In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon nickade och log tacksamt.
"Jag tar era råd vid detta möte. Ivan är en jobbig man men jag måste ha hjälp med honom. Men det här ska gå."
Hon återvände och satte sig.
"Ivan innan vi börjar vill jag bara gratulera till barnet." Hon log och drog efter andan.
"Isabelle kommer kunna gå fritt och få den vård hon kommer att behöva. Men du kan inte röra dig fritt med en gång. Du kommer få en provotid utan kedjor och spjut mot kroppen men vakter kommer att vara nära dig. Sen kommer Juniv att hjälpa till med dina kontakter. Om detta går bra kommer du kanske får vi hoppas att röra dig friare."

De följde efter henne till paviljongen igen. Det hade blivit mörkare nu och tjänarna kom dit med ljus och lyktor för att lysa upp stället. Det gjorde det mysigt, trots mötet.
Ivan såg en aning trött ut igen och suckade då Alice talade om vad de hade bestämt. "Provtid?", ekade han, men svalde och sänkte blicken. Just nu ville han inte dra ut på mötet. Han var fortfarande sliten efter nästan ingen sömn och nyheterna. Han tog god tid på sig innan han sa något mer. "Jag accepterar villkoren.", sa han bestämt och höjde blicken för att möta Alices. Adela andades in och såg från Ivan till Alice. Hon tyckte det var märkligt med hans annars så svåra attityd, men kanske nyheten, eller något annat fått honom på andra tankar?
Hon fäste blicken på Alice i väntan på hennes kommentar. Skulle de avsluta mötet nu?

Hon såg på lyckotrna och såg sedan upp på Ivan som hade accepterat erbjudandet.
"Vad bra. Din första prövning är middag med oss andra. Du kommer äta mat och sedan sitta med mig, Juniv i biblioteket. Vakter kommer att närvara men det är för att jag är där."

Ivan nickade långsamt. Adela nickade hon med och gav tecken till vakterna att eskortera Ivan bort därifrån. "Ta honom till sitt rum, ni hämtar honom när det är middag igen." Några av vakterna lämnade sina poster för att ta med honom från trädgården in i byggnaden, till han och Isabelles rum igen. Adela såg efter de och reste sig sedan. "Det gick bra, ers höghet. Nu kommer den svåra biten. Det är bäst att vi gör oss redo." Adela syftade på att informera resterande personal och säkerställa palatset om han skulle vistas fritt. Det oroade henne en aning, men var glad över att Ivan ändå visat på samarbetsvilja, vilket tidigare inte ens visade sig finnas på kartan.
"Vi går in igen."

Isabelle reste sig upp och tog Ivans hand och började gå med honom och hon ltade sig mot honom.
"Åh"

Hon log och nickade.
"Ja men det känns bra på något vis. Att han kan lita på en." Alice gick in och lade handen om sin nacke och sågpå ion med en frågande blick.

"Varför fick inte jag veta? Det var ingen som sa något till mig!", muttrade Leo och greppade tag om Rions arm för att dra honom till sig. Adela såg åt deras håll och skakade på huvudet. "Det är ingen idé att bli uppjagad så, Leo.", sa hon lugnt, men kände ju själv en vrede. Hur kunde han vara så ansvarslös? Hur.. Ivan gjorde som han ville. Han hade alltid gjort så. Adela förbannade sig själv över att ännu låta sig förvånas över hans handlingar.
Rion lösgjorde sig lugnt från Leos grepp genom att ta bort hans hand från sin arm. "Leo. Jag förstår att du är upprörd. Han är fortfarande vår skapare. Det här är inte samma sak." Leo skakade på huvudet. "Det är exakt samma sak!" Han vände sig om och gick före de andra från hallen för att stänga in sig inne i sin kammare.
Rion suckade, men gjorde inget försök att trösta Leo. "Han kommer förstå tillslut. Han har mycket att tänka på just nu.", sa han lågt och vände sig till de andra. "Klandra honom inte."
Rion såg mot Alice igen.

Alice såg upp på dem och lade huvudet på sned.
"Leo..." Hon suckade när han hade gått och drog handen över ansiktet.
"Han är som ett barn ibland. Han är skicklig med nålen men ibland är han bara ett barn som vill bli förstådd." Hon såg upp på dem.

Mira tvättat innan ho hade återvänt till Leos rum med tvätt i händerna. Försiktigt knackade hon.
"Leo det är jag. Får jag komma in?"

"Alice.", sa Rion kort. Han var påväg att säga åt henne, men hindrade sig själv. Rion var beskyddande över Leo, han såg efter honom. Han gillade inte att andra skulle tala om för honom vem han var. Rion visste ju det redan mycket väl själv. "Säg inte mer, Alice." Han suckade. "Det går över."
Sedan nickade han mot de andra. "Om vi ska göra palatset redo för att Ivan ska få vandra fritt är det bäst att vi ser över säkerheten i palatset- vem sköter det?", frågade han sedan. Beredd på att hjälpa till.

Leo hade stängt in sig i sitt rum och kört händerna upp i sitt krulliga hår för att slita i det. Han var ledsen, arg och förtvivlad. Gråten var påtaglig. När han hörde Miras knackningar såg han mot dörren och sedan spegeln. Skulle han verkligen låta henne se honom såhär? Han släppet taget om håret och torkade bort gråten med skjortärmen för att sedan gå fram till dörren, trycka ner handtaget och öppna dörren. "Mira.", sa han lågt och hoppades att rösten inte skvallrade om hans gråt.

Hon såg mot Rion och suckade.
"Vi ska se över de sakerna. Vi kanske måste ta in mer vakter men det blir ingen fara." Hon såg sedan bort.
"Det kommer att gå bra eller hur?"

Hon såg upp i hans ansikte och log tröstande.
"Älskade. Låt mig komma in, lägga ifrån mig tvätten och så kan du få hålla mig eller ligga i mitt knä." Hon hade händerna fulla men log kärleksfullt mot honom.

Adela nickade. "Det låter bra. Men Rion har rätt, vi behöver att vi ser över våra resurser." Hon såg mot Léon och Juniv. "Informationen gällande Ivans provtid måste spridas till alla i slottet- kan ni göra det?" Hon vände sig till Rion igen. "Jag ser till att det finns vakter tillgängliga och ser över vapen som kan behövas användas ifall han inte samarbetar med oss." Rion nickade och såg sedan på Alice igen. "Det kommer att gå bra." Han nickade och drog lite på läpparna igen i ett litet leende. "Det är bäst att vi går in, här kan vi stå." Han syftade på att de fortfarande stod kvar i hallen.
"Léon, Juniv, förstår ni vad som ska göras?", frågade Adela med en allvarlig blick och röst.

Leo flyttade sig så att Mira kunde passera förbi honom. "Tvätten. Du hade inte behövt..", mumlade han. Han var tacksam att se henne. Han iakttog hennes steg. "Jag behöver inte tröst, Mira. Jag behöver svar."