Privet Drive
Elev
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag ser på honom, han som nyss svek mig så hårt att det gör ont i hjärtat. Jag minns hur han sprang mot mig – och sa att det var över. Tårarna börjar sakta strila nerför mina kinder. Han står där med Malin, min ex-vän jag aldrig vill se mer. Hon som svek mig inför min förälskelse. Och hon visste. Hon visste hela tiden vad jag hade för känslor hos Kevin.
– Ditt usla kräk! skriker jag år Malin. Din vidriga svikare! Och du med, Kevin! Ni båda svek mig!
Men tårarna sprutande springer jag därifrån. Jag vill bara gå och dö, bara känna hur världen försvinner.
Malin kommer efter mig. Såklart, hon ser mig ju fortfarande som en vän. Men jag ser inte henne som en vän.
– Sigrid! Sigrid, vänta! hör jag Malin skrika, men jag stannar inte. Hon får säga vad hon vill, men jag kommer aldrig någonsin att stanna.
Skolklockan ringer in. Men jag bryr mig inte. Malin verkar inte göra det heller. Hon är inte en person som ger sig. Men jag är envisare. Jag vänder mig om. Mitt vitblonda, långa hår slänger och piskar mig i ansiktet, men jag bryr mig inte. Jag vänder mig mot Malin och skriker:
– Du är inte värd honom! Du är inte värd den värld jag önskade, som du tog ifrån mig!
– Men Sigrid, jag menade ju inte att såra dig! säger Malin sårat.
Visst, lätt för henne att säga. Hon blev inte sviken. Hon fick inte sitt hjärta krossat av sin bästa vän.
– Gå in nu! Jag vill aldrig se dig mer! Tårarna sprutar nerför mitt bleka ansikte.
Malin verkar förstå. Hon ger mig en sista nick, och springer bort mot Kevin. Killen som egentligen borde bli min. Men han valde henne. Det bränner bakom ögonlocken när jag tänker på honom. Vi hade suttit där på pizzerian, jag hade bestämt mig för att fråga om han ville bli ihop med mig då han viskade till mig. Han viskade de där hemska orden jag aldrig kommer att glömma.
– Kan du bevara en hemlighet? Jag är kär i Malin.
Mitt hjärta hade hoppat upp i bröstkorgen och bankat så hårt att det värkte. Och det gör det än. Jag kommer aldrig någonsin att vara lycklig igen. Nej, aldrig kommer jag känna den där pirrande känslan som man känner när man är kär igen.
Jag bryr mig inte om att jag skolkar. Även om jag sätter stor vikt på mitt skolarbete så är det här viktigare för mig. Jag måste få känna friheten, hur det är att vara fri från alla elaka människor här i världen.
Människor är inget att ha förresten. De är bara irriterande och kan svika en för lätt. Jag hörde en gång ett ordspråk som sade ”Du är inte rädd för kärlek, du är rädd för att bli sviken.” Då hade jag tyckt att det var genialt, nu är det annorlunda. Visst känns den här känslan av att vara sviken hemsk och svårsmält, men kärlek är ju bara onödigt! Om den ändå tar slut någon gång, varför då ens bli kär?
Jag viker av mot Storgatan, ner mot centrum. Stockholm är verkligen vackert såhär på eftermiddagen. Men just nu hinner jag inte tänka på sådant, jag vill bara fly. Fly från världen.
Jag sätter mig ner på en bänk, och stirrar ner i den stora fontänen. Det är en sådan där önskefontän där man kan kasta i ett mynt och önska sig något. Jag har aldrig trott på sådant där, men nu känns det annorlunda. Jag är beredd att offra allt för att få någon vid min sida.
Jag önskar att jag kunde få någon som älskar mig, tänker jag, och hur knäppt det än låter så släpper jag enkronan ner i det kristallklara vattnet.
Jag vet att det inte fungerar. Jag sätter mig ner på bänken igen, och studerar tanterna som står en bit bort, bara för att ha något annat att tänka på.
Jag kan aldrig ana vad som ska hända mig om fem minuter.
Det här är början på en kärleksbok jag håller på med. Vad tycker ni? Är det värt att fortsätta med? Har ni några tips? Säg vad ni tycker och kom med så många råd som möjligt (kärlek är något jag inte är bra på)!
Superbra! Jag måste få höra fortsättningen!!!
29 jul, 2014 23:14
|
Borttagen
|
Skrivet av Borttagen: Spoiler:
Tryck här för att visa!Jag ser på honom, han som nyss svek mig så hårt att det gör ont i hjärtat. Jag minns hur han sprang mot mig – och sa att det var över. Tårarna börjar sakta strila nerför mina kinder. Han står där med Malin, min ex-vän jag aldrig vill se mer. Hon som svek mig inför min förälskelse. Och hon visste. Hon visste hela tiden vad jag hade för känslor hos Kevin.
