alla här inflika eller hur? "
Hon öppnade ögonnen och sneglade på Rion.

Alla nickade, så gjorde Rion med. "Ja, du har lärt dig mycket och kommer att lära dig ännu mer." Sa han och log litet mot Alice. Han sträckte sig efter glaset igen för att skölja ner maten. "Jag tror att det Ivan försöker säga är han känner många vampyrer, han har många kontakter. Det kan komma till hands." Ivan skrattade. "Min skapelse- kolla, han förstår mig." Han höjde bordskniven för att peka med spetsen åt Rions håll. "Jag visste att du hade mjuknat upp för mig." Han tog den sista tuggan av maten för att sedan luta sig tillbaka i stolen. Han var mätt.
"Åh, skärp dig, Ivan. Du förvrider alla ord för att få det att handla om dig. Det stiger dig rakt upp i huvudet.", fnös Adela och Ivan såg mot henne. "Adela.. Du igen?" Han fnös. "Och du säger det du vill säga. Så vi alla säger, gör och hör det vi vill! Underbart!"