Förändrad värld Lupple & Medi

"Fast mitt är vitt, inte grått." Hon såg på honom och svalde.
"Men tycker du om det?" Frågade hon tyst.


Hon satte sig i bilen och såg på henne. Hon skulle inte till läkaren, de behövde prata ostört och hon nickade.
"Ska vi?"

"Jasså? Men du måste ha gjort något? hur ska man vinna då?" Frågade han.

"Exakt. Det är underbart. Och inte alls som när man blir gammal." Log han. "Jag älskar det." Viskade han ärligt.

Hon startade bilen och började att åka iväg. När de var utom hörhåll så stannade hon bilen. "Hur ska vi göra?" Undrade hon.

Aurora skrattade roat. "Nej ingenting." Sa hon glatt.

"Då kan du få leka med det när jag har ätit upp.." Hon såg på honom.
"Fläta eller borsta det. Gör vad du vill." Sa hon lågt.

"Bara så vi kommer bort från dem." hon såg på henne.
"Ska vi till hotellet?" Frågade hon.
"Vi kan boka in dem redan och betala i förväg. Be läkaren komma och så tar de ut sändaren? De har väl en?"

"Hmm ska jag tro det?" Sa han och pekade.
"Du leder så hur kan du inte fuska?" sa han retsamt

Han slutade att röra vid det. Märkte hennes ovilja. "Vill du färga det?" Undrade han.

Hon nickade sakta. "Det är klokt. Vi får be kedjan om hjälp." Sa hon och trummade lite på ratten. "De har en sändare." Sa hon sorgset.

"Jag är bara bättre." Log hon glatt.

"Jag vill färga det men jag vill att du ska älska det. Jag kan behålla mitt vita hår. Om du älskar det så myclet." Sa hon tyst.
"Kan lära mig älska det."


"Men tänk om läkaren inte kan förens om några dagar?" Frågade hon tyst.
"Då får de vara på hotellet. de kommer inte ens in i Lobbyn." Hon nickade..

"Då förstår jag det." han smekte hennes kind.
"Och vågar du spela ett läskigt spel tror du? Eller vågar du se på om jag spelar?"

Han såg på henne med ett mjukt leende. "Jag älskar det. Men jag kommer tycka om dig i grönt hår också." Flinade han och smekte hennes kind. "Vill att du ska vara bekväm. Men ge mig lite tid så ska vi se om du kan tycka om det på riktigt." Bad han ömt.

Hon nickade sakta. "Det är sant. Det vore illa."Sa hon och tittade ut genom rutan. "Vi får chansa helt enkelt." Viskade hon.

Aurora såg oroligt på honom. "Inte för läskigt." Viskade hon och la undan sin kontroll.

"Tror jag inte får färga det grönt. Du skulle inte gilla det." Hon skrattade tyst.
Nickade sedan.
"Vill du borsta det då?"

"Vi får chansa." De skulle till staden och hon såg sig om.
"Man blir inte klok." Sa hon och såg hotellet och gick in. Såg en ung man stå bakom kassan.
"Silver är månens gåva." Sa hon och sänkte huvudet. Det var en kod man skulle säga. Den andra skulle svara att guldet var solens gåva. Då visste man att man hade vänner omkring sig.

"Vi ska spela ett snällt spel. Lite läskigt." han funderade och lade huvudet på sned.
"Ska det vara spöken eller människor?"

Han log leendes. "Gärna." Viskade han och satte sig närmare henne. Fick med sig borsten och började varsamt borsta hennes hår.

" Vi sitter farligt till." Suckade hon och följde med in på hotellet. Såg sig omkring för att se om hon kunde se någon vampyr. De alla hade ju samma bleka hy. Men alla verkade vara människor. Den unga mannen såg på Lindsay med ett mjukt leende innan han fokuserade på den andre. "Guldet var solens gåva." Viskade han tillbaka. Såg sig omkring och lät dem komma in i rummet bakom disken.

"Spöken, för de finns inte." Sa Aurira.

(är gukdets gåva. men aja behövde bara skriva så )


Hon hade ätit upp och satt nu upprätt i sängen.
"Det är rätt mjukt va?" Frågade hon tyst och slöt sedan ögonen.
"Silkeslent."


"Vi skulle vilja boka ett rum med två stora sängar. Det är om tre dagar och vill gärna boka en massage med Loui med." Det var namnet på läkaren och hon tog fram kontanter.
"Om det går bra."

Han log. "Mycket mjukt." Viskade han och smekte henne över ryggen och hjälpte henne ned så hon låg ned. "Vila om du behöver." Viskade han leendes.

Killen såg på dem och nickade sakta. "Loul har semester, kommer tillbaka om en vecka." Sa han lugnt. Läkaren hade inga tider tillgängliga förrän då. Han tog emot kontanterna. "Är de turister?" Undrade han. Vilket språk talade de var vad han verkligen undrade.