– Ditt usla kräk! skriker jag år Malin. Din vidriga svikare! Och du med, Kevin! Ni båda svek mig!
Men tårarna sprutande springer jag därifrån. Jag vill bara gå och dö, bara känna hur världen försvinner.
Malin kommer efter mig. Såklart, hon ser mig ju fortfarande som en vän. Men jag ser inte henne som en vän.
– Sigrid! Sigrid, vänta! hör jag Malin skrika, men jag stannar inte. Hon får säga vad hon vill, men jag kommer aldrig någonsin att stanna.
Skolklockan ringer in. Men jag bryr mig inte. Malin verkar inte göra det heller. Hon är inte en person som ger sig. Men jag är envisare. Jag vänder mig om. Mitt vitblonda, långa hår slänger och piskar mig i ansiktet, men jag bryr mig inte. Jag vänder mig mot Malin och skriker:
– Du är inte värd honom! Du är inte värd den värld jag önskade, som du tog ifrån mig!
– Men Sigrid, jag menade ju inte att såra dig! säger Malin sårat.
Visst, lätt för henne att säga. Hon blev inte sviken. Hon fick inte sitt hjärta krossat av sin bästa vän.
– Gå in nu! Jag vill aldrig se dig mer! Tårarna sprutar nerför mitt bleka ansikte.
Malin verkar förstå. Hon ger mig en sista nick, och springer bort mot Kevin. Killen som egentligen borde bli min. Men han valde henne. Det bränner bakom ögonlocken när jag tänker på honom. Vi hade suttit där på pizzerian, jag hade bestämt mig för att fråga om han ville bli ihop med mig då han viskade till mig. Han viskade de där hemska orden jag aldrig kommer att glömma.
– Kan du bevara en hemlighet? Jag är kär i Malin.
Mitt hjärta hade hoppat upp i bröstkorgen och bankat så hårt att det värkte. Och det gör det än. Jag kommer aldrig någonsin att vara lycklig igen. Nej, aldrig kommer jag känna den där pirrande känslan som man känner när man är kär igen.
Jag bryr mig inte om att jag skolkar. Även om jag sätter stor vikt på mitt skolarbete så är det här viktigare för mig. Jag måste få känna friheten, hur det är att vara fri från alla elaka människor här i världen.
Människor är inget att ha förresten. De är bara irriterande och kan svika en för lätt. Jag hörde en gång ett ordspråk som sade ”Du är inte rädd för kärlek, du är rädd för att bli sviken.” Då hade jag tyckt att det var genialt, nu är det annorlunda. Visst känns den här känslan av att vara sviken hemsk och svårsmält, men kärlek är ju bara onödigt! Om den ändå tar slut någon gång, varför då ens bli kär?
Jag viker av mot Storgatan, ner mot centrum. Stockholm är verkligen vackert såhär på eftermiddagen. Men just nu hinner jag inte tänka på sådant, jag vill bara fly. Fly från världen.
Jag sätter mig ner på en bänk, och stirrar ner i den stora fontänen. Det är en sådan där önskefontän där man kan kasta i ett mynt och önska sig något. Jag har aldrig trott på sådant där, men nu känns det annorlunda. Jag är beredd att offra allt för att få någon vid min sida.
Jag önskar att jag kunde få någon som älskar mig, tänker jag, och hur knäppt det än låter så släpper jag enkronan ner i det kristallklara vattnet.
Jag vet att det inte fungerar. Jag sätter mig ner på bänken igen, och studerar tanterna som står en bit bort, bara för att ha något annat att tänka på.
Jag kan aldrig ana vad som ska hända mig om fem minuter.
Det här är början på en kärleksbok jag håller på med. Vad tycker ni? Är det värt att fortsätta med? Har ni några tips? Säg vad ni tycker och kom med så många råd som möjligt (kärlek är något jag inte är bra på)!
Super! Brukar inte läsa så mycket kärleksböcker, men den här var riktigt bra! Fortsätt!
30 jul, 2014 08:36
|
LucyMalfoy
Elev
|
jag började skriva på nen ny bok i natt och då min huvudkaraktär började picka i mitt huvud för att jag skulle börja skriva. Så nu har jag en till Loki som huvudkaraktär.
Jag lever mitt liv 402 meter i taget.
