In the dark PRS Vidomina & Medi

"Jo det är så att människor känner hunger." Hon såg på honom men skakade genast på huvudet.
"Men jag är inte hungrig. Jag känner mig äcklad av maten." Hon såg sorgsen ut och lade sig ner.
"Jag kaske är sjuk eller något värre."

Ivan åt av frukosten de blivit serverad med såg upp då han hörde Isabelle tala om sitt mående. Var hon inte okej? Han kom upp på fötter och skyndade över till henne. "Isabelle, vad är det? Jag trodde att de hjälpte dig, att de återställde dig? Är det såret eller något annat?" Han såg granskande på henne och greppade tag om hennes hand för att möta hennes blick. "Om de har gjort dig illa ska de få ångra det.", sa han lågt och såg på henne uppifrån och ner, men tyckte sig inte se något avvikande. "Säg mig hur det är.", mumlade han.

"Jag är bara trött Ivan. De har ite gjort något jag lovar." Hon såg på honom med ett svagt leende.
"Snälla oroa dig inte. Om du hämtar någon så kanske jag kan bli bra. Jag blir inte bättre av att du hotar någon." Hon smekte hans kind med sin fria innan hon slöt ögonen.

Ivan tvekade inte ens. Han kom upp på fötter och slog på dörren för att få vakternas uppmärksamhet. Han backade undan då han hörde hur de vred upp låset och framför honom visade sig två vakter som såg på honom med en allvarlig blick. "Ni måste hämta någon! Isabelle verkar inte må bra, skicka en läkare- hon behöver hjälp nu."
Vakterna försökte se på Isabelle över Ivans axel, men Ivan skakade på huvudet och flyttade sig så att han skymde blicken för de. "Nu!", sa han och lät arg. Vakterna nickade då och gav tecken åt de andra vakterna att byta plats med de när de andra gick för att meddela prästinnan. Ivan drämde igen dörren och gick tillbaka till Isabelle. "De skickar någon.", sa han och sjönk ner på sängen igen för att greppa Isabelles hand.
Vakterna kom in i matsalen där Alice fortfarande var. "Ers höghet, jag har blivit skickad av Ivan att meddela att fångens sällskap, Isabelle, har blivit dålig. Hon behöver en läkare att se över hennes problem." Vakten rätade på sig och så gjorde den andra. Båda var en aning obekväma att de stört under deras frukost.

Isabelle öppade ögonen och såg på Ivan och höll hans hand i sin.
"Du är för sträng. " Hon log mjukt innan hon försökte sätta sig upp.

Alice såg upp och såg sedan mot en av männen från rådet som reste sig.
"Jag kan helande magi. Jag kan gå." Mannen var i ungefär 50 årsåldern med svart hår med vita stänk här och där.
"Ta mig till patienten då." Han suckade och drog handen genom håret.

"Du är förvirrad, bäst att du sparar krafterna." Ivan iakttog henne noga igen, men märkte inget avvikande den här gången heller. "De kommer nog snart.
Vakterna såg mot mannen från rådet och vände sig sedan om för att eskortera honom till Ivan och Isabelles rum. Vakterna låste upp dörren igen och flyttade på sig så att mannen kunde passera förbi.
Ivan såg sig över axeln och upptäckte att dörren öppnades. Han kom snabbt på fötter och såg med en intensiv blick åt mannens håll. Var han hjälpen? Skeptiskt rynkade han pannan men flyttade sig så att mannen kunde närma sig Isabelle. "Nå? Kan du hjälpa henne?"

Mannen gick fram och sjönk ner på sängnkanten och iakttoghenne och rörde vid hennes huvud. Viskade några ord innan han reste sig och såg på honom.
"Du har ingen aning va?" Han skakade på huvudet.
"Hur ska jag säga det. Hon är havande. " Han såg på honom.
"Hon kommer bli bra men hon är svag och behöver lite lugn och ro. Vi kan ta henne till polen så hon får tvätta sig och sådant men hon är gravid."

Ivan flämtade och såg på Isabelle till läkaren och sedan på Isabelle igen. Hur var det möjligt? Han hade aldrig funderat på barn, inte ens då han fortfarande var människa. Han hade sina skapelser, Rion och Leo, men Isabelle.. att hon.. Det var nytt. "Du... vad?", Ivan såg på mannen, men insåg snart att det inte var idé att fråga så. Han sjönk ner på sängkanten och greppade Isabelles hand. "Isabelle. Jag.. jag hade ingen aning.", sa han lågt. "Gå, nu lämna oss. Du kan hälsa Alice att jag behöver tala med henne igen." Han lät hård på rösten, men mjuknade då han mötte Isabelles blick. "Vad säger du om det? Skulle du vilja tvätta dig?"

Mannen såg på honom och nickade.
"Det är en på miljonen. Det är extremt ovanligt och hennes barn kommer att vara en hybrid. Jag är intresserad av att studera er." Han nickade.
"Jag ska hälsa henne det." Han lämnade rummet och två vakter kom in i rummet.
Isabelle nickade sakta och reste sig upp.
"Men jag känner hunger ibland. jag kan äta lite ifall det skulle göra dig lycklig."

"Jag.. Isabelle. Jag visste inte.", sa han sedan. Det var svårt att fatta en mening. Att ens hitta orden. Vad skulle han säga? Vad skulle han tro? Han reste sig långsamt och nickade. "De skickar någon som hjälper dig med tvätten.", mumlade han och slog sig ner på stolen vid bordet igen. Studera de? Vad menade han? Ivan kände inte alls för det. Det var förnedrande. Han var tillräckligt i knipa genom att vara fången här, nej, han tänkte inte bli utnyttjad på det sättet. Först skulle Alice respektera honom och möta han på hans villkor. Han svalde och lade en hand över sina ögon för att massera tinningen. "Men hur..", mumlade han och suckade.