30 jul, 2014 13:36
|
Måntass
Elev
|
Nu ska jag dra igång skrivprojektet "Splittrad tid" igen!  Antar att jag ska korrigera en hel del, men sedan så ska jag fortsätta från där jag slutade. Fast.. Först måste jag faktiskt skriva om 70% och dessutom ändra delar av handlingen. Är dock tillräckligt peppad för att vilja kasta mig huvudstupa in i det på en gång. c:
 
30 jul, 2014 18:24
|
Fellrendión
Elev
|
Kattuggla: Huvudkaraktären i min nya berättelse flyr hemifrån om nätterna för att kunna besöka en skog hon annars aldrig får besöka och jag vet inte varför men Caribbean Blue av Enya tror jag skulle passa till just den scenen jag har just nu då det är under en av hennes flykter till skogen.
Men om min bok verkligen blev film så skulle jag önska att Danny Elfman eller Enya gjorde musiken även om det skulle vara en liten chans. Jag älskar verkligen soundtracket till Alice i Underlandet. 
31 jul, 2014 15:48
|
Ellociraptor
Elev
|
31 jul, 2014 17:38
Detta inlägg ändrades senast 2014-08- 1 kl. 19:55
Antal ändringar: 1
|
LucyMalfoy
Elev
|
Jag har en jag börjat räkna bokstäver och inte ord skrivit mycket mera.
Jag lever mitt liv 402 meter i taget.
1 aug, 2014 00:01
|
Borttagen
|
Skrivet av Ellociraptor: Jag har varit brutalt missnöjd med på mitt nuvarande projekt, så nu tog jag bort det. 28,000 ord, bara sådär. Vi får väl se hur många ord som krävs för att skriva någonting bättre.
Det känns lite hårt, men det behövdes verkligen.
Shit, men om du verkligen var extremt missnöjd så tyckte jag att det var bra att du gjorde det. Som jag brukar säga:
Hellre ett kort bra skrivprojekt än ett dåligt långt.
1 aug, 2014 10:46
|
Fairy Tale
Elev
|
Har inte skrivit på väldigt länge nu, men nu tog jag mig tiden att skriva. Den är ganska kort, så ni får se.
Här är den.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Heartbroken.
Mitt ansikte sprack upp i ett leende. Hon var så underbar. Hennes ögon var de vackraste jag sett, blå som himlen. Hennes leende, åh, hennes leende var perfekt. Jag älskade sättet hennes öron blev röda när hon blev generad, eller hur hennes nötbruna hår blev alldeles rufsigt när hon sov.
"Natta?" Sa hon och väckte mig ur min dagdröm.
"Mhm" sa jag och kollade på henne med mitt ansikte lutat mot min hand.
"Tycker inte du att Jonte är så jävla snygg" sa hon drömmade och tittade på den blonda killen som satt och åt ett bord inte så långt ifrån vårt.
"Njaa..." Sa jag och kollade på honom. Jag såg inte vad Isabelle såg i honom. Jonte var riktigt elak, sexistisk och homofobisk. Självklart skulle hon vara förälskad i honom. Jag suckade och petade på den äckliga skolmaten.
"Inga kepsar inne Natalie" hörde jag vår fröken säga bredvid mig. "Du är flicka Natalie, flickor har inte keps" jag fnös. "Varför klippte du av dig ditt fina hår?" Säger vår fröken igen. Jag reste på mig och gick surt iväg.
"Natta" det var Isabelle. "Skit i Linda" hon tog min hand och det pirrade till inom mig. "Jag älskar din stil, du behöver inte klä dig för att kärringen ska bli glad" hon log mot mig och jag log mot henne.
"Här har vi flatorna" hörde jag en hånande röst bakom oss. Isabelle släppte snabbt min hand och blev genast generad.
"Stick, Jonte." Sa jag "jag orkar inte med din jävla homofibi, eller din sexism" han flinade åt det jag sa.
"En är ju iallafall inte irriterande" sa han och tittade på Isabelle "hon är snygg också" jag såg på Isabelle som rodnade som en tok.
"Kom Issa" sa jag och trevade efter hennes hand. Hon tog den och gick efter mig. Vi gick till lektionen.
"Slå upp sidan 67" sa vår lärare och jag gjorde som han sa. Jag såg på henne. Hon stirrade på Jonte som vanligt. Jag suckade och försökte läsa. Det funkade inte. Isabelle var som fastklistrad i min hjärna.
Jag ryckte till när hennes knä lutade sig mot mitt. Jag gav henne en generad blick som hon inte märkte. Orden i boken var som en jävla soppa, istället för att läsa njöt jag av att min hud nuddade hennes.
När det ringde ut reste vi på oss och gick ut ur klassrummet. Hon gick till sitt skåp och jag till mitt. Jag öppnade skåpet, la mina saker i det och tittade på mina skor när jag gick mot hennes skåp. Jag gick in i någon. Isabelle. Generat tittade jag in i hennes vackra ansikte. Vi stod väldigt nära. Sakta lutade jag mig fram och kysste henne på munnen. Hon besvarade kyssen, vi stod där ganska länge. Tills hon fick syn på Jonte som stod och tittade på. Hon puttade bort mig.
"Vafan gör du ditt äckel?" Utbrast hon och tittade in i mitt ansikte med en äcklad min. Jag såg Jontes flin. Jag tittade ner på mina skor.
"Förlåt" sa jag.
"Du är inte min vän längre" sa hon snabbt.
"Jag älskar dig" mumlade jag. Hon tog några steg bakåt.
"Jag vill aldrig mer se dig, flata" sa hon och tårar brände bakom mina ögon. Jag började gå ner för trappan. Jag hörde ett skratt bakom mig, kände ett par händer på min rygg och det sista jag såg var Jontes flin. Sen blev allting svart.
1 aug, 2014 11:42
|
Fellrendión
Elev
|
Skrivet av Fairy Tale: Har inte skrivit på väldigt länge nu, men nu tog jag mig tiden att skriva. Den är ganska kort, så ni får se.
Här är den.
Spoiler:
Tryck här för att visa!Heartbroken.
Mitt ansikte sprack upp i ett leende. Hon var så underbar. Hennes ögon var de vackraste jag sett, blå som himlen. Hennes leende, åh, hennes leende var perfekt. Jag älskade sättet hennes öron blev röda när hon blev generad, eller hur hennes nötbruna hår blev alldeles rufsigt när hon sov.
"Natta?" Sa hon och väckte mig ur min dagdröm.
"Mhm" sa jag och kollade på henne med mitt ansikte lutat mot min hand.
"Tycker inte du att Jonte är så jävla snygg" sa hon drömmade och tittade på den blonda killen som satt och åt ett bord inte så långt ifrån vårt.
"Njaa..." Sa jag och kollade på honom. Jag såg inte vad Isabelle såg i honom. Jonte var riktigt elak, sexistisk och homofobisk. Självklart skulle hon vara förälskad i honom. Jag suckade och petade på den äckliga skolmaten.
"Inga kepsar inne Natalie" hörde jag vår fröken säga bredvid mig. "Du är flicka Natalie, flickor har inte keps" jag fnös. "Varför klippte du av dig ditt fina hår?" Säger vår fröken igen. Jag reste på mig och gick surt iväg.
"Natta" det var Isabelle. "Skit i Linda" hon tog min hand och det pirrade till inom mig. "Jag älskar din stil, du behöver inte klä dig för att kärringen ska bli glad" hon log mot mig och jag log mot henne.
"Här har vi flatorna" hörde jag en hånande röst bakom oss. Isabelle släppte snabbt min hand och blev genast generad.
"Stick, Jonte." Sa jag "jag orkar inte med din jävla homofibi, eller din sexism" han flinade åt det jag sa.
"En är ju iallafall inte irriterande" sa han och tittade på Isabelle "hon är snygg också" jag såg på Isabelle som rodnade som en tok.
"Kom Issa" sa jag och trevade efter hennes hand. Hon tog den och gick efter mig. Vi gick till lektionen.
"Slå upp sidan 67" sa vår lärare och jag gjorde som han sa. Jag såg på henne. Hon stirrade på Jonte som vanligt. Jag suckade och försökte läsa. Det funkade inte. Isabelle var som fastklistrad i min hjärna.
Jag ryckte till när hennes knä lutade sig mot mitt. Jag gav henne en generad blick som hon inte märkte. Orden i boken var som en jävla soppa, istället för att läsa njöt jag av att min hud nuddade hennes.
När det ringde ut reste vi på oss och gick ut ur klassrummet. Hon gick till sitt skåp och jag till mitt. Jag öppnade skåpet, la mina saker i det och tittade på mina skor när jag gick mot hennes skåp. Jag gick in i någon. Isabelle. Generat tittade jag in i hennes vackra ansikte. Vi stod väldigt nära. Sakta lutade jag mig fram och kysste henne på munnen. Hon besvarade kyssen, vi stod där ganska länge. Tills hon fick syn på Jonte som stod och tittade på. Hon puttade bort mig.
"Vafan gör du ditt äckel?" Utbrast hon och tittade in i mitt ansikte med en äcklad min. Jag såg Jontes flin. Jag tittade ner på mina skor.
"Förlåt" sa jag.
"Du är inte min vän längre" sa hon snabbt.
"Jag älskar dig" mumlade jag. Hon tog några steg bakåt.
"Jag vill aldrig mer se dig, flata" sa hon och tårar brände bakom mina ögon. Jag började gå ner för trappan. Jag hörde ett skratt bakom mig, kände ett par händer på min rygg och det sista jag såg var Jontes flin. Sen blev allting svart.
Jättebra skrivet! Slutar den där eller kommer det en fortsättning?
Får jag ge kritik?
1 aug, 2014 17:33
|
